måndag, september 12, 2011

Tackla refuseringar

Det är ett ofta återkommande tema på skrivarbloggar; hur man tacklar refuseringar.
Alla har sitt sätt. Ingen skulle nog erkänna att de är bra på att tackla refuseringar. Visst lär man sig en del (i alla fall att ta sig vidare och ta nya tag), men kul är det inte. (Nene Ormes skrev underbart och lärorikt på debutantbloggen för ett tag sedan).

En sak som förbryllar mig när jag läser skrivarbloggar är att det ofta talas om att "skriva om" och "skicka in igen". Med mitt förra manus fattade jag inte vitsen med det, eftersom jag egentligen inte visste vad som var fel med manuset. Jag fick ju bara standardrefuseringar.
I min naivitet trodde jag på manuset (det ska man ju göra) och tyckte det var riktigt bra.
Det var det alltså inte. Det var så dåligt (speciellt inledningen) att ytterst få förlag läste vidare (antar jag).

Till slut fick jag en utförlig refusering. Äntligen trillade poletten ner.
Det var tufft. Det och att jag fick tipsen alldeles för sent. När jag inte hade lust att ens titta på manuset igen (jag har gjort det en gång, och faktiskt skickat in det, något redigerat, igen. Till ett förlag jag hade "glömt bort". Har inte fått svar ännu...).
Jag kommer nog aldrig att ta tag i det manuset igen. Trots att jag älskar storyn och karaktärerna, och trots att jag skissat ganska långt på en fortsättning. Jag beundrar alla som skriver om och skriver om och skickar in igen, och igen.

Jag var usel på att tackla refuseringarna. Det var en så fet smäll att det tog väldigt lång tid att ta sig ur den skrivarsvacka som följde. Som tur var hade jag en ny bra story i bakfickan och dessutom åkte jag på skrivarkurs våren 2010.

Med nya manuset har jag jobbat med målsättningen att det verkligen ska bli utgivet (jag har haft professionell hjälp... ovärderligt...).
Därför börjar jag bli lite rädd nu. Manuset är nästan klart att skickas till förlag. Egentligen bara korrläsning kvar.
Har jag lagt ribban för högt? Men om man inte lägger den högt och dessutom inte ens bryr sig om att hoppa, det är klart att inget händer då.

Har jag blivit såpass hårdhudad att jag klarar refuseringar? Har jag lärt mig från förra gången? Vad gör jag (vad händer med skrivarlusten) om jag bara får standardrefuseringar? Jag är beredd på att få refuseringar, men inte bara standardrefuseringar, i alla fall inte från alla förlag. Nu vet jag att debutanter som fått napp på ett förlag har fått standardrefuseringar på andra, så det händer. Ständigt. Men det skulle ju var "kul" om man fick en kommentar (så att man kunde skriva om och skicka till ett annat förlag). Det är lite naivt att säga att jag skulle bli "glad" över en ickerefusering, jag kommer antagligen att slita hår och deppa i tre dagar. Eller trösta med för mycket choklad (som Nene Ormes, jag är precis sån... tröstäter choklad...)

Det värsta är att jag har så svårt att se framåt just nu. Allt är ju satsat på detta manuset. Hela potten.
Vad skulle jag vilja ta tag i sedan? Det finns åtskilliga råmanus i den virtuella skrivbordslådan. Jag tror att jag kommer att rota lite i något av dem, och sedan skriva NaNoWriMo i november. Och sedan... borde jag veta vad jag vill ägna mig åt.

Nu ska jag till gymmet, ägna mig åt min fysik lite, sedan sätta mig i kafeterian och korrläsa, det är mindre som distraherar där (här hemma sticker tvätt- och strykberget i ögonen just nu).

1 kommentar: