lördag, oktober 15, 2011

Stänger dörren för förra manuset

Det känns lite konstigt att ta upp mitt förra manus igen, när jag är mitt inne i inskick av det nya. Men jag antar att det är något jag måste vänja mig vid. Hela inskick och vänta-på-svar- processen för förra manuset har tagit nästan två och ett halvt år. Känns som en evighet. Men ju fler manus man har i luften, ju fler sådana här konflikter kommer man att ha. Man måste lära sig att ta refuseringar samtidigt som man håller sig taggad och satsar på nästa skrivprojekt.

Ändå känns det skönt att göra ett ordentligt avslut. Jag fick en refusering igår, efter sex månaders väntan. Jag har önskat att det skulle få ur sig något mer än en standardrefusering, men icke. Ett par gånger hade jag bett dem meddela om jag "åkte ut i första rundan", så att jag inte behövde gå och hoppas i onödan, men fick inget svar. Och då börjar man ju hoppas. Men de var bara extremt försenade i sin manushantering pga personförändringar. Så jag åkte ut i första rundan i alla fall. Känns lite snopet.

Men egentligen tror jag inte på manuset längre. Jag har lärt mig enormt mycket på de två och ett halvt åren som har gått sedan jag blev färdig med förra manuset. Förutom att jag tror att jag har blivit bättre på att gestalta så har jag insett att man ska inte ge sig in i en genre som på något sätt liknar deckargenren. Se på Frida Skybäck, jag tror hon skrev fyra manus innan hon bytte genre. Och fick napp direkt.
Jag är inte så långt än. Jag har inga förlagskontakter och är en okänd för hela branschen, kanske med några få undantag. Efter fyra manus (tio år med min slutföringstakt...) kanske någon känner igen mitt namn.
 Jag vågar inte hoppas. Men gör det ändå. Tänker att när smällen kommer får jag ta den då. Inte nu.

Men jag önskar innerligt att jag fick lite respons denna gång, så att vet vad som är fel med manuset. Inte bara dessa förhatliga standardrefuseringar.

Nästa steg. NaNoWriMo. Jag ser verkligen fram emot det. November är en mörk och rutten månad, som gjord för att stänga in sig i en skrivarhörna med en kopp te och en bra story i huvudet.
Något konstigt hände häromdagen när jag funderade på vad jag skulle skriva om. En gammal, mycket gammal romanidé blev plötsligt helt klar i huvudet. Plötsligt visste jag vad jag ska skriva om.
Förra NaNo-manuset, vad hände med det? Jag har inte hunnit ta i det, har varit för upptagen med Djungelblomma. Men jag gillar det skarpt!

2 kommentarer:

  1. Jag blir galen på dessa standardrefuseringar! De som skickar in sina manus har arbetat hårt. Ja, det flesta i alla fall. Alla som skickar in ett slutfört manus är värda ett personligt refuseringsbrev tycker jag. Att säga att förlagen inte har tid med det tycker jag är föraktfullt. Det bidrar naturligtvis till känslan av exklusiv klubb. Och det vet vi ju, att en exklusiv klubb vill alla in i. Statusen blir högre etc.

    Självklart vill även jag bli utgiven av ett etablerat förlag, men jag tänker inte gråta blod på vägen dit. Jag tänker inte bli trampad på så som jag känner att man blir av en slapp satandardrefusering. Därför tog jag saken i egna händer och gav ut på eget förlag. Det har gått riktigt bra! Framförallt har jag och min självkänsla mått väldigt bra på detta, och det är det som betyder något i slutänden.

    Själv ska jag skriva en barnbok under NaNoWriMo. Den har legat och tagit plats inne i mig i ett år nu. Jag hoppas verkligen att den klarar av att skrivas ner nu i november. För som sagt, vad lämpar sig bättre i november än att stänga in sig och skriva?

    SvaraRadera
  2. Hanna biter ifrån! Heja Hanna!

    Det känns skönt att bli riktigt arg på fenomenet standardrefuseringar ibland.
    Jag har aldrig riktigt begripit mig på standardrefuseringar.
    Många säger att det betyder att förlagen aldrig läst mer än ett par sidor i manuset. Andra säger att "jovisst, alla manus läses!"
    En del säger till och med att manus som gått vidare till lektör standardrefuseras.
    Och manus som antagits av ett förlag standardrefuseras av ett annat.
    Hur är det egentligen? Vi författarwannabees får nog aldrig riktigt veta hur det går till.

    En sak vet jag; de förlag som verkligen läste mitt gamla manus kom också med synpunkter. Vettiga synpunkter. Betydde jättemycket.

    Ja, jag vet, förlagen HINNER inte ge personliga refuseringsbrev. Jag kan förstå det. Men som jag har uppfattat det verkar det inte finnas något mellanting mellan att bli standardrefuseras och att "snubbla på mållinjen". De jag känner till som har fått utförliga personliga refuseringar är få. Och ändå sägs det att ca 10% går vidare till "nästa omgång". Att inte ens de får personliga refuseringar tycker jag är ganska respektlöst.

    Jag vet inte om andra har andra erfarenheter.

    Ibland kan jag tycka att förlagen vill att författare ska stå på knän och böna och be. När de egentligen letar efter en kaxig typ som kan sälja. Förvirrande.

    SvaraRadera