Jag såg den underbara filmen Gudar och Människor (Des Hommes et des Dieux) för ett par år sedan och hade förmånen att se filmen igen i går kväll, i goda vänners sällskap, inte så dumt eftersom man gärna vill dela med sig av sina tankar när man sett en sådan gripande film.
Det slog mig att jag såg filmen förra gången innan kriget i Syrien börjat och att allt har många paralleller. Tex dödades ungefär lika många människor i det här kriget i Algeriet på 1990-talet som hittills i Syrienkriget, och det tror jag inte att så många vet.
Men då som nu; oskyldiga civila kommer i kläm när en korrupt och grym regim drabbar samman med lika grymma rebeller. Och precis som i Algeriet har åtskilliga kyrkoledare kidnappats och försvunnit (förmodas vara döda) i Syrien. En av dem har jag träffat, fader Paolo, jag har skrivit om det här.
Därför gjorde den här filmen om möjligt ännu djupare intryck på mig igår än när jag såg den för flera år sedan.
Då skrev jag detta om Gudar och Människor:
---------------------------------------------------------------------------------------
Finstilt och känsligt, och långsamt, skildras munkarnas liv i en fattig by i Algeriet i mitten av 1990-talet. En liten skara kristna i ett muslimskt samhälle. Ett samhälle som håller på att falla sönder på grund av islamisternas växande inflytande.
Denna film är baserad på verkliga händelser, och jag visste redan innan hur det slutar. Ändå fascinerades jag hur de lyckades bygga upp en mycket subtil spänning, trots det lugna tempot. Förutom ett par våldsamma scener, där utländska gästarbetare mördas, ser man inte mycket våld i filmen.
Mest handlar det om tro och tvivel, mänskliga relationer och gemenskapen mellan människor som inte delar samma tro.
En superb story. Jag var alldeles matt efteråt. Rekommenderas av alla som tycker om en gripande berättelse, men annorlunda förpackad.
Fler recensioner:
Expressen
SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar