torsdag, december 02, 2010

Adventskalender 2 dec -Alltid skrivit

Jag tror att min första skrivna berättelse handlade om en antilop i Afrika. Jag minns inte vad den handlade om, bara att det var en antilop och att jag läste upp berättelsen för klassen. Andra klass var det, om jag inte minns fel. Kanske finns skrivboken den skrevs i någonstans på vinden hemma hos mina föräldrar, men risken är nog att den har slängts vid någon storstädning.

Sedan minns jag att jag skrev en fantastisk historia i bästa fantasystil (men utan magi a´la´ Tolkien) om en ung man/tonåring som hette Arin Ariel. Han råkade ut för en massa äventyr och hade en käresta vars namn jag har glömt. Landet han bodde i var påhittat (komplett med kartor som jag ritade), tiden var typ medeltid (inklusive strider med svärd och båge, kanske hade jag läst för mycket Bröderna Lejonhjärta), det var många hästar inblandade. Så mycket minns jag. Spännande var det i alla fall. Men jag kan inte minnas att jag skrev något liknade i fantasystil efter det, trots att jag var hängivet Tolkien och CS Lewis-fan.
Egentligen inte förrän nu, mitt NaNoWriMo-manus är lite i samma stil.

Under långa perioder skrev jag jämt, och gjorde inget annat. Under mina studier vet jag att jag hade en period då skrivandet allvarligt inkräktade på mina studier. Jag har totalt glömt vad jag skrev om då, förutom att det absorberade mig totalt. Delvis tror jag att skrivandet till stor del var terapi. Och en flykt. Av någon anledning kom jag aldrig så långt att det blev ett färdigt manus som jag kunde skicka in till något förlag, varför vet jag faktiskt inte.

Därefter tog jag en lång paus. Orsaken var att jag mötte den stora kärleken, flyttade utomlands och livet i sig blev så oerhört spännande. Boende i England avlöstes av Gabon, Oman och Syrien, samtidigt som vi fick tre barn. Jag längtade inte efter skrivandet, konstigt nog. Den fanns antagligen inte plats. Och jag behövde inte fly in i skrivandet för att hitta äventyret.

Men så plötsligt, när vi bodde i Syrien, satte jag igång igen. Men det ska jag berätta om en annan gång.
Kanske i morgon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar