onsdag, december 08, 2010

Adventskalender 8 dec - Ensamheten som enda sällskap

Foto: Naturskyddsföreningen
Låt mig först konstatera att jag är en ensamvarg. Med eller utan skrivande. Jag är van att vara ensam.
Men det finns gränser. Periodvis har jag haft väldigt ont av ensamheten.

Giftermål och familjebildning såg till att ensamheten krympte till ett minimum, men i takt med att barnen blir mer självständiga har jag nu mer tid för mig själv. Jag har inte jobbat på femton år, och vet inte om jag kommer att börja igen. Lyxhustru, alltså.
Jag ska inte gå in på alla orsaker till att jag har valt att vara hemma. Mannens jobb utomlands har varit en orsak.

I samband med att barnen började på skola och motsvarade lekskola fick jag mer tid över och det var då jag återupptog mitt skrivande.

Om man ska se professionellt på sitt skrivande, alltså inte se det som en hobby, och ha ett väldefinierat mål (tex bli publicerad eller på något annat sätt göra sitt alster publikt), så är det vissa baksidor av skrivandet som man måste vara medveten om. Att skrivandet inte har så mycket att göra med inspiration som med sittfläsk är en sak. Kan man skriva så kan man skriva och då gäller det att sitta ned på baken och göra det. Punkt. Finns ingen annan väg ut.

En annan är att man måste kunna tolerera ensamhet. Man måste tycka om ensamhet. För skriver gör man i ensamhet, även om man skulle sitta och skriva tillsammans med vänner på ett café eller en skrivarkurs. (Fast då kan man ju ta en fika efteråt eller gå ut och äta tillsammans, och få chansen att ventilera skrivandet).
Men till största delen sitter man ensam i sin skrivarlya. Många författare måste också ha lugn och ro, och söker sig till ensamheten. Jag hör som sagt dit, och när jag är inne i en intensiv period söker jag ett tyst hörn i huset. Min man jobbar ofta hemifrån och då klarar jag inte av att sitta i arbetsrummet. Han har TVn på, ringer kollegor över halva världen, ja, tyst är det inte...

När man skriver kan man inte ringa kollegan och säga: Jag har problem med just det här, hur skulle du tackla det? Vad tycker du?
Det går att skicka sin text för att någon ska läsa, men det är lättare sagt än gjort, och vill man ha riktigt bra kommentarer, så kostar det. (Men det går att slänga ut en fråga på bloggen och hoppas på svar...).

Jag har också problem eftersom jag lever i en ickesvensk kultur och inte har någon runtomkring mig som kan läsa ett kapitel när det är klart. Jag har alltid avundats de som har nära vänner som följer skrivarprocessen väldigt nära och kontinuerligt.
Jag kan inte delta i diskussionen vid matbordet; hur var det på jobbet/i skolan idag?
Det är svårt att diskutera vad man har problem med i skrivarprocessen, tex att man kämpar med ett kapitel som inte funkar, att man funderar på att stryka vissa scener men inte vet om det är rätt, och så vidare. Visst kan man säga det, men det är ganska meningslöst, eftersom bara jag vet vad jag talar om.
Så den delen av ensamheten är frustrerande. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar