Felskrivningar

När jag skrev förra inlägget skrev jag faktiskt fel; stavade titeln tacka refuseringar, i stället för tackla.
Ändrade snabbt men då hade det redan automatiskt skickats runt till bla. Twitter.
Felskrivningar är kul. Freudianska sådana, speciellt. (Jo, jag tror inte att det bara finns freudianska felsägningar).

Kan jag tacka refuseringarna på förra manuset?

Kanske, de tog mig i alla fall ned på jorden. En refusering fick upp ögonen på mig och jag förstod lite vad som var fel med manuset.
Jag lärde mig att inte slå mig för bröstet. Man är inte fullfjädrad författare med en gång. Man lär sig eftersom. Under förutsättning att man får feedback förstås.

Därför har jag jobbat annorlunda denna gång. Målet har varit att få ett så bra manus som möjligt, och då kan det behövas hjälp. Så det hyrde jag in.

Tror ni på klyschan tror du inte på ditt manus, så kommer inte förlagen att tro på det heller?
Det beror väl på vad man menar med tro på sitt manus. Tror jag.
Det är klart att jag tror på mitt manus. Att jag tror att det skulle hålla för publicering och till och med sälja bra. För det tror jag.
Men jag tror inte automatiskt att jag kommer att ta mig förbi nålsögat pga av det. Det är så mycket som spelar roll när man skickar in manus. Tidpunkt man skickar in, vilken person som läser, vad förlagen letar efter just då, osv. Tyvärr tror jag också att det inte hjälper att vara en okänd författare. De flesta, men inte alla, debutanter som ges ut just nu har redan foten inne på något sätt; de har en välläst blogg, är kändisar på annat sätt, är journalister osv.

Efter tionde manuset kanske de känner igen ens namn. Och manus nummer 10 är förhoppningsvis bättre än manus nummer 1.
Jag har inte skrivit manus nummer 10 än. Jag har kanske 6-7 manusidéer.

Jag vet bara en sak. Manus nummer 2 är mycket bättre än manus nummer 1. Det har jag att tacka refuseringarna för. Delvis.