Tidsbrist

När jag tänker på hur många romanidéer jag har så blir jag orolig. Jag är redan en bit över fyrtio. Jag kommer inte att hinna.
Hinna skriva allt.
Varför fortsatte jag inte att skriva då när jag höll på som bäst, i tjugoårsåldern? Varför ett uppehåll på drygt tio år?
Dumt av mig.
Får lägga in en högre växel nu...

Vårredigering

Så här ser det ut över huvudet på mig just nu, ovanför min lilla skrivarplats i trädgården. Det är tjugo grader varmt ute, men värmen ska ta slut i morgon, så jag passar på att njuta nu.
Jag har bestämt mig för att äntligen ta tag i det gamla manuset och läsa igenom det en gång till. Sedan skicka in till ett sista förlag. Det kan väl inte skada? Kanske är det något som gör att de kommer ihåg mig till nästa gång, till nästa manus skickas in.

Lite om nålsögat och annat

Alltmedan jag långsamt filar på mitt manus, skriver i maklig takt om kapitel efter kapitel, så sitter jag och funderar på vilket förlag som jag helst skulle vilja bli utgiven av. Tidigare har jag alltid sagt att det spelar ingen roll vilket, bara jag blir utgiven. Men jag har insett att man inte riktigt kan tänka så, och inte bör tänka så. Kommer man igenom nålsögat så blir det ännu "värre". Eller från ena fiskdammen till den andra, som någon uttryckte sig.
Men hur ska man veta vilket förlag som man tycker bäst om? Hur ska man veta vilken "andra fiskdamm" som är bättre att simma runt i? Jag har ju ingen aning om vad som utspelar sig "bakom kulisserna". Lite kan man ju läsa sig till på bloggar, men att se saker från insidan, det går nog inte om man inte känner någon på insidan.

Om jag ändå måste välja, så får det bli Piratförlaget. Varför? Inte bara för gullige Mattias Boströms skull. (Läser han det här blir jag aldrig utgiven på Pirat!). Eller kanske just för Mattias Boströms skull. Han har verkligen gjort ett hästjobb för att göra förlagsvärlden "förståelig". Nu senast Piratförlagets Pedagogiska skola. Suveränt! (Fast jag blir alltid deppad när jag hör om att skicka in manus, som i deras senaste avsnitt; endast 0,1 PROMILLE av inskickade manus blir utgivna. Dessutom blir kvaliteten på inskickade manus bättre och bättre.... Nålsögat var det.... Och jag blir skitskraj bara jag ser den där Anna Hirvi Sigurdsson, hon verkar oerhört skärpt och kunnig... och vass. Positivt menat, förstås!)
Dessutom finns det väl inget förlag som visar framfötterna inom sociala media som Piratförlaget.
De verkar inte heller vara rädda för att ge ut udda manus. Det är länge sedan förlaget bara var Jan Guillou och Liza Marklund. Kolla in bredden de senare åren. Allt från Sara Lövestam och Christoffer Carlsson till Jonas Jonasson. Jag tycker att de har en bra bredd.

Nu ska jag sluta lovprisa Piratförlaget. När jag har kommit så långt att manuset är klart att skicka till förlag kommer jag säkert inte att våga skicka det till ovan prisade förlag, eftersom jag är så rädd för att bli refuserad av just dem!


I stället bör jag fundera på vem som ska få testläsa mitt manus. Hittills har bara min författarcoach läst. Jag tycker det är svårt att "välja" läsare. Hur gör ni?

Duktig

Jag har plitat ganska duktigt igår och i måndags, några rader i alla fall. Har inte tid just nu.
Maken och jag ska till Paris i övermorgon. Barnen portioneras ut hos svåger och kompisar. Egentligen skulle svärmor vara "barnvakt" (det äldsta barnet är femton...), men hon har haft axeln ur led två gånger på ett par veckor, så det gick inte.
Jag som har rest så mycket har lite resfeber. Fånigt. Men kul.

Och tänk vad olika saker kan inspirera en. Jag har en annan blogg där jag skriver om annat. Bland annat trosfrågor. Jag försöker sticka ut hakan ibland, där och på andra bloggar. Det lyckas inte alltid. Igår var jag extra arg.
Men jag vände på det och började fundera på hur man kunde använda sina erfarenheter från dumma bloggdiskussioner till något annat. Mer positivt.
Som skrivandet.
Så jag skrev om det. Och la till; akta er, annars dyker ni upp som karaktärer i mina framtida romaner.
Fick snart en reaktion från en av de "utpekade": "Skriv! Skriv Skriv!"
Sånt är kul så här en onsdagsmorgon.

Drömde II

För andra morgonen i rad vaknar jag 05.30 och har drömt konstigt. Hur kommer det sig att det kan gå år utan att man drömmer (minns vad man drömmer...) och sedan drömmer man en lång period väldigt intensivt?
Mina drömmar spårar ur mer och mer. Jag drömde att jag var på Jamaica (har aldrig varit på Jamaica...), att något otrevligt hände och att jag blev räddad av Tony Curtis.

Tony Curtis till vänster. Den andre är Roger Moore

Tony Curtis?!
Ni vet han, i Snobbar som jobbar.

Min man vaknade också 05.30. Han hade inte drömt. Jag sa att jag hade drömt konstigt, men inte vad jag hade drömt hände efter det att Tony Curtis hade räddat mig. Pinsamt... Pinsamt...

Förresten har minst en av mina halvaktiva manus i digitala skrivbordslådan "kommit till" i en dröm. I alla fall fröet till den. När jag har skrivit på ett tag brukar det vara svårt att säga vad som ursprungligen är från drömmen och vad jag har hittat på i vaket tillstånd.
Någon annan som drömmer och använder det i skrivandet? (Alltså inte vad som händer när man blir räddad av Tony Curtis...)

Drömde

Ytterligare tre kapitel och 5000 ord skrivna. Tjugo skjortor strukna(minst!).
Det är lite mycket runtomkring nu, men jag kämpar på.

Och så drömmer jag konstigt igen. I natt drömde jag att jag tog upp en liftare och att det var André Brink. Med ryggsäck och allt.
Fånigt egentligen. Varför skulle en världsberömd författare lifta med ryggsäck som om han vore 25 år? När han egentligen är 70+.
Varför spelar hjärnan en så konstiga spratt?

Writing Binge

Inte så att jag skriver så att tangenterna glöder, men det har släppt lite. Jag har bara inte hunnit skriva.

Jag skickade iväg mina totalt omskrivna första sju kapitel till min författarcoach och fick väldigt positivt respons. Nu vågar jag fortsätta. Framför mig ligger dessutom en helt nytt kapitel, som på grund av innehållet (huvudpersonen är i ett afrikanskt flyktingläger där hon intervjuar fd. barnsoldater) kommer att bli väldigt svårt att skriva. Ämnet är brännande smärtsamt och hur skildrar man det på ett bra sätt? Det får varken bli överdrivet äckligt eller så ytligt att läsaren inte dras med i dramat.