...alltså; på ett par rader har man mött två av romanens huvudpersoner, den yngre prästen Nicholas, som pysslar med saker som exorcism, och den äldre, Lewis, en konservativ stöt, som alltid har på sig kaftan, och som därtill har sina egna små problem. Som spriten.
Så här sa Publishers Weekly om Howatch:
‘Arguably no one writing today can equal Howatch's ability to write compelling novels that combine theology and psychology in a complex, fast-moving plot offering beautifully delineated characters and the suspense of a mystery thriller' Publishers Weekly
Tänk om någon skulle skriva något liknande om mitt författarskap i framtiden. Det vore något.
Okej, det är ingen idé att ens inbilla sig någonting. Jag kommer aldrig komma upp på Susan Howatchs nivå (men det är ju inte fel att ha någon att se upp till och beundra). Hennes romaner är oerhört drivna och medryckande. De är de där sortens böcker som man vill studera, hur gör hon egentligen, men varje gång glömmer man sin självpåtagna uppgift och sveps med i berättelsen och bara läser. Men det är väl så det ska vara. Det är tecknet på en bra berättelse. Man glömmer allt annat.
Jag lär mig något av denna inledning i alla fall:
Introducera huvudpersonen och väck stort intresse.
Klipp ur Mystical Paths.
Hej Monica!
SvaraRaderaEftersom jag är mitt i en flytt har jag inte tid att följa annat än FB just nu. Men när du skrev om Susan Howatch ville jag TA mig tid. Och jag är dig stort tack skyldig eftersom det var du som visade mig vägen in i hennes författarskap. Vet inte om min tredje roman blir antagen ännu - men den skrev jag samtidigt som jag slukade hennes böcker på löpande band. Tror mig vara påverkad av henne i minst ett avseende, men är naturligtvis inte lika bra. Gott att du är på banan igen. På andra sidan om min flytt, någon gång i februari, kan jag nog återta min nöjsamma vana att följa din blogg kontinuerligt igen. Allt gott.
Allan Willny