Inspiration för framtida bok

Inspirationen lyfter på starka vingar ibland.

Det räcker att se en enda liten bild i en tidning och man uppslag för en ny bok.

Kolla in den här bilden saxad ur Aftonbladet. Den föreställer vicepresidentkandidat Palins dotter med pojkvän. Alltså hon som ska ha barn i december.

Enligt uppgift ska paret gifta sig nästa år.

Andra uppgifter säger att blivande fadern egentligen inte alls känner sig redo att bli far. Kunde han kanske tänkt på innan, men...

Då flyger fantasin iväg, speciellt när man ser hans min. Kanske håller han bara god min ett tag, tills hela kalaset är över. Jag får en sådan där underlig känsla av att allt är fejk. Jag hoppas för allas skull att jag har fel. Jag hoppas att båda är kära och lyckliga och ser fram emot att bli föräldrar.

Jag får sådana hemska vibbar att jag tänker mig att han har mutats. Om du hänger på här och spelar lycklig blivande pappa och make ett tag, så ska vi se till att hjälpa dig att starta det där företaget du alltid har drömt om. Eller nåt sånt.

Fy, vad jag är hemsk.

Det är då jag får en idé till en roman. Det är kanske omöjligt att skriva om en ung man i kölvattnet till en amerikansk politiker, men man kan alltid byta karaktärer. En framstående högerkristen pastor, vars ogifta dotter blir gravid. Eller den högkyrklige kvinnoprästmotståndaren vars son gör sin flickvän gravid. Spä på lite och låt den gravida flickvännen vara prästkandidat.

Jag glömmer ofta sådana här fantasier ganska snabbt, om jag inte skriver upp dem.

Det har jag gjort nu.

Skriva om slutet

Jag håller just på och skriver om slutet till min roman. Säger er kanske inte så mycket, men en av de saker två av mina läsare var överens om var att jag skulle kapa slutet. Jag håller med. Slutet var en svans som inte kunde vifta. Den känslan hade jag haft länge, men jag har varit osäker om den var riktig. Det är därför man måste låta andra läsa.

Så nu håller jag på och skriver om det som ska bli det "nya" slutet.

Det känns så fantastiskt bra att komma igång igen. Ångesten verkar vara borta. Allergin mot den utskrivna versionen av manuset har också minskat.

"Det är egentligen så lite som behövs", sade en av mina läsare.

Jo, jag hoppas det.

Bilder från bokmässan

....hittar ni på min vanliga blogg.

Till bokmässan

Om allt går som planerat ska jag besöka Bokmässan i slutet av veckan.

Jag ska dit för att nätverka, skojar jag, men mest för att få möta gamla bekanta från skrivarkursen i Sevilla, förhoppningsvis träffa några bloggkompisar In Real Life, samt höra vad en av mina försökskaniner tycker om mitt romanmanus. Hon är också på bokmässan, och det mötet ser jag fram emot. Två av mina läsare har jag aldrig mött IRL, vilket egentligen känns lite märkligt.

Dessutom har jag planerat in att gå på flera seminarier. Blir det tid över hoppas jag hinna strosa runt bland alla montrar (det är ju det som är bokmässan egentligen), köpa signerade böcker av Jan Guillou och Jo Nesbö och för övrigt bara andas in böcker.

Om du är där och vill ses för att diskutera debutantens skrivarvedomödor över en kopp kaffe,

maila; monica.olskolk@hotmail.com

Snyggt språk ger inte ut några böcker

"Du skriver bra, har flyt, snyggt språk och lyckas skapa en sympatisk rytm i texten", skrev en av mina läsare, som anförtrotts mitt romanmanus.

"Hantverket kan du ju", sade en annan som har läst mina texter.

Allt det där värmer ju när man verkligen funderar på vad det betyder. Jag kan skriva, helt enkelt.

Men gott hantverk eller snyggt språk garanterar inte att ens böcker blir utgivna. Med tanke på hur många kassa böcker, om man ser på den språkliga kvalitéen, som ges ut, så verkar det ju inte ens vara en nödvändighet!

För mig är det dock en nödvändighet, att kunna hantverket.

Tills för mindre än ett år sedan hade jag egentligen ingen uppfattning om jag kunde hantverket eller inte. Jag vågade inte låta någon annan läsa mina texter. Skämdes för mitt skrivande, hur konstigt det än låter. Inte så att jag inte tyckte om mina texter, för det gjorde jag. Men mest handlade det ju om en obetvinglig lust att skriva. Om det var läsvärt visste jag ju inte.

Om nu mina läsare hade sagt att jag inte kunde hantverket, att språket inte var snytt, att det inte flöt... ja, då hade jag ju lagt av för länge sedan. För det kravet har jag i alla fall på mig själv, det ska vara snyggt, och inget annat.

Men som sagt, snyggt hantverk ger inte ut några böcker.

Vad ger ut böcker?

Knäppa idéer?

Udda karaktärer?

Spänning?

Äsch, allt det där stämmer ju.

Det är nu jag blir nervös.

Mitt manus, som jag trodde hade några unika ingredienser, är kanske inte så unikt. Alla andra har skrivit om pedofilbrott, tjejer som fastnat i prostiution, bovar med psykopatiska drag...

och så vidare...

Finns det något unikt kvar? Jo, kanske, jag skriver om en socialsekreterare. Mig veterligen ganska unikt.

En av mina huvudkaraktärer, en polis, känner sig dragen till kristen tro när han bearbetar sina svåra upplevelser. Den där "religiöse polisen" är ganska unik, vad jag har förstått.

Så mycket blir inte kvar.

Undrar om det räcker?

Hur mycket, hur snabbt?

Hur mycket vill du veta om karaktärerna i boken? När boken är slut vill du kanske veta allt, eller?

Men till en början?

Jag har funderat på det den senaste tiden, och kommit fram till att jag inte vill veta allt med en gång, utan vill få lite inblickar, så att intresset väcks. Vad är det som ligger där i bakgrunden och påverkar personen i fråga? Något som tidigare har hänt präglar dagens handlande eller sätt att tackla nya problem. Vad och varför?

Men det måste vara en balans, om man får veta för lite tappar man kanske intresset. Karaktären lockar inte tillräckligt. Är tråkig helt enkelt. Allför alldaglig, allför perfekt.

Jag har kommit på att det är vansinnigt svårt att hitta den balansen när man skriver själv. Och läsarna vill olika. En del vill veta mer, med en gång, andra tycker att det räcker till att börja med.

Väntan

Mitt romanmanus är som sagt ute på remiss. I väntan på att mina läsare ska få tummen ur och läsa färdigt, och ge synpunkter, så sitter jag och biter på naglarna.
Så nyfiken på vad de till slut ska säga. En del har redan gett kommentarer på första halvan av manuset, som jag skickade ut före andra delen. Minst sagt blandade reaktioner. Har gjort mig ganska förvirrad.
Att de verkar ha svårt att få tummen ur och läsa färdigt tar jag givetvis som ett dåligt tecken. Säger en del om min självkänsla.
Men det kan ju givetvis också vara så att de helt enkelt inte har hunnit.
En av läsarna är i alla fall ursäktad, fullt ut. Hon fick en liten pojke i början av augusti. Grattis!

I stället för att bita på naglarna läser jag. Och skriver. Filar lite på två långnoveller som jag faktiskt funderar på att ge ut via Vulkan.se.
Och det av en enda orsak; få in lite pengar för att eventuellt lägga dem på en författarcoach.
Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå vidare med mitt manus. Det står helt still. Om inte mina läsare kan få ur sig något vettigt, då ska jag koppla in coaching.
För jag ger mig inte.
Det ska bli en bok.
Någon gång i alla fall.