onsdag, september 15, 2010

Refusering no. femtioelva

Det har varit en väldigt seg vecka hittills, och segare blir det.

Refusering nummer jag-vet-inte-vilken-i-ordningen för mitt förra manus (som jag skrivit om lite och skickat till ytterligare tre förlag i somras) damp ned i mailboxen idag. Standardrefus.

Inte så att jag har förväntat mig något annat än refusering, men lite hade jag ju hoppats på att det skulle bli något mer än en standardrefusering. Lite hade jag ju hoppat att de faktiskt hade läst manuset i sin helhet.

Men icke. Inte den här gången heller.

Tips på botemedel mot refuseringsdeppighet mottages . Bör inte vara för dyrt eller alltför fettbildande. Tack på förhand.

6 kommentarer:

  1. Hörde om några som fick 138 refuseringar innan det smällde till. Och sedan dess har de sålt 130 miljoner böcker! (Chicken soup for the soul. Hang in there!

    SvaraRadera
  2. Det lär bli svårt att komma upp i 138 refuseringar för ett manus, i alla fall i Sverige. Finns det så många bokförlag?

    Nej, ärligt talat jag tror inte på det gamla manuset längre.
    Ska istället försöka lägga all energi på det nya och få det så bra som möjligt (med din hjälp Ann!)

    SvaraRadera
  3. Det är nog dags för att "Ge ut en bok på egen hand". Jobbigt men lärorikt och MAN FÅR BESTÄMMA SJÄLV!!

    SvaraRadera
  4. Nej, det blir nog ingen egenutgivning. Jag börjar bli övertygad om att manuset inte är tillräckligt bra för att ge ut.
    Men jag hänger inte läpp för det, utan ser det som en lärofas i skrivandet. Det kan ju inte vara perfekt med en gång.
    Lyckligtvis har jag fått såpass mycket respons att jag vet vad som var fel, så att jag inte gör samma misstag igen. Förhoppningsvis ska jag inte göra samma misstag igen.

    Men jag hade hoppats på lite mer än standardrefusering denna gång.

    SvaraRadera
  5. Sitter på precis samma deppighet. Kom precis hem från kneget för att få mötas av ett brev från ett förlag jag hoppats extra mycket på. De hade varit allra bäst, ansåg jag innan jag fick mitt Tyvärr kan vi inte...

    Det enda botemedlet mot känslan är dessvärre olagligt. (Dock lätt att få tag på ändå*wink*)

    SvaraRadera
  6. Det är alltid lika tufft.
    Det är bara att bita ihop och kämpa på (lätt att säga när man inte är mitt uppe i besvikelsen)!

    SvaraRadera