Särskilt intressant var hur hon hade skapat Dementor-karaktärerna. Ni vet den där hemska "fångvaktarna", ett slags svävande spöken som kan suga själen ur en människa. Eller rättare sagt; de suger ut alla glada och goda känslor och minnen, så att endast de dåliga blir kvar.
Egentligen är det en sorts bild för svår depression, något som Rowlings själv upplevde när äldsta dottern var baby och hon själv just hade skilt sig från barnets far.
När jag åter tittade på Prisoner of Azkaban, men intervjun i gott minne, slog det mig hur träffande detta är.
Foto fr harrypotter.wikia.com |
Man kan ju tänka sig att någon som planerar spränga sig själv i en stor folksamling har varit utsatt för en ordentlig Dementor-attack. Hur skulle man annars förklara gärningen?
Snälla, skyll inte på religionen. Visst är det sant att religion kan vara det starkaste vapnet för goda och onda gärningar, men i slutändan handlar det ändå om att vi människor låter dementorer, eller liknande, suga alla goda tankar ur oss så att bara de onda bli kvar. Skyll inte på Gud.
Slutligen, om Harry Potter-serien. Jag tycker att böckerna är något av det absolut bästa som har skrivits om kampen mellan ont och gott, den som är så närvarande också i vår värld.
Teologer har måhända skrivit hyllmeter på samma tema, utan att någonsin komma så nära som JK Rowlings.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar