Beskära rosor

Jag har precis varit ute i trädgården och jobbat lite, dels för att det var nödvändigt, dels för att jag behövde göra något praktiskt för att kunna tänka.

Jag beskar rosor (låter kanske tidigt för svenskar, men våren kommer här ca en månad tidigare än när den kommer i tex Göteborg) och kom att tänka på att det finns en stor likhet med det och det jag måste göra med mitt manus nu.
Det känns alltid tufft att beskära rosor tycker jag, eftersom man måste klippa tillbaka dem så långt att det till synes inte finns mycket kvar. Trots att man vet att det är ett måste.
Lite så känns det med manuset, jag måste beskära det väldigt mycket för att hitta dess innersta väsen, vilket sedan kan växa och bli till något riktigt vackert.

Skillnaden bara att efter beskärningen kan jag inte lita på Vår Herre, vad det gäller växandet, så som man gör med allt i trädgården.

Jag måste göra precis allt själv.

Faller framåt... ??

Jag blev påskidad, eller pååkt eller vad det nu heter, i pisten häromdagen. Inget allvarligt hände, inte ont någonstans, jag var mest arg för att så många yngre åkare åker utan att använda hjärnan. Men den tyska tjejen, som lyckades hålla sig på fötterna, kom tillbaka och bad tusen gånger om ursäkt.
För mig blev det platt fall på magen, med skidorna i ett V (fattar ni?) på jag kunde inte röra mig förrän jag fick hjälp med att ta av en av skidorna. Strax skidade jag nedför backen igen, men rejält skakis. Det hade kunnat gå illa...

Strax efteråt satt jag ute på pistrestaurangens terrass, hade precis lugnat ned mig, när mobilen pep att jag hade fått mail. Jag kände  igen namnet på avsändaren (visste direkt vilket förlag det handlade om) och kunde även läsa första raden: Tack för att du har skickat ditt manus Djungelblomma till oss...
Skit, tänkte jag. En standardrefusering från dem också.

Men jag öppnade mailet och fann att det inte var en standardrefusering.
Inte ens en refusering.
Men inget ja.
Och inget nej heller.
Fattar ni?

Mer än så kan jag inte säga i nuläget, tyvärr. Men mycket arbete ligger framför mig.

I vilket fall som helst. Detta är kanske ett fall framåt. Eller inte alls ett fall. I nuläget vet jag inte. Är faktiskt ytterst förvirrad.
Och extremt glad. Detta var precis den injektion av livselexir mitt skrivande behövde för att inte gå inte i ett slags komastadium.

När jag gav mig ut i pisten igen var jag återigen skakis. Kände mig rejält pååkt, mentalt. Trodde inte sådant här kunde hända mig.

Lärt mig en läxa

Även denna gång har jag lärt mig en läxa, med bitter eftersmak.
Låt inte bara lektör och betaläsare läsa manuset, putsa även ut första kapitlet till ett antal skarpögda läsare. Allt för att förhindra en dålig inledning.
Lektör och betaläsare kan lätt missa en svag början av berättelsen, eftersom de är inställda på att läsa allt.
Liksom med det förra manuset kommer lärdomen aningen försent.
:(

Det var i Syrien jag började skriva igen

Och nu känner jag mig ganska maktlös när jag följer nyheterna.

Röda Korset har en insamling till en ambulans till Syrien. Det finns inte så många där, vill jag påpeka.

Så öppna plånboken och gör som jag; delta i insamlingen. Klicka på bilden i högerkolumnen.

Ta mig i kragen

Jag försöker ta mig i kragen och få ordning på mitt skrivarliv.
Tråkiga besked hemifrån Sverige hjälper inte (en morbror som hastigt gått bort).

Dessutom har omställningen från hemmamamma/fru till arbetande mamma/fru inte gått helt smärtfritt. Dels jobbar jag på ackord och det tar tid att vänja sig vid brevbärarjobbet, dels har vädret varit uselt för en nybörjare i branschen. Och jag måste bygga upp konditionen. Med andra ord; de dagarna jag jobbar (bara några få timmar per dag på papperet) orkar jag ingenting när jag kommer hem (orkar nätt och jämt få mat på bordet för familjen). Lider av träningsvärk och är så hyper (eller övertrött) att jag inte somnar på kvällarna. Mina nya kollegor har varnat mig och sagt att det tar ett bra tag innan man får upp konditionen (och farten!), så jag måste ha lite tålamod.
Och tro inte att familjen förväntar sig något annat än att allt hemma ska rulla på som vanligt. Även de behöver vänja sig vid en uttröttad brevbärarmamma.

Samtidigt gillar jag jobbet, fritt, utomhus, och jag har lovat mig själv att inte lägga några pengar på skrivandet som jag inte har tjänat ihop själv.

Men jag måste göra något med mitt manus. Jag funderar på att skicka inledningen och synopsis till en ny lektör för att få en second opinion.
Men jag vet inte om det är värt pengarna.

När jag ser mig omkring och studerar de skrivarkollegor jag känner till på nätet, så har de som blivit utgivna en sak gemensamt; de hade redan kontakter i förlagsvärlden, eller utförliga ickestandardrefuseringar bakom sig. De visste att något var på gång, men inte allting stämde. Sådana refuseringar måste kännas lika bittra som något annat, men ändå finns vetskapen om att jag var nära där i närheten när besvikelsen lagt sig. Antar jag.
Men jag har inte ens varit i närheten av något annat än standardrefuseringar.
Lektörer jobbar ju med allt och alla, det är ju deras levebröd. Alla texter kan ju förbättras, dåliga som bra. Min text är kanske bra, men inte så bra. Och är det då något som är värt att satsa något mer på? Är det inte bättre att begrava manuset, ta avsked ordentligt och börja på något nytt? Det gör förbannat ont, men är kanske enda vägen. Just i nuläget vet jag inte. Att erkänna att något som man trott stenhårt på inte håller hela vägen är besvärligt.

På besök i bokmässans hjärta

Jag var hemma i Sverige en sväng under helgen och fick både lite egentid, föräldratid och sist men inte minst tid för mitt uppdrag som Bokmässans bloggambassadör 2012.

Jag skrev lite (ändrade lite på min inledning till Djungelblomma), men annars blev det mest läsning innan jag tog en promenad i kylan till mina föräldrar.

På söndagen åkte jag till Göteborg och fick besöka Bokmässans hjärta. Samt bo på fint rum på 10:e våningen på Hotel Gothia Towers (kände mig som en viktig författare), äta räkmacka på Heaven 23, samt annan god mat till middag och lunch (räkmackan på egen räkning, resten betalt av Bokmässan, jo, vi togs väl omhand!).

Känner mig riktigt taggad inför Bokmässan 2012. Ska strunta i skrivandet och läsa, läsa, läsa! Norden är temat 2012 och jag har en del att ta igen. Har inte läst så mycket nordisk litteratur, förutom Jo Nesbö.

Alla bloggambassadörerna. Foto; Tomas Belfrage