Hur många författare har inte lipat åt sina egna berättelser när de skriver dem? Man lever sig så in i berättelsen att det knyter sig i magen och driver tårar till ögonen.
Något nyktrare undrar man sedan om presumtiva läsare kommer att känna samma sak, på samma ställe i romanen. Hoppas att ska vara så.
Just nu sitter jag här och redigerar vad jag tycker är en av de mer känslosamma delarna av manuset, och vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Tar lite hjälp av smörig klassisk musik på Spotify. (Och Säg det igen, med Lisa Nilsson, som nästan har blivit manusets "signaturmelodi", Lisa Nilsson – Säg Det Igen )
Jag har ett vansinnigt tungt huvud i dag, och grusiga ögon, förkylning i antågande, antar jag, och jag tror att fysiskt illamående faktiskt ibland kan hjälpa en leva sig in i den aktuella scenen. (Ska inte säga något om att romaner som blivit skriva när folk är berusade/har baksmälla/svår depression etc).
Någon annan som gråter med sina huvudpersoner? Eller skrattar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
NaNoWriMo Dag 9
Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar