Refusering, borttappade manus och skrivarkurs

Dagens skörd:

1. En standardrefusering
2. Två borttappade manus

Det första efter fyra månader. Kunde de inte klämt ut sig det lite tidigare? Jag är säker på att den där refuseringen har legat och skräpat sedan i somras.

Gällande punkt nr 2. De två borttappade manusen står inte jag för. Det är alltså två förlag som har "tappat bort" mitt manus. Det ena sade att manuset "tycks ha slukats i vår bräddfulla inkorg…", kontaktpersonen på det andra förlaget var faktiskt väldigt ångerfull, så det får gå för den här gången.

Alltså, missförstå mig inte, de hittade alltså manuset igen.

Nu ska jag vara rejält sur och grinig några dagar. Ge surandet ordentligt med tid, för då går det fortare  över.

Det var de dåliga nyheterna. De goda är att jag planerar att gå på Ann Ljungbergs skrivarkurs i mars nästa år. Plats: London. Bara fem timmar med Eurostar. Det är bra att bo på Kontinenten ibland.
Jag ska ge den här sörjan en sista chans. Skrivandet alltså, inte manuset. Det lär jag inte ta i med tång på länge. Som det känns nu i  alla fall.

Ny bokrecensionsblogg!

Jag har en ny blogg.

Jag samlar alla mina bokrecensioner på Bokläsardagbok.
Vad annars skulle den heta?

--

Allt i papperskorgen

Lite så känns det nu. Vill kasta allt i papperskorgen och sluta skriva. Jag kommer inte vidare med skrivarprojektidé nr 3. Har alltså redan avverkat två sedan i juni och är nu på väg att sluta skriva på det tredje. Jag fastnar hela tiden, kommer ens så långt att jag har ett utkast som kan kan skriva ut och läsa i lugn och ro. Då brukar ju många nya infallsvinklar göra sig påminda.

Jag tycker hela tiden att det jag skriver är smörigt, sentimentalt, inte alls originellt, skitdålig story och platta karaktärer (som hela tiden liknar något annat jag har skrivit). Dessutom har jag nu fått för mig att jag håller på att tappa greppet om svenska språket. Det är väl bara naturligt efter 15 år utomlands. Och därmed är det slut med skrivandet, jag lär aldrig kunna skriva på ett annat språk.

Kan visserligen skylla på förkylning, bihåleinflammaelände och tungt huvud. Brukar ge mig förfärligt dåligt humör.

Sedan tror jag att tystnad från förlagen är en stor bidragande faktor. Jag vet att semester och bokmässa har kommit emellan. Men det är trots allt bättre att få alla standardrefus med en gång, snabbt, så att man kan kasta skiten i papperskorgen, sörja och gråta ett tag, andas in djupt, och därefter börja ett nytt liv. Vilken författare har inte blivit refuserad otagliga gånger? Vem är jag som tror att jag skulle lyckas första gången? Andra gången, menar jag. Mitt första försök tycks jag ha glömt.

Hur får man igång skrivarglädjen igen?

----
Underhåller mitt skrivande genom att blogga ganska intensivt. Nu har jag i alla fall inte dåligt samvete för att jag bloggar, jag har ju inget annat som bloggande tar tid ifrån.

----

När alla standardrefus har kommit in planerar jag att skicka manuset till en frilansande lektör för att få reda på vad det är för fel på det. Innan jag kastar det i papperskorgen.
Papperskorgen lär bli en digital publicering på Issuu.com.
Då kan alla som vill läsa och tala om för mig vad det är för fel. Alltid lär man sig något.

----

Sur

Sådant här gör mig riktigt sur så här på morgonkvisten. (Jag har visserligen också en annalkande förkylning, som möjligtvis påverkar morgonhumöret).

Okej, jag bara undrar, vem har ett deckarmanus på max 200 000 eller 57 sidor liggande i skrivbordslådan?
Det är en följetongsroman, eller lång novell, knappast en roman.
Någon som specialiserar sig på det formatet? Det är ju ett format som förlag normalt inte är intresserade av, eller?

Och för en annan, som har ett "deckarmanus" på sisådär 470 000 tecken i skrivbordslådan, och som skulle vilja skriva om det, komprimera det, hur i hela världen skulle man hinna skriva om det på drygt en månad? Och än mindre, hinna skriva något nytt.

Om man skulle vilja skriva om det, alltså. Jag vill inte. Så det är kanske lika bra att sluta vara sur och fortsätta skriva på det som man skriver på just nu.

-

Vankelmodig... igen...

Börjar bli lite trött på mig själv.

Det handlar givetvis om vad jag ska skriva om härnäst. Jag var nästan helt säker på att Henrik, och berättelsen om honom i När allt jag vill, stod på tur. Henrik är på sätt och vis min förstfödde (i alla fall i detta skrivarliv). Jag har en hel utskrift av det som låg på Kapitel 1 framför mig, med en massa anteckningar, det är bara att skriva och skriva.

Men det tar emot.

Dels för att jag tror att det är en så omöjlig berättelse. Något som ingen kommer att nappa på. Att jag sedan älskar berättelsen hamnar i skuggan. Jag vet att man inte ska bry sig om en romans publiceringspotential, men jag gör det ändå. Jag är fast i den där sörjan. Suck.

Dels beror det nog på att jag väntar.

Väntar på att höra något om Kvarnsten om Halsen. Jag har hittills skickat in till sju stora eller medelstora förlag. Två har refuserat. Resten har inte sagt ett knäpp (men två av dem fick manuset ganska nyligen, så dem räknar jag inte).

Dels pockar en annan berättelse på uppmärksamhet. Märklig känsla, det är precis som om den har eget liv och ligger och skriker; skriv mig, skriv mig, SKRIV MIG!

Arbetsnamnet är Fyndet och den låg ute ett tag som långnovell på Kapitel 1. Jag tog bort den eftersom jag kände att den skulle kunna skrivas om till fullblodsroman.

Vad den handlar om? Kortfattat; en kärleks- och spänningsroman förlagd till en icke nämnt land i Afrika.

Jag är alltså inte färdig med Afrika. Har man bott där i över fyra år sätter det sina spår och får igång fantasin. (Afrikanovellen Elefantkurvan finns att läsa på Issuu).

Ett tag har jag gått omkring och funderat på hur jag skulle kunna skriva om novellen till roman. Var skulle jag börja? Jagform eller tredje person? Någon karaktär som borde få mer plats? Eller som borde synas mindre?

Allt det där som är så spännande när en ny berättelse formas.

Men det är också mitt dilemma; jag kan påbörja så många berättelser, men har svårt att avsluta dem.

Därför är jag också så enormt stolt över att jag har lyckats slutföra Kvarnsten om Halsen, och kommer att bli oerhört besviken om det inte blir något av den (förutom publicering på Issuu...)

Till sist satte jag mig ned och började skriva ett första kapitel. Som handlar om när huvudpersonen ligger sjuk i malaria. Inte så himla trevligt, men kanske fångar det läsaren. Lägger nog ut första kapitlet på min skrivarblogg så småningom.

Vad ska man göra när man inte kan bestämma sig? Någon som har tips?

Vad är bra karaktärer?

Jag filosoferar lite över bra karaktärer på min "vanliga blogg".

...Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.

Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men den mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.

Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om.Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl...

Läs vidare här.

I full sving igen

Vad ska jag ägna hösten åt?

Förutom att vänta?

Den frågan har jag grubblat över hela sommaren.

Med andra ord: Vad ska jag skriva om?

Med flera projekt i bakfickan var det lite svårt att välja.

Skriva färdigt utkastet till min senaste idé? Nej, jag har har hela synopsis på pränt, men just nu tryter inspiration. Bättre att det får ligga.

Skriva om en roman som jag fick refuserad för två år sedan? Nej, inte nu. Den får vänta. Och så kommer den som nummer två (eller tre) i en tänkt serie. Borde skriva nummer ett först.

Skriva om det utkast som låg ute på Kapitel 1? Jo, det ska jag göra.

Ett skrivarprojekt som jag tror inte ett vettigt förlag kommer att vara intresserad av. Varför?

Vem sjutton vill läsa om präster och Svenska Kyrkan och...

Ingen... Antagligen...

Men jag fick så många glada tillrop på Kapitel 1 att jag fick mersmak.

Kanske ändå. Man måste ju ändå skriva det man själv vill. Denna gång ska jag skriva utan baktankar, om det går, utan att vara fixerad vid att det här ska bli utgivet.

Jag ska bara skriva. Och det ska bli så bra som det bara kan!

Och själv älskar jag berättelsen.

Vad mer behövs?