Ibland kan jag sitta och klandra mig själv för att började för sent med att återuppta mitt skrivande. Jag inbillar mig att förlagen letar efter unga förmågor som kan vara en kassako under en lång tid (lite vanvördigt uttryckt, men ni fattar).
Jag skrev oerhört mycket som tonåring och ung vuxen, tills jag var ungefär 25 år. Sedan tog det slut (sammanföll med att jag träffade min man, flyttade utomlands och fick familj; kanske en förklaring så god som någon).
Jag kan undra varför jag inte skrev när jag hade ett så privilegierat liv (jobbade inte och hade hjälp hemma)
För nästan tio år sedan satte jag igång igen.
Men jag kan samtidigt se att det kanske var lika bra att jag inte skrev. Allt har sin tid. Mitt tidiga skrivande var väldigt passionerat, men ytterst ostrukturerat. Jag hade redan då vilda drömmar att blir utgiven författare, men lyckade aldrig producera ett manus färdigt att skickas in.
En sak gynnar skrivandet; livserfarenhet. Nu menar jag inte att unga människor inte har något att ge, det finns ju mängder av briljanta unga författare, men jag tänker så här: När jag var 25 år hade jag inga berättelser som stack ut. Som var unika. Jag tror att jag har det nu.
Under de nästan tio år som jag inte skrev upplevde jag massor! Fick barn, bodde på unika och spännande platser; kort sagt: Jag fick livserfarenhet som nu gynnar mig i mitt skrivande. Min bakgrund kan återfinnas i mitt skrivande. Miljöerna jag skildrar är ofta exotiska och annorlunda.
Och en mycket viktig sak: När jag var trettio och bodde i middleofnowhere fanns inte internet!
Vad hade jag varit utan internet? Utan nätkontakter hade jag inte kommit iväg på min första (livsviktiga) skrivarkurs, en kurs som jag faktiskt vann (tävlingen hittade jag givetvis på nätet), och jag hade aldrig fått kontakt med alla dessa fantastiska människor som delar samma passion som jag!
Jag hade aldrig kommit i kontakt med lektörer och testläsare innan internet!
Jag hade aldrig lärt mig hur förlagsvärlden fungerar (numera kan ett förlag inte sätta sig på en debutant och behandla debutanten som skit utan att hela författarwannabevärlden vet det inom tio röda sekunder) utan internet.
Och jag hade aldrig kunnat bedriva den sortens research jag nu behöver utan internet.
Slutligen: För mig som utlandssvensk; internet håller mig i kontakt med den svenska språkvärlden på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Jag minns när jag varje sommarsemester hade resväskor fullpackade med svenska pockets för att jag skulle ha att läsa tills jag kom till Sverige nästa gång. Nu är e-böcker några tangentrörelser borta från mig; vips har jag dem på min läsplatta. För att inte tala om möjligheten att lyssna på svensk radio (när man vill) och svensk TV.
Numera skriver jag mer målmedvetet. Jag vet vad som väntar, och jag är bättre på att tackla motgångar.
Dessutom är jag ganska övertygad om att förlagen inte endast letar efter unga debutanter.
Någon som känner igen sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
NaNoWriMo Dag 9
Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...
Intressanta reflektioner. Jag har själv funderat en hel del över det här. Och utan att ha några som helst belägg för något alls tror jag att åldern i sig inte spelar någon större roll, utan att det viktigaste är att skilja sig från mängden.
SvaraRaderaMin uppfattning – som jag alltså bara grundar på egna iakttagelser – är att de flesta "äldre" som skriver håller sig till genrelitteratur eller bredare populärlitteratur. I den mån förlagen letar "unga förmågor" tror jag att det är inom den smalare litteraturen (där man ju knappast hittar några kassakor). Mest kanske för att det framför allt är "ungdomar" som har finlitterära ambitioner. Har man inte skrivit sin stora roman före 40 gör man det förmodligen aldrig. Äldre med författarambitioner är kanske mer intresserade av att eventuellt tjäna en slant (även om oddsen för det förstås är på trisslottsnivå). Eller att skriva sig igenom någon omvälvande personlig erfarenhet (en skilsmässa, ett dödsfall, en utbrändhet eller någon annan livskris). Om man märker att det där är vad alla andra ”tanter” skriver om ska man nog undvika de ämnena om man vill sticka ut.
Min slutsats – som kan vara helt uppåt väggarna felaktig – är alltså att det är lättare att skilja sig från mängden och väcka förlagens intresse om man som äldre satsar på att skriva "smalare" litteratur. Och tvärtom, eventuellt. Jag tror inte vem man är eller om man är gammal eller ung i sig är avgörande – däremot är det viktigt att på något sätt skilja sig från alla andra som skriver inom samma genre eller allmänlitterära fåra. Man måste helt enkelt tillföra ett nytt perspektiv. Man får fundera över vad man som 40–50-åring kan komma med som är unikt, som inte alla andra i samma ålder skriver om.