Den frågan har jag fått mer än en gång, och för det mesta har jag inget svar. Men ändå är frågan intressant. Vad inspirerar mig? Vad får jag allt ifrån?
Jag kan vakna ur en dröm som lever sig kvar och blir en hel berättelse. När jag har kommit en bit på väg i skrivandet kan jag inte längre säga vad i berättelsen som var drömmen. Den utvecklar sig till oigenkännlighet.
Platser inspirerar mig. Syrien har jag redan varit inne på. Libanon är ett annat land som har lämnat spår inom mig.
Afrika, flera olika länder på denna stora kontinent, har inspirerat mig så långt att jag nu sitter med ett nästan färdigt manus, med betoning på nästan.
Musik kan bli till en hel berättelse. Till och med en låt. Till exempel tror jag att denna låt en gång kommer att bli ett helt manus:
Ja, kanske inte ordagrant, men det kommer att inspirera till det. En gång kommer det att bli ett manus som utspelar sig i Mellanöstern, antagligen Syrien och Libanon. Berättelsen ligger där och vilar i bakhuvudet, dess vågor skvalpar mot stranden precis som på en strand i Libanon.
Växer långsamt som en libanesisk ceder och sträcker sina grenar uppåt och åt sidorna.
När jag var på en Lisa Nilsson-koncert i somras, sjöng hon denna låt som extranummer, en av hennes bästa:
Jag var på väg att gå för att hinna med Svanesundsfärjan, men hölls kvar (och missade givetvis färjan, två stycken faktiskt eftersom jag dessutom körde vilse på Orusts småvägar).
Och insåg att jag hade hittat något viktigt i den berättelse jag höll på med. Där de två älskande inte vågar säga till varandra att de älskar varandra.
Jag blev så rörd att jag nästan började lipa.
Och jag grubblar fortfarande över om jag har lyckats gestalta denna känsla, som Säg Det Igen står för, i textform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar