fredag, december 03, 2010

Adventskalender 3 dec - Skrivandet som ventil

Is på kanalerna
Minus sju och någon centimeter snö. Det är vinter i Holland också, landet som det annars mest regnar i. De två första vintrarna här såg vi knappt snö. Barnen konstaterade att det snöade mer i Damaskus. En fullkomligt sann reflektion.

Damaskus, ja. Världens äldsta huvudstad. Det var liksom där det började. Igen. Mitt skrivande.

Varför? Och varför just där?

Barnen blev äldre och jag hade lyxen att ha hjälp i hemmet ett par dagar i veckan. Tid över med andra ord.

Efter många år kämpande med att lära mig holländska, och i Damaskus även lite arabiska (gick inget vidare), kunde jag konstatera att jag klarade mig ganska bra på min mans språk, och vi talade det hemma, med vänner och hemma i Holland.
Ungefär samtidigt kände jag plötsligt att jag började tappa lite svenska. Inte riktigt tappa, men det kändes så. Jag  satsade på att läsa mycket svenska romaner och resväskorna var tunga på väg hem från semester i Sverige. Fulla med pocketböcker.
Läsandet var egentligen inget problem, men jag var rädd för att tappa skrivandet. Jag hade ju inte skrivit på så länge.

Så jag satte i gång igen. Året var 2005. Sedan dess har jag inte slutat. En så lång sammanhängande skrivarperiod har jag aldrig haft.

En annan sak som fick mig att sätta i gång var nog Damaskus och Syrien självt.
Denna kulturellt, historiskt och religiöst oerhört rika plats. Jag hade så mycket tankar och så mycket att reflektera över. Politiskt, personligt och trosmässigt. Jag levde i världens centrum, kändes det som, bara några mil från Israels gräns. Mitt i den del av världen som ändå har så stort inflytande på världspolitiken.
Skrivandet blev en ventil.
Ändå skrev jag inte om just Mellanöstern, utan mina två första manus handlade om Sverige, och om Svenska Kyrkan. Två präster med problem fick huvudrollerna.
Det flödande under denna tid. En helt otrolig känsla. Kunde inte slita mig från datorn. Jag minns hur jag satt ute i trädgården på morgonen med datorn, under jasminen, som doftade så starkt. På våren blommade damascenerosen intill platsen där jag satt.

Båda manusen är i högsta grad levande, och en dag ska jag ta tag i dem igen.
Maloula, en kristen by utanför Damaskus, där invånarna fortfarande talar arameiska, det språk Jesus talade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar