Lite schitzo...

Jag är lite genre-schitzo.

Den senaste veckan har jag liksom drunknat i (på ett behagligt sätt) Suzanne Collins ytterligt fascinerande Hungerspelen-trilogi. Hungerspelen är en dystopi/science fiction/postapokalyptisk historia för YA (unga vuxna) (jag recenserar den här, för den som inte läst den) och eftersom jag har en egen dystopi liggande i digitala skrivbordslådan så kan jag inte låta bli att tänka på den. Det skrivarprojeket är ett sådant där episkt mastodontprojekt för framtiden (min egen alltså, inte den dystopiska) som jag skriver ett kapitel på ibland och filar på synopsis emellanåt. Skulle mycket väl kunna bli en trilogi, det också.

Och så håller jag på och studerar kärleksnoveller i veckotidningar. Som alltid utspelar sig i modern tid (nästan) och inte innehåller något scify-fuffens whatsoever. Måste sluta tro att det dyker upp en genmanipulerad geting i nästa stycke eller att the love interest egentligen är ditsänd av fienden för att ha ihjäl den kvinnliga huvudpersonen.
I själva verket; det värsta han kan ha i bakfickan är inte ett blåbär med dödligt gift utan det faktum att han är gift och inte har talat om det. Eller ännu värre; att han har varit gift, men inte kan glömma sitt ex.

Snacka om att bli lite sinnesförvirrad i författarsjälen.

Ps. Lovar att jag inte ska tjata mer om Hungerspelen. Men ni kan läsa mer tjat här, på min "vanliga" blogg, om ni vill.