Snyggt språk ger inte ut några böcker

"Du skriver bra, har flyt, snyggt språk och lyckas skapa en sympatisk rytm i texten", skrev en av mina läsare, som anförtrotts mitt romanmanus.

"Hantverket kan du ju", sade en annan som har läst mina texter.

Allt det där värmer ju när man verkligen funderar på vad det betyder. Jag kan skriva, helt enkelt.

Men gott hantverk eller snyggt språk garanterar inte att ens böcker blir utgivna. Med tanke på hur många kassa böcker, om man ser på den språkliga kvalitéen, som ges ut, så verkar det ju inte ens vara en nödvändighet!

För mig är det dock en nödvändighet, att kunna hantverket.

Tills för mindre än ett år sedan hade jag egentligen ingen uppfattning om jag kunde hantverket eller inte. Jag vågade inte låta någon annan läsa mina texter. Skämdes för mitt skrivande, hur konstigt det än låter. Inte så att jag inte tyckte om mina texter, för det gjorde jag. Men mest handlade det ju om en obetvinglig lust att skriva. Om det var läsvärt visste jag ju inte.

Om nu mina läsare hade sagt att jag inte kunde hantverket, att språket inte var snytt, att det inte flöt... ja, då hade jag ju lagt av för länge sedan. För det kravet har jag i alla fall på mig själv, det ska vara snyggt, och inget annat.

Men som sagt, snyggt hantverk ger inte ut några böcker.

Vad ger ut böcker?

Knäppa idéer?

Udda karaktärer?

Spänning?

Äsch, allt det där stämmer ju.

Det är nu jag blir nervös.

Mitt manus, som jag trodde hade några unika ingredienser, är kanske inte så unikt. Alla andra har skrivit om pedofilbrott, tjejer som fastnat i prostiution, bovar med psykopatiska drag...

och så vidare...

Finns det något unikt kvar? Jo, kanske, jag skriver om en socialsekreterare. Mig veterligen ganska unikt.

En av mina huvudkaraktärer, en polis, känner sig dragen till kristen tro när han bearbetar sina svåra upplevelser. Den där "religiöse polisen" är ganska unik, vad jag har förstått.

Så mycket blir inte kvar.

Undrar om det räcker?

Hur mycket, hur snabbt?

Hur mycket vill du veta om karaktärerna i boken? När boken är slut vill du kanske veta allt, eller?

Men till en början?

Jag har funderat på det den senaste tiden, och kommit fram till att jag inte vill veta allt med en gång, utan vill få lite inblickar, så att intresset väcks. Vad är det som ligger där i bakgrunden och påverkar personen i fråga? Något som tidigare har hänt präglar dagens handlande eller sätt att tackla nya problem. Vad och varför?

Men det måste vara en balans, om man får veta för lite tappar man kanske intresset. Karaktären lockar inte tillräckligt. Är tråkig helt enkelt. Allför alldaglig, allför perfekt.

Jag har kommit på att det är vansinnigt svårt att hitta den balansen när man skriver själv. Och läsarna vill olika. En del vill veta mer, med en gång, andra tycker att det räcker till att börja med.

Väntan

Mitt romanmanus är som sagt ute på remiss. I väntan på att mina läsare ska få tummen ur och läsa färdigt, och ge synpunkter, så sitter jag och biter på naglarna.
Så nyfiken på vad de till slut ska säga. En del har redan gett kommentarer på första halvan av manuset, som jag skickade ut före andra delen. Minst sagt blandade reaktioner. Har gjort mig ganska förvirrad.
Att de verkar ha svårt att få tummen ur och läsa färdigt tar jag givetvis som ett dåligt tecken. Säger en del om min självkänsla.
Men det kan ju givetvis också vara så att de helt enkelt inte har hunnit.
En av läsarna är i alla fall ursäktad, fullt ut. Hon fick en liten pojke i början av augusti. Grattis!

I stället för att bita på naglarna läser jag. Och skriver. Filar lite på två långnoveller som jag faktiskt funderar på att ge ut via Vulkan.se.
Och det av en enda orsak; få in lite pengar för att eventuellt lägga dem på en författarcoach.
Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå vidare med mitt manus. Det står helt still. Om inte mina läsare kan få ur sig något vettigt, då ska jag koppla in coaching.
För jag ger mig inte.
Det ska bli en bok.
Någon gång i alla fall.

Skrivartrötthet

Jag anar att jag inte är ensam, men detta är säkert något som alla skribenter råkar ut för.
Och nej, det är inte första gången för mig heller.

Jag är så trött på mitt skrivarprojekt att jag vill spy. Jag vill inte ens ta i det.
Jag vill slutföra andra delen av utkastet till min roman, men det går bara inte. Det funkar inte, det har stora hål och storyn känns inte trovärdig.
Jag kommer helt enkelt inte vidare.
Jag vet att kanske är det ändå bäst att låta det vara så, skicka ut det till några läsare ändå och förhoppningsvis få tips hur jag ska gå vidare.

Ute på remiss

Mitt manus till Kvarnsten om Halsen är nu ute på remiss. I alla fall första delen. Andra delen har fortfarande en massa hål som jag måste fylla. Varför är det så svårt att avsluta en berättelse?

Jag har skickat manuset till en brokig grupp människor:
Två skrivarkurs kollegor, varav den ena redan har hittat jättemånga småfel och den andra måste skynda sig; det gäller att läsa snabbt innan nedkomst. För jag kan lova henne; när ungen väl har anlänt blir det inget läst...
Övriga brokiga läsare är:
En författare och tillika lärare på Skrivarakademin, en teolog som blev bibliotekarie, en avdankad toppolitiker. Det ni!

Jag spricker av nyfikenhet! Om de återkommer och säger att det här är inget att ha...
då ska jag omedelbart traska ned till arbetsförmedlingen...

Första utkastet i sikte

Tror jag i alla fall. Det är bra att ha en deadline, annars blir det aldrig färdigt. Detta deadline består i att jag inom ungefär 2 veckor ska ha färdigt ett utkast som går att läsa. Av andra alltså.
Sedan ska några få utvalda anförtros uppdraget att läsa och säga om det håller.
Och nu börjar jag få lite stora skälvan.
Det håller ju inte alls, tänker jag.
Det är bara ett massa dravel, för sentimentalt och egentligen kommer jag inte med något nytt, inget unikt.

Sedan tröstar jag mig med att jag måste i första hand skriva för mig själv. Skriva som jag vill att det ska vara, som jag skulle vilja läsa det. Givetvis är det så att feedback behövs.
Och om ingen är intresserad av att ge ut, då finns ju faktiskt möjligheter att ge ut själv.
För jag har bestämt mig, den här berättelsen ska bli en bok!

Och sedan hoppas jag att jag ska kunna lägga undan den lite, i väntan på respons från läsarna. Så att jag kan ägna mig åt lite annat. Skriva lite annat, läsa mycket. Friska upp hjärnan. Ha semester. För jag jobbar minsann också (säger jag till familjen)!

Jag efterlyser läsare

Av min roman alltså. I alla fall av det som ska bli en roman. Ett första utkast är nästan klart. Nu behöver det testas på försökskaniner.
Jag har en del läsare på gång, med några till skulle vara bra.

Jag ställer en del krav på dig som läsare:

• Du ska ha tid. Jag skickar inte ut mitt manus och får jag respons i oktober. Nej, jag vill att du ska läsa och reagera före slutet av augusti.
• Vanliga läsare efterlyses. Alltså, jag vill i första hand veta om storyn fungerar, i andra hand om jag har stavat fel eller gjort andra grammatikfel. Men det är också välkommet att språket analyseras mer på djupet. Vad du känner för.
• Manuset ska inte läsas av något annan än just du utan mitt tillstånd.
• Jag skickar först ut början av manuset, tycker du om det och vill läsa mer, skickar jag resten.
• Skickar ut som PDF.

Jag väljer mina läsare med omsorg. Om många är intresserade är det kanske bra om du motiverar varför du vill läsa.

Det är förbaskat svårt att lägga sitt manus i händerna på någon annan!
På något sätt blottar man sig ändå.
Det är kanske bra att du vet det.

Är du intresserad, maila mig på
monica.olskolk@hotmail.com