onsdag, april 13, 2011

Tidsbrist

När jag tänker på hur många romanidéer jag har så blir jag orolig. Jag är redan en bit över fyrtio. Jag kommer inte att hinna.
Hinna skriva allt.
Varför fortsatte jag inte att skriva då när jag höll på som bäst, i tjugoårsåldern? Varför ett uppehåll på drygt tio år?
Dumt av mig.
Får lägga in en högre växel nu...

3 kommentarer:

  1. Jag kan bara hålla med dig. Så mycket att skriva, så lite tid. Jag tror att det kommer att finnas mer tid ju äldre barnen blir, så det känns bra i alla fall :)

    SvaraRadera
  2. Oj oj, vad ditt inlägg nöp till om mitt hjärta. Jag är så nära att ge upp, ska jag säga dig, fullkomligt skita i det på ren svenska och koncentrera mig på jobb, hus, barn, du vet? Allt det där andra. Bröllop! Men det är fel att släppa taget, jag insåg det nu när jag läste din blogg. Jag kommer själv känna sådär om jag gör ett uppehåll i mitt skrivande, för livet rinner ju på, visst gör det? Dagarna läggs på varandra, så har plötsligt åren gått. Jag ska försöka hitta en fungerande balans som gör att jag inte behöver ge upp någonting.

    SvaraRadera
  3. Christin, ibland kan en paus vara bra. Man ska ägna sig åt man, barn, bröllop och annat trevligt utan att ha dåligt samvete.
    Men ÄR man en skrivare (alltså direktöversatt från engelskan, jag ÄLSKAR ordet Writer, till skillnad mot Author) så kan man inte låta bli att skriva, inte för evigt.

    Jag har försökt ta paus flera gånger, men har svårt att hålla mig helt borta från skrivandet. Jag bloggar (men på min andra "vanliga" blogg, se längre ned i högerspalten).
    Eller så får jag en helt annan idé, som jag skriver på. Eller så tänker jag. Mycket. På livet. På karaktärer och handling. På gestaltning.
    Och så läser jag.

    Men jag kan inte riktigt hålla mig borta från skrivandet längre. Det drar mig vad jag än gör.

    Du är lite yngre än jag och har livet framför dig. Men det går fort.
    Jag hade en lång period när jag inte skrev (småbarnsåren).
    Andra börjar skriva då. Mammaledigheten ger dem tid.

    Men efter ett tag insåg jag att jag var tvungen att börja igen, för att inte förlora min svenska.
    Och upptäckte att jag mådde mycket bättre när jag skrev.
    Så är det fortfarande (med några undantag, som när refuseringsbreven dimper ned).
    Jag blir frustrerad när jag inte lyckas sätta undan tillräckligt med tid för skrivandet.

    Lycka till och kämpa på!

    SvaraRadera