Vässat pennan

Idag har jag målat tulpaner på kursen, skickat in en jobbansökan (timanställd brevbärare!), och huset är relativt städat, nästan all tvätt är struken, jag har handlat och jag har vässat pennan.

Redo för NaNoWriMo. Spännande!

Har nästan glömt alla inskickade manus. Skönt.

One week to go!

Omtumlande veckor

Jag har några omtumlande veckor bakom ryggen och är innerligt glad för att jag hade manuset klart innan allt satte igång.
Först besök av mina föräldrar och syster för att fira föräldrarnas guldbröllop, väldigt trevligt, men de hann inte ens hem innan min svärmor blev sjuk i en akut hjärtattack. Nu, nästan tre veckor senare, har svärmor blivit opererad och fått två nya bypasses och är lyckligtvis på bättringsvägen, även om rehabiliteringen kommer att bli lång.
Och för några dagar sedan kom dottern hem och presenterade sitt livs första pojkvän (trevlig grabb) och då insåg jag att mitt liv håller på att gå in i nästa fas...

Lite stillsamt undrar jag (hoppas jag) om även mitt skrivarliv går in i en ny fas. En utgiven fas...

Nu börjar det lugna ned sig lite runt omkring mig och jag ser fram emot november. NaNoWriMo!! Jag har en härlig romanidé. Kan inte vänta.

Ska ni vara med i NaNoWriMo?

Life is easy without internet

Jag har inget internet langre, sa den har bloggen uppdateras inte for ett tag, tills vi lost problemet.
Tills dess, lasa bocker och skriva, ar det som galler. Hoppas vi har internet igen innan NaNoWriMo borjar.

Stänger dörren för förra manuset

Det känns lite konstigt att ta upp mitt förra manus igen, när jag är mitt inne i inskick av det nya. Men jag antar att det är något jag måste vänja mig vid. Hela inskick och vänta-på-svar- processen för förra manuset har tagit nästan två och ett halvt år. Känns som en evighet. Men ju fler manus man har i luften, ju fler sådana här konflikter kommer man att ha. Man måste lära sig att ta refuseringar samtidigt som man håller sig taggad och satsar på nästa skrivprojekt.

Ändå känns det skönt att göra ett ordentligt avslut. Jag fick en refusering igår, efter sex månaders väntan. Jag har önskat att det skulle få ur sig något mer än en standardrefusering, men icke. Ett par gånger hade jag bett dem meddela om jag "åkte ut i första rundan", så att jag inte behövde gå och hoppas i onödan, men fick inget svar. Och då börjar man ju hoppas. Men de var bara extremt försenade i sin manushantering pga personförändringar. Så jag åkte ut i första rundan i alla fall. Känns lite snopet.

Men egentligen tror jag inte på manuset längre. Jag har lärt mig enormt mycket på de två och ett halvt åren som har gått sedan jag blev färdig med förra manuset. Förutom att jag tror att jag har blivit bättre på att gestalta så har jag insett att man ska inte ge sig in i en genre som på något sätt liknar deckargenren. Se på Frida Skybäck, jag tror hon skrev fyra manus innan hon bytte genre. Och fick napp direkt.
Jag är inte så långt än. Jag har inga förlagskontakter och är en okänd för hela branschen, kanske med några få undantag. Efter fyra manus (tio år med min slutföringstakt...) kanske någon känner igen mitt namn.
 Jag vågar inte hoppas. Men gör det ändå. Tänker att när smällen kommer får jag ta den då. Inte nu.

Men jag önskar innerligt att jag fick lite respons denna gång, så att vet vad som är fel med manuset. Inte bara dessa förhatliga standardrefuseringar.

Nästa steg. NaNoWriMo. Jag ser verkligen fram emot det. November är en mörk och rutten månad, som gjord för att stänga in sig i en skrivarhörna med en kopp te och en bra story i huvudet.
Något konstigt hände häromdagen när jag funderade på vad jag skulle skriva om. En gammal, mycket gammal romanidé blev plötsligt helt klar i huvudet. Plötsligt visste jag vad jag ska skriva om.
Förra NaNo-manuset, vad hände med det? Jag har inte hunnit ta i det, har varit för upptagen med Djungelblomma. Men jag gillar det skarpt!

Manusinskick

Jag skickar in manus för fullt! Både via post och mail. Till åtta förlag, sedan får det vara stopp.
Kanske får jag respons som jag kan använda mig av innan jag skickar till fler förlag. Kanske. Man kan ju alltid hoppas.
Mest hoppas jag givetvis att något förlag ska nappa.

I mina bästa stunder tycker jag att jag har skrivit en vasst och komprimerat följebrev och en rasande bra manus.
I mina sämsta stunder... Äsch, det pratar vi inte om nu.
Visst ska man fira när man lyckas skilja sig från sitt alster och överlämna det till någon annan?

En viktig pappersbunt!

Idédusch och tungsinne, hur går det ihop?

Jag får nya idéer vid de konstigaste tillfällen. Formuleringen till följebrevet för mitt manus dök upp när jag stod i duschen häromdagen. Skulle jag skriva ned den med duschkräm. Eller immet på spegeln?
Idag fick jag nya idéer för mitt favoritromanprojekt när jag satt i roddmaskinen på gymmet.
Ingenstans i närheten fanns en anteckningsbok.

Nu känner jag en enorm längtan efter att ta i tu med favoriten igen. Men jag tror inte jag vågar.

Överhuvudtaget brottas jag med en massa tankar och känslor just nu. Å ena sidan känns inte manusinskicket av Djungelblomma så viktigt längre. Det finns viktigare saker; som familjen. Svärmor ska antagligen genomgå en bypassoperation nästa vecka. Ingen walk in the park för någon som är 74 och just har haft en hjärtinfarkt.
Allt är tungt och går långsamt just nu. Ändå pockar idéerna på. Jag vill börja med ett nygammalt manus, jag vill skriva NaNoWriMo. Och jag vill skicka in manuset till några första utvalda förlag, men jag måste först läsa igenom det igen. Jag har inte tid och orkar inte riktigt.

Vad göra?
U2 i hörlurarna kanske.
Finns inget som ger mig romanuppslag som deras musik.
Men fler romanuppslag har jag egentligen inte tid med...

Kan alla lära sig skriva?

Jag slänger ut en fråga så här i höstgrådasket.

Kan alla lära sig skriva?
Och då menar jag inte lära sig stava och formulera meningar och ha korrekt grammatik.

Utan jag menar skriva berättelser. Skönlitterärt och fakta. Och jag menar skriva så att det är njutbart att läsa (Hur många av oss har inte läst faktaböcker och studielitteratur som är så tråååkiga att man vill dra något gammalt över sig. Författaren kan sitt ämne, men kan inte skriva. Med hjälp av proffs har de dock lyckats få till en bok, men ack så oläsbar).

Jag tror nämligen inte det. Jag har svårt att tro att någon med 3 i svenska uppsatserna på gymnasiet plötsligt skulle kunna skriva fantastiska episka romaner med fulländat språk. Lite tillspetsat, men ni förstår vad jag menar.
Andra tror annorlunda. Att det är ett hantverk man kan lära sig utan talang.

Jag kan inte vissa saker, därför att jag inte har talang. Jag kan inte komponera sånger. Jag kan inte jobba med barn (även om uppfostrandet av mina egna gjort mig lite mer kunnig på området). Jag är skitkass på att ta nya kontakter. Även om det är något man till viss mån kan träna bort, men det är inte samma sak. Som min äldste son till exempel, hos honom verkar det sitta i ryggmärgen, förmågan att ta kontakt med okända. Glömmer aldrig hur han som 3-4 åring kunde sitta och prata länge och oblygt med den okände medpassageraren i flygplansstolen intill under en långflygning. Mina andra barn skulle aldrig göra något sådant.

Jag är bra på annat. Jag kan skriva. Det är en gåva/talang som jag utvecklar.
Jag är rätt så bra på att måla och teckna. Också det är något som jag försöker utveckla.
Jag är rätt bra på att sjunga (har en bra röst), men skulle inte kunna "sjunga efter noter". Kan höra när något är falskt, men inte hitta ett g utan hjälp av ett instrument eller stämgaffel.

Åsikter om detta?

Steve Jobs

Det är klart att man måste skriva något om Steve Jobs.

Perspektiv

...på tillvaron, inte i skrivartermer, ville jag skriva om.

Får man ibland.

Först något trevligt. Ännu en skrivarbloggare verkar ha fått napp. Och av två förlag, dessutom! Grattis Christin!
Det är nästan så att man undrar ifall förlagen har plats för fler debuterande skrivarbloggare. Jag kanske borde undvika de förlag som just tagit sig an Christin, Pernilla och Frida. Med flera. Men min genre är lite annorlunda, så det kanske inte spelar roll.

Själv har jag suttit och grubblat länge på hur följebrevet skulle formuleras. Häromdagen lossnade det, jag fick lite feedback av ett proffs, och nu känns det riktigt vasst! Hoppas det får förlagen intresserade. När jag orkar ta mig i kragen, läsa igenom manuset igen och skicka in det. Måste välja vilka förlag jag ska skicka till också.

Sedan. Har några omtumlande dagar bakom mig. Glada och tråkiga. Mina föräldrar och syster har varit här och vi har firat mammas och pappas Guldbröllop. Tänk att fira 50 år tillsammans. Det är dubbelt så länge som antalet år som gått sedan jag flyttade hemifrån. Vi hann fira makens och yngste sonens födelsedag under helgen också. Allt på en gång.

Men. Igår fördes svärmor i ambulans till sjukhus. Hjärtinfarkt. I skrivande stund är hon stabil, men vi vet inte hur illa det är med hjärtats kondition, kranskärlen etc.
I söndags var hon med och firade, vi åt på restaurang och hon var pigg och på gott humör. Nu intensivvårdsavdelning.

Skrivardrömmar blir så små och intetsägande när livets allvar kommer tätt inpå en.

NaNoWriMo närmar sig!

Snart
börjar
National (eller International)
Novel
Writing
Month









Jag vill delta, förra årets NaNo-upplevelse var fantastisk, men jag har inte tillstymmelse till idé. Jag vet inte ens vilken genré jag ska skriva i.
Romance? Unga vuxna? Ungdom? Fantasy? Thriller?
Deckare blir det i alla fall INTE!