måndag, februari 23, 2009

Skämmas för sitt skrivande

Nu ska jag bekänna en synd.
Jag skäms för mitt skrivande. Det är lika bra att erkänna det.
Låt mig dra en parallell:
Jag är kristen, tror alltså på Jesus. Men jag har svårt att tala om det med folk som jag inte känner väl. Jag vill inte pracka på andra min livsövertygelse (läs inte min vanliga blogg om ni vill tro mig...)

På samma sätt har jag väldigt svårt att tala om för folk att jag skriver. Att jag älskar att skriva, att jag skriver så gott som varje dag, att jag drömmer om att bli utgiven...

Egentligen skäms jag ju inte för mitt skrivande på samma sätt som man skäms för något väldigt dumt man gjort. Lika lite som jag skäms för min tro. Både mitt skrivande och min tro betyder oerhört mycket för mitt (psykiska) välbefinnande.

Men jag har svårt att tala om det.
Varför? Har kanske med mitt dåliga självförtroende att göra.
Om jag säger att jag skriver, så är jag nog rädd för att folk ska tycka: Vem tror hon att hon är?
För det är väl bara de riktiga författarna som skriver? 
Andra har sina hobbies, som man gärna talar om. Aktiv i föreningsliv, lokalpolitik, springer maraton, stickar koftor, läser böcker (det är helt accepterat, men att försöka skriva dem...).
Den typiska kommentaren är: Men var får du allt ifrån?
Finns nog inget som gör mig mer sur än just de orden. Var jag får allt ifrån? Det vet jag ju inte ens själv, och det är inte alls intressant.
Tyvärr är stödet från de närmsta lika med zero. Kanske inte stödet, men förståelsen är lika med zero. (Och då menar jag inte barnen, de är övertygade om att de någon gång ska bli en "riktig" bok).

Jag vet inte varför jag känner så här. Någon som känner igen sig? Eller har en förklaring?

Har det något att göra med att skrivande (det opublicerade och olästa) inte är något som man kan visa upp och säga: det här har jag gjort! På samma sätt som man kan visa upp en föreningsengagemang, en färdig kofta eller ett sprunget maraton (visserligen plats 4376 men ändå...).
???

Håller på att läser Stephen Kings On Writing. Riktigt bra faktiskt. Han betonar att man måste skriva jämt.
Så det ska jag göra. Även om det är för mig själv.
Vi hörs.



1 kommentar:

  1. Min mormor (som hörde till det ringa fåtal av närstående som jag nånsin släppt in i mitt skrivande) sa en gång till min mamma, när jag inte var med:

    "Jag har aldrig förut träffat någon, som har ett behov att skriva"

    Det konstaterandet (jag tror jag var 14-15 nånting) blev en nyckel för mig att förstå dels varför jag skrev hela tiden, dels varför det var så lätt att visa vad jag skrivit, och tala om det, för mormor. Hon förstod att det inte var en flykt från läxor, ett futilt tidsfördriv eller bara en "grej" - utan ett behov, något jag behövde för att känna livet i mig, liksom. Ett behov som faktiskt inte var självvalt, utan nedlagt.

    SvaraRadera