Adventskalender 6 dec - Fel förebild

Amanda skriver bra om att ha fel förebild som "författarwannabee".

Jag rodnar och konstaterar att det hon skriver stämmer in på mig. En hel del.
Jag återupptog mitt skrivande av flera olika orsaker, men en var faktiskt att jag tyckte att jag kunde skriva lika bra, eller bättre än en känd svenska deckarförfattare. Som jag egentligen inte tycker är så vansinnigt skicklig. Det irriterade mig att författaren blivit så framgångsrik. Kan hon/han, så kan jag...

Nåja, det stämmer inte helt med det Amanda skriver, och en god sak kom ut av det; jag började skriva igen.
Men nej, jag har inte den icke nämnda succéförfattaren som förebild.

Jag har andra, mycket bättre, förebilder. Det betyder inte att jag försöker kopiera dem, det känns lite förmätet. Med tiden har jag försökt vara mig själv mer trogen. Hitta en egen stil, en egen röst, och sist men inte minst; en unik historia.
Något som inte har berättats förut.
Jag tror jag har ett manus nu som är en unik historia. I alla fall tillräckligt unik. Åtminstone mer unik än mitt förra manus.
Däremot vet jag inte om manuset håller kvalitetsmässigt. Just nu vet jag inte hur jag ska åtgärda det, men jag hoppats att jag ska lyckats lösa knutarna och skapa ett bättre manus.

Adventskalender 5 dec - Alltid en jakt på en bra story

Har inte mycket inspiration denna dag. Även Holland har drabbats av Den Tidiga Vintern, säkert 10 cm snö föll i dag. Men nu är det tö, och det kommer antagligen bli en mardröm de närmsta dagarna, underkylt regn och halka. För att inte tala om trottoarerna, holländarna vet inte att man kan sanda på is, de tror att salt hjälper mot allt...

Men en sak tänkte jag på. Att man som författare, aspirerande eller "riktig", alltid är på jakt på bra storys. En artikel i en tidning kan bli en hel roman.

Som Assange.

foto: CNN

Ett typexempel. När fantasin spinner iväg blir det rena Lisbeth Salander-storyn.
Ungefär så här: Kontroversiell person, jagad av Secret Service, har en svaghet; kvinnor. Så redan nämnda Secret Service ser till att få fel kvinna/kvinnor i Assanges säng...
Eller tvärtom:
Smått helgonförklarad journalist/medborgarrättskämpe eller liknande (som alltid ser ut som en ledsen valp på bild) el dyl visar sig vara en man med rätt så taskig kvinnosyn...

Det behövs inte mycket för att få igång en. En gång hörde jag en holländsk kvinna och en kenyansk man samtala om gemensamma bekanta som bodde i Nairobi, och något väldigt speciellt som denna holländska familj hittade i kaffeplantaget intill sitt hus.
Det har nu blivit ett helt romanmanus som jag jobbar med. Med viss skillnad, bland annat görs "fyndet" i ett bananplantage. Och storyn runtomkring är givetvis påhittad.

Adventskalender 4 dec - Vad som inspirerar

"Var får du allt ifrån?"

Den frågan har jag fått mer än en gång, och för det mesta har jag inget svar. Men ändå är frågan intressant. Vad inspirerar mig? Vad får jag allt ifrån?

Jag kan vakna ur en dröm som lever sig kvar och blir en hel berättelse. När jag har kommit en bit på väg i skrivandet kan jag inte längre säga vad i berättelsen som var drömmen. Den utvecklar sig till oigenkännlighet.

Platser inspirerar mig. Syrien har jag redan varit inne på. Libanon är ett annat land som har lämnat spår inom mig.
Afrika, flera olika länder på denna stora kontinent, har inspirerat mig så långt att jag nu sitter med ett nästan färdigt manus, med betoning på nästan.

Musik kan bli till en hel berättelse. Till och med en låt. Till exempel tror jag att denna låt en gång kommer att bli ett helt manus:


Ja, kanske inte ordagrant, men det kommer att inspirera till det. En gång kommer det att bli ett manus som utspelar sig i Mellanöstern, antagligen Syrien och Libanon. Berättelsen ligger där och vilar i bakhuvudet, dess vågor skvalpar mot stranden precis som på en strand i Libanon.
Växer långsamt som en libanesisk ceder och sträcker sina grenar uppåt och åt sidorna.

När jag var på en Lisa Nilsson-koncert i somras, sjöng hon denna låt som extranummer, en av hennes bästa:


Jag var på väg att gå för att hinna med Svanesundsfärjan, men hölls kvar (och missade givetvis färjan, två stycken faktiskt eftersom jag dessutom körde vilse på Orusts småvägar).
Och insåg att jag hade hittat något viktigt i den berättelse jag höll på med. Där de två älskande inte vågar säga till varandra att de älskar varandra.

Jag blev så rörd att jag nästan började lipa.
Och jag grubblar fortfarande över om jag har lyckats gestalta denna känsla, som Säg Det Igen står för, i textform.

Adventskalender 3 dec - Skrivandet som ventil

Is på kanalerna

Minus sju och någon centimeter snö. Det är vinter i Holland också, landet som det annars mest regnar i. De två första vintrarna här såg vi knappt snö. Barnen konstaterade att det snöade mer i Damaskus. En fullkomligt sann reflektion.

Damaskus, ja. Världens äldsta huvudstad. Det var liksom där det började. Igen. Mitt skrivande.

Varför? Och varför just där?

Barnen blev äldre och jag hade lyxen att ha hjälp i hemmet ett par dagar i veckan. Tid över med andra ord.

Efter många år kämpande med att lära mig holländska, och i Damaskus även lite arabiska (gick inget vidare), kunde jag konstatera att jag klarade mig ganska bra på min mans språk, och vi talade det hemma, med vänner och hemma i Holland.
Ungefär samtidigt kände jag plötsligt att jag började tappa lite svenska. Inte riktigt tappa, men det kändes så. Jag  satsade på att läsa mycket svenska romaner och resväskorna var tunga på väg hem från semester i Sverige. Fulla med pocketböcker.
Läsandet var egentligen inget problem, men jag var rädd för att tappa skrivandet. Jag hade ju inte skrivit på så länge.

Så jag satte i gång igen. Året var 2005. Sedan dess har jag inte slutat. En så lång sammanhängande skrivarperiod har jag aldrig haft.

En annan sak som fick mig att sätta i gång var nog Damaskus och Syrien självt.
Denna kulturellt, historiskt och religiöst oerhört rika plats. Jag hade så mycket tankar och så mycket att reflektera över. Politiskt, personligt och trosmässigt. Jag levde i världens centrum, kändes det som, bara några mil från Israels gräns. Mitt i den del av världen som ändå har så stort inflytande på världspolitiken.
Skrivandet blev en ventil.
Ändå skrev jag inte om just Mellanöstern, utan mina två första manus handlade om Sverige, och om Svenska Kyrkan. Två präster med problem fick huvudrollerna.
Det flödande under denna tid. En helt otrolig känsla. Kunde inte slita mig från datorn. Jag minns hur jag satt ute i trädgården på morgonen med datorn, under jasminen, som doftade så starkt. På våren blommade damascenerosen intill platsen där jag satt.

Båda manusen är i högsta grad levande, och en dag ska jag ta tag i dem igen.

Maloula, en kristen by utanför Damaskus, där invånarna fortfarande talar arameiska, det språk Jesus talade.

Adventskalender 2 dec -Alltid skrivit

Jag tror att min första skrivna berättelse handlade om en antilop i Afrika. Jag minns inte vad den handlade om, bara att det var en antilop och att jag läste upp berättelsen för klassen. Andra klass var det, om jag inte minns fel. Kanske finns skrivboken den skrevs i någonstans på vinden hemma hos mina föräldrar, men risken är nog att den har slängts vid någon storstädning.

Sedan minns jag att jag skrev en fantastisk historia i bästa fantasystil (men utan magi a´la´ Tolkien) om en ung man/tonåring som hette Arin Ariel. Han råkade ut för en massa äventyr och hade en käresta vars namn jag har glömt. Landet han bodde i var påhittat (komplett med kartor som jag ritade), tiden var typ medeltid (inklusive strider med svärd och båge, kanske hade jag läst för mycket Bröderna Lejonhjärta), det var många hästar inblandade. Så mycket minns jag. Spännande var det i alla fall. Men jag kan inte minnas att jag skrev något liknade i fantasystil efter det, trots att jag var hängivet Tolkien och CS Lewis-fan.
Egentligen inte förrän nu, mitt NaNoWriMo-manus är lite i samma stil.

Under långa perioder skrev jag jämt, och gjorde inget annat. Under mina studier vet jag att jag hade en period då skrivandet allvarligt inkräktade på mina studier. Jag har totalt glömt vad jag skrev om då, förutom att det absorberade mig totalt. Delvis tror jag att skrivandet till stor del var terapi. Och en flykt. Av någon anledning kom jag aldrig så långt att det blev ett färdigt manus som jag kunde skicka in till något förlag, varför vet jag faktiskt inte.

Därefter tog jag en lång paus. Orsaken var att jag mötte den stora kärleken, flyttade utomlands och livet i sig blev så oerhört spännande. Boende i England avlöstes av Gabon, Oman och Syrien, samtidigt som vi fick tre barn. Jag längtade inte efter skrivandet, konstigt nog. Den fanns antagligen inte plats. Och jag behövde inte fly in i skrivandet för att hitta äventyret.

Men så plötsligt, när vi bodde i Syrien, satte jag igång igen. Men det ska jag berätta om en annan gång.
Kanske i morgon.

Adventskalender 1 dec

Jag har drabbats av ett smått galen idé att jag ska producera ett blogginlägg varje dag till den 24 december.
Har egentligen ingen aning om vad jag ska skriva om under 24 dagar. Inget 50 000 ord-tvång som i NaNoWriMo, men faktum är att det äventyret gav mig blodad tand.
Det går att pressa ur sig text när man måste. Förmågan finns ju, jag kan skriva (!), det mesta författandet sitter ju i det berömda sittfläsket.

Var ska man börja någonstans? Kanske där det började.
Jag tror att det började när jag inte ens var tonåring, när jag skrev fantastiska historier, som utspelade sig i fantastiska ickeexisterande länder. Egentligen började det långt innan dess, jag har nog skrivit berättelser sedan andra klass, eller alltsedan jag kunde skriva. Men mer om det i morgon...

Bad Sex Award

Jag kan inte låta bli att kommentera det här.
Engelsmännen känner sig nödsakade att dela ut en "Bad Sex Award" varje år. Inte för att jag vet vem vinnaren är, Rowan Somerville, men han är gott sällskap, bl a har Norman Mailer tidigare vunnit.
Tilläggas bör kanske att Tony Blair nominerades till Bad Sex Award detta år, för en scen i sin biografi där han beskriver sig själv som "ett djur som följer sin instinkt" i sängen med Cherie.

Och jag frågar som the Guardians bokbloggare Tony Lichtig; är det inte dags för en Good Sex Award (eller Good Bad Sex Award, det är ju inte alltid sexskildringarna i romaner handlar om bra sex).

"In a sense, my question is: what is good sex in fiction as opposed to mere pornography? (Which also leads me to ask: does good fiction suddenly stop becoming good if it's arousing?) I suppose one problem is that sex is so often idealised in books, as it is in films. Earth-moving, transcendental, simultaneously-orgasmic sex is far more common in the history of the world's storytelling than is an awkward, exhausted and querulous quickie between setting the alarm and getting up to calm the baby. But good bad sex (the embarrassment, the mutual misunderstanding) should be honoured in fiction no more nor less than the real fireworks."

Jag vet inte vad ni tycker om sexskildringar i romaner. Jag vet att en del har nolltolerans, andra tycker lagom-är-bäst, och en del vill gärna ha mer... mer...
En sak vet jag däremot, det är ruskigt svårt att skriva en bra sexscen. Jag brukar reta mig på romaner där läsaren "snuvas på konfekten", samtidigt som att jag ogillar när en sexscen slängs in där den inte har något syfte.
För det är med sex i handlingen som med allt annat; det ska finnas där med ett syfte. Och inte bara med syftet att underhålla läsaren med lite ångande sex.

Själv tror jag att en ganska detaljerad sexscen (behöver inte betyda in i "porrdetalj" som engelsmännen säger ibland) kan avslöja en hel del om karaktärerna. En vanligtvis självsäker hjältinna som är osäker eller kall i en intim scen får läsaren givetvis att undra varför. Tidigare övergrepp? En gammal pojkvän som inte var så snäll mot henne? Eller så tycker hon inte alls om sexpartnern.
En sådan scen kan säga mer om karaktären än många sidor refererande om hennes person.

Vad säger det här korta citatet egentligen om karaktärerna?

"The wet friction of her, tight around him, the sight of her open, stretched around him, the cleft of her body, it tore a climax out of him with a final lunge. Like a lepidopterist mounting a tough-skinned insect with a too blunt pin he screwed himself into her.

Från Bad Sex Award-vinnaren Rowan Somervilles The Shape of Her
(lepidopterist är helt enkelt en fjärilssamlare, men det har ni nog redan räknat ut...).
Låter som riktigt Bad Bad Sex.

Vad tycker ni om det här?
Vad tycker ni om att läsa sexskildringar i romaner eller biografier? Eller skriva dem?