Tvivel på egna förmågan

Malin skriver kort idag om tvivel på egna förmågan; tankar och ordval som lika gärna skulle kunna vara mina.

Extra starka är vanligtvis dessa tankar om man redan är lite nere, just har blivit refuserad eller har skrivkramp, men de kommer alltid, med jämna mellanrum. Det är svårt att se vad det är man gör som lyckas ta en ur en sådan där svacka. För mig fungerar det oftast så att suget efter att skriva till slut dominerar över de tvivlande tankarna.

Det är väldigt svårt att förklara dessa känslor för någon som inte vet vad det handlar om. För någon som inte har satsat timmar, dagar, veckor på en dröm som kanske inte blir sann. För någon som har en sådan passion för just det kreativa arbete de ägnar sig åt att de fortsätter, även om framtidsutsikterna är dåliga.
Frågan är enkel; varför håller jag på med detta egentligen? Är det värt det?

Varför blir frågan så laddad? Lägger jag ned för mycket, satsar jag för mycket?

Kanske är det för att det inte finns något riktigt korplag för författare. (Möjligtvis då några av de skrivarforum, Kapitel 1 och liknande som finns på internet).
Alla som spelar fotboll blir inte proffs, men utan större problem kan man lira vidare, som amatör.
Som författare är det svårt. Det är allt eller inget. Ribban ligger alltid (för) högt. Förakten för författarwannabees är ofta tydlig bland förståsigpåare och recensenter, för att inte tala om hur styvmoderligt man blir behandlad av förlagen (man blir inte behandlad alls, egentligen).
Blir man inte bekräftad (=typ "det är så himla roligt att lira med polarna en kväll i veckan), är det lätt att lägga av helt.

Just nu har jag en NaNoWriMo-boost, jag bara skriver. Det bara flödar. Blir kanske ett riktigt uselt råmanus, men kul har jag. Och jag gillar berättelsen och dess karaktärer. Update följer snart.