Byta perspektiv?

Fick en galen idé igår. Eller i går natt. Feberdimmor? Nej, jag är inte sjuk, men tror jag håller på att bli. Dottern är hemma från skolan, rätt så dålig.

Jag fick en idé att skriva om mitt gamla manus Djungelblomma, det där som jag rätt så nyligen plockade bort och satte högt uppe på en bokhylla, radikalt. Hurdå?
Jo, byta perspektiv. Från tredje person till första person. Jag skrev redan utifrån huvudpersonens synvinkel, så steget är inte så långt. Jag känner mig lockad att kunna gräva där jag står, lära känna huvudpersonen, lite mer. Trodde jag kände henne vid det här laget. Men efter flera omskrivningar tycker jag att jag tappat all kontakt med verkligheten (hennes, alltså).

Jag har fått många varningar om första persons perspektiv. "De flesta debutantmanus skrivs i jag-form", "Förlagen vill inte ha berättelser skrivna i jag-form.

Jag vet inte om det är sant.
Men jag har inget att förlora, jag riskerar bara tre refuseringar till. Vilket är få jämfört med alla jag redan fått.

Jag skrev mitt NaNoWriMo-manus i jag-form, och det kändes bra. Fick lite blodad tand.
Sedan läste jag en hel del romaner skrivna i jag-form. Favoriten Susan Howatch skriver alltid i jag-form. Hungerspelen är skriven i jag-form (det är faktiskt ett rent under att de lyckades få till en hyfsad film, utan att ha en "voiceover" för Katniss, allt lämnas nu över till Jennifer Lawrence att tolka genom sitt akterande, vilket hon dock gör på ett utmärkt sätt...).

Men först: Försöka få klart instuderingsfrågorna till novellkursen. Att det ska ta sådan tid.