Till en början skrev jag bara för att få skriva (skriva av mig, jag har nyss flyttat från Syrien tillbaka till Europa och hade ett oerhört behov av att bearbeta mina år i Mellanöstern), men när jag snart upptäckte att man kunde kommunicera med hjälp av kommentarer tog bloggandet ordentlig fart.
Men jag förlorade mig snart i önskan att få många läsare (läste bloggstatistiken slaviskt) och många kommentarer. Ingen av mina bloggar tog fart och efter några år tröttnade jag, men utan att lägga ned bloggandet helt. Jag kunde helt enkelt inte förstå varför en del fick sådan respons medan jag knappt fick något alls.
Denna skrivblogg har trots allt varit den mest aktiva hela tiden, eftersom jag använt den främst som skrivardagbok för min egen skull och inte en personlig blogg där jag har haft åsikter om allt och alla. Man tröttnar lätt på sin egen röst. Jag gjorde det i alla fall. Efter några års bloggande upplevde jag att jag hade skrivit om alla ämnen som var viktiga för mig och därefter upprepade jag mig bara.
Trots att mitt bloggande aldrig riktigt tagit fart (i alla fall om man ser till antalet läsare) så har jag lärt känna väldigt många genom bloggandet. Alla mina skrivarkollegor som jag har regelbunden kontakt med har jag mött över nätet, jag har hittat mina skrivarcoacher där, mina testläsare...En del av de jag har lärt känna över nätet har jag också träffat i verkligheten (främst på bokmässan), andra har förblivit nätkompisar (mest av logistiska skäl, jag bor ju inte i Sverige)
En sak vet jag; mitt skrivande hade inte nått till den nivå där jag befinner mig nu utan bloggandet och nätet. Jag struntar i statistiken och är glad om det bara är tio som läser per dag. Utan bloggen hade ingen läst. Och man hade kanske inte skrivit något heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar