Rädd för att predika

Jag skulle tro att de flesta författare är rädda för att pracka på läsarna sina åsikter. Om man nu inte ser det som sin uppgift att förmedla en åsikt eller ett budskap, förklätt i en roman.

Jag vill inte det.

Men jag har en livsövertygelse, en tro, och det är klart att det är omöjligt att inte låta det ha inflytande över mitt skrivande.

Ändå är jag livrädd för att predika.

Tro och tvivel har en plats i min roman. Man ska ju skriva om något man känner till.

Jag försökte vädra min oro lite med en av mina försökskaniner, en som har läst mitt manus alltså, (som själv inte är troende). Jag var rädd för att ägna mig för mycket åt det "religiösa" att det blev för mycket "religiöst dravel."

"Suck..." var bokstavligen reaktionen från hans sida. Han tyckte just en av huvudpersonernas "religiösa grubblerier" var intressanta, och ville ha mer, därför att han antog att jag var bra på att skriva om det. Visserligen lade han till att han tyckte det var förskräckligt att han efterfrågade det, men ändå.

"Och så pratar du om religiöst dravel. Suck..."

Jag måste ändå medge att hans ord värmde.

För ett tag sedan skrev jag om deckarförfattare som inte var rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner (på min "vanliga" blogg). Dennis Lehane är ett lysande exempel i sin Gone Baby Gone. Även filmad, dock utan huvudpersonens "samtal" med Gud, som jag återger här.

Privatdeckaren Patrick har förfärligt dåligt samvete för att han kom för sent för att rädda en liten pojkes liv.

Jag insåg idag att just detta har inspirerat mig i mitt arbete med Kvarnsten om Halsen. Båda huvudpersonerna har dåligt samvete för att de missar något väsentligt i sitt jobb.

Bild från Gone Baby Gone, regi Ben Affleck, Casey Affleck som Patrick McKenzie, foto Claire Fogler/Miramax bildkälla: New York Times Movies