Bloggpausen fortsätter...

Det är ganska uppenbart.
Men vill bara tala om att jag i förra veckan skrev klart manuset (igen), där andra delen egentligen inte är mer än råmanus.
Nu ska det få ligga och jäsa, helst en månad. Verkar inte vara något problem, jag har inte alls någon lust att titta i det. Är det normalt att vara så trött på manuset? Annars brukar jag ha svårt att hålla mig ifrån det och börjar pilla i det innan det har vilat ordentligt.
Kanske är det hettan.
Eller slutet av skolterminerna (jobbigt för ungarna, betyg måste vara på en viss nivå för att de ska flyttas upp till nästa klass, annars blir det nedflytt till en "lättare" nivå) något som stessar oss föräldrar lika mycket som barnen.
Kanske är det mitt frusterande jobb. Förra lönen snuvades jag på 5 timmar övertid (vet inte om jag kommer att få det, jag jobbar för långsamt, helt enkelt). Funderar på att säga upp mig. Skulle vara synd om jag slutade, jobbet i sig (jag är deltidsanställd, 6 tim vecka, brevbärare, för den som inte vet) tycker jag mycket om, kollegorna också. Och går jättebra att ihop med skrivandet. Samt att jag får god kondition och är ute.
Men det är företaget i sig som suger (vågar skriva det här på bloggen, hoppas ingen läser svenska).

Bloggpaus...

...funderar jag på.
Jag har inte så mycket att blogga om. Det känns rätt så tomt. Och det händer egentligen inte så mycket.

Jag kämpar vidare med mitt manus. Skriver om ungefär två tredjedelar.
Det är inte helt enkelt. Jag redigerar inte, utan skriver om. Helt. Alltså hela intrigen ändras.
Just nu känns förändringarna...vet inte hur jag ska säga det... i linje med mina intentioner (som jag har i ett ordentligt synopsis). Men hjärtat är inte riktigt med. Ännu. (Men det kommer, tror jag). Jag tror att det kanske beror på att jag inte har lyckats separera från den gamla intrigen ännu. Skilsmässan har inte riktigt gått smärtfritt.
Och sidantalen kryper snabbt uppåt och jag hade som mål att skriva en 100 sidor kortare berättelse. I alla fall 50 sidor kortare. Men det kommer jag kanske att kunna stryka när jag redigerar senare. Just nu tänkte jag bara flödesskriva med synopsis som basis och inte tänka efter för mycket. Skriva klart så att jag har ett rejält råmanus att printa ut och fundera på. Tanken är att skriva klart inom en vecka eller två, printa ut och låta vila, sedan redigera i juli, printa ut och låta vila och redigera i juli. För att ha ett nytt manus färdigt i slutet av augusti. Som jag ska skicka in till Förlaget, precis som vi har kommit överens om.

Sedan känns det lite som en ödestimma har slagit. Blir inte manuset antaget kommer jag antagligen att skicka det till tre ytterligare förlag (de som är kvar på min lista) och blir det inte antaget där kommer jag att ta en LÅNG skrivarpaus. Kanske till och med så långt som ett helt år. I alla fall ska jag ta paus från allt skrivande som har utgivning som mål.

Även om jag inte kommer att blogga så mycket här så kommer jag att blogga mer på min bokrecensionsblogg, Bokläsardagbok (inför bokmässan) , se länk ovan i fliken.

Superrecension för Christin i GP

Christin Ljungqvist får en jättebra recension för Kaninhjärta i Göteborgsposten.

Vilken debut!

Jättestort grattis, Christin! Jag är så nyfiken på den här boken! Synd att Gilla böcker inte ger ut sina böcker som eböcker. Nu måste jag vänta till sommaren.

Varför skriver jag?

Jag tror var och en som skriver någon gång har ställt sig den frågan.

Och det finns nog många svar.

Själv har jag tyckt om att skriva så länge jag kan minnas. Och jag var bra på det redan i grundskolan. Det är klart att man gärna håller på med något som man är bra på.

Sedan säger jag lite som Bono från U2 (mitt husband) sa i en intervju: Jag har alltid vetat att jag hade/har alla dessa melodier i huvudet (fritt återgivet som jag minns det, jag kommer inte ihåg om han sa hade eller har).
Alltså: Jag har alltid vetat att jag har alla dessa historier i huvudet.

De finns inte där klara och färdiga att göra om i text, men de finns där. Någonstans långt inne. Ibland får de form och lever på ett högre medvetandeplan. Tills de blir text.
Att sedan flera av texterna har blivit refuserade är extra smärtsamt, eftersom man på sätt och vis dödar texterna när man lägger dem åt sidan (de återuppväcks ibland, visserligen...) och det gör ont.
Men det föds nya historier hela tiden. Och inte helt av sig själv. Man måste sitta på rumpan och skriva för att de ska utvecklas.

På senare år har skrivandet varit någon form av terapi, bearbetning rentav exorcism. Det började med att jag satt i min trädgård i Damaskus (världens äldsta huvudstad och sprängfylld av historia) och kände att jag var så full av upplevelser efter alla år utomlands (främst i Afrika och Mellanöstern) att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Året var 2005. Det var då jag började skriva igen efter ett långt uppehåll (småbarnsåren...)
Jag vill så gärna tillföra något mer, med hjälp av mitt skrivande.
Vid flytten till Nederländerna började jag också blogga, men den bloggen har gått i stiltje och jag blev så trött på min eget röst och mina egna åsikter. Det ledde ingen vart. Och det tog för mycket tid från romanskrivandet.

Att jag behövde bearbeta åren utomlands, speciellt de i Mellanöstern, är kanske inte så konstigt. Min man har nog känt lite likadant, men tacklat det på ett annorlunda sätt (han har engagerat sig mer politiskt). Jag har visserligen tjatat på honom att han måste starta en blogg, men har ännu inte övertygat honom.

Jag tror faktiskt inte jag kan sluta skriva.


Varför skriver ni?

Backup

Läser Simonas inlägg och lider med henne.

Och lär mig en sak. Automatisk backup kan man tydligen inte lita på.

Själv litar jag bara på mig själv. Alltså; måste komma ihåg backupen. Manuellt. Jag brukar maila till mig själv.Borde egentligen göra det varje gång jag skriver, men glömmer det ibland. Lägga in på Skydrive emellanåt. Och den gamla hederliga (?) USB-pinnen eller externhårddisken.
Research däremot är jag lite slarvig med. Borde skärpa mig. Eller helst enkelt skriva ut och sätta i pärm.

Nej, nu ska jag inte blogga mer. Tänkte skriva en halvtimme innan jobbet. Efter orkar jag inte.

Vad döljer sig egentligen bakom en standardrefusering?

Den frågan har jag nog grubblat över i ungefär fem-sex år vid det här laget. Själv har jag trott att en standardrefusering antagligen betyder att manuset faktiskt aldrig har blivit läst, i alla fall inte i sin helhet. Oftast har någon i förlaget bläddrat i det, läst några sidor och sedan lagt undan det.
Och jag har trott på det. Är det inget som fångar, så läggs det undan och en opersonlig refusering av standardformat (ser alltid likadan ut från varje förlag) skickas till författaren. Förlagsfolk är erfarna och skickliga, de ser direkt om det är något, tror jag (ja, det tror jag fortfarande, men...)

Nu får jag nog ta och äta upp det där. Visserligen har vissa ibland försökt övertyga mig om att "alla manus läses", men det tror jag inte på (fortfarande inte, faktiskt). Alla manus läses inte.
Men manus som har lästs kan få en standardrefusering, det har jag förstått idag. Jag skickade nämligen ett mail till ett av förlagen som nyss har refuserat Djungelblomma och frågade rakt på sak; "har ni verkligen läst manuset och i så fall, kan jag inte få en lite mer utförlig refusering, så att jag förstår varför".

Och nu fick jag det! Ingen uppmuntrande läsning visserligen, men jag vet att de har läst. Och jag vet varför de refuserade. Och jag vet att de tyckte att det fanns vissa saker som höll (tex "författaren skriver riktigt bra") och andra som inte var bra alls (och det som inte höll stämmer på många punkter överens med vad det andra förlaget, som vill att jag skriver om, har sagt). Och att jag var välkommen att skicka in nya manus! (Det sa de inte i standardrefuseringen de först skickade, och eftersom jag liksom de flesta författarwannabees är smått paranoid, vänder och vrider på varje ord i en standardrefus för att hitta ett dolt budskap, hade jag antagligen tolkat det som att de vill inte se manus från mig igen...)

Jag skrev genast tillbaka och tackade och förklarade hur viktig deras utförligare refusering var för mig. Att det är en väldigt stor skillnad att få en sådan än att få en av standardformat som får en att tro att manuset faktiskt aldrig blivit läst. Jag sa också att jag antagligen inte hade skickat in några nya manus till dem igen, om jag inte hade fått respons på mitt mail.


Så ta lärdom, alla ni som bara får standardrefuseringar, det behöver inte betyda att manuset inte har blivit läst! Det kan kanske till och med betyda att manuset hade vissa kvaliteer och att de gärna ser att ni skickar in nya manus.
Så skicka in igen, skicka in igen, skicka in igen...
Man lever bara en gång...

Sjätte och sjunde refuseringen inne och antagningarnas lotteri

Den sjätte kom förra veckan, glömde skriva om det, det liksom rann av mig lite... och den sjunde kom i dag.

Det får mig att fundera rejält. Jag har fått refuseringar från sju av de elva förlag jag hittills har skickat till. Tre har ännu inte svarat. Förlag nummer elva, eller ska vi kanske kalla det Förlag nr 1 (jag skickade faktiskt till dem först!) har jag redan berättat om.

Sju standardrefuseringar. Jag hade varit ett vrak nu om det inte hade varit för Förlag nr 1.
Men hela processen är märklig, egentligen. Det handlar varken om talang eller bra manus, tror jag. Det handlar om TUR. Det är ett lotteri, hela skiten! (Om man inte kändis för då räcker det ibland att vara bara kändis).

Hur ska man annars förklara att sju förlag säger; tack, men nej, tack (men egentligen har vi inte läst manuset, men tack i alla fall för "visat förtroende") när ett annat förlag skickar ett lektörsomdöme med meningar som:

• ...en riktigt medryckande berättelse som sveper iväg läsaren från första sidan.
• Om detta är det första författaren skrivit måste jag säga med beröm bravo, en imponerande debut
• ...älskar författarens totala koll på hur mycket som krävs för att förmedla en stämning.
• jobba verkligen igenom den här historien, arenan är briljant!

Jag kan verkligen inte förklara det på något annat sätt än att det är ett lotteri. Någon som har en annan förklaring?

Jag läste någonstans (kommer inte ihåg var) att en rätt så känd författare hade sagt att blir man bara standardrefuserad ska man vänta ett halvår eller ett år, skriva om lite, byta titel framför allt, och skicka in igen, i alla fall till de stora förlagen. Chansen är att en helt annan redaktör får manuset i sin hand denna gång, och tar ett annat beslut.

Jag tycker det låter lite märkligt, kan det verkligen vara så? Har de inte bättre koll på manusen, diskuterar de dem inte på redaktionsmöten? Någon borde väl minnas, det här har vi sett förut (och så direkt i papperskorgen).

Har någon av er skickat in "samma" manus två gånger till ett förlag?

För att avsluta: Jag vill säga till dig som läser det här som kanske inte vågar skicka in ditt manus (som du innerst inne VET är precis lika bra eller bättre än de som ges ut varje år) för att du har haft dåliga erfarenheter, för att du skräms av alla andras dåliga erfarenheter: GE INTE UPP! Du kan ha TUR!

(Om du inte har en jäkla superduper-underöverallaunder-änglarna gråter/skrattar i himlen-manus, då kommer du att bli utgiven ändå, men det är en annan historia.)

Guud, vad skönt det var att få ur sig det där... Nu känner jag mig ruskigt taggad att fortsätta skriva om mitt manus. Det kanske inte blir något, men ord som ovan från en lektör kan man leva på i evighetersevighet... Jag VET att jag kan skriva!