Nya skrivarprojekt

Är i gång igen. Det är skönt att skriva utan att ha press på sig.

Jag kom fram till att jag har 5 (fem) synopsis som jag skulle kunna göra romaner av. Frågan är bara vilket. Just nu skissar jag också på något helt nytt, och helt annorlunda. Det är ingen riktig ScFi (med det menar jag så där teknikfixerad), men utspelar sig i framtiden. Egentligen är det en slags relations/spänningsroman, den också.

Väldigt svårt att välja.

Egentligen är det ju bara tidsfördriv. Jag väntar. Kommer ägna hela sommaren åt att vänta och hoppas. Debutantångest.

Att Kvarnstenen är färdig har fört något annat bra med sig. Jag kan läsa igen. Det senaste året har jag haft svårt att läsa andras romaner. Så fort jag har börjat får jag idéer till mitt eget projekt.

Men nu läser jag. Intensivt. Bokrecensioner på min "vanliga" blogg

Bloggandet därborta på vanliga bloggen har kommit igång igen. Det efter att endast ha lyckats producera 14 inlägg under april och maj.

Och ja, håll tummarna för mig. Hoppas verkligen att förlagen läser mitt manus. Att inledningen fångar dem.

Digitala manusinskick del II

Efter att ha riktat mina mail fick jag bättre resultat. Och fick till och med igång en liten klimatsmartdiskussion med en redaktör.

Men Bonniers har inte sagt ett knäpp. Trots att jag mailade till personen som enligt uppgift ansvarar för inskickade manus. Dåligt tycker jag. De gamla dinosaurierna rör sig långsamt.

Med andra ord: Bonniers ska jag inte skicka mitt manus till. Punkt.

Nu får ni hålla tummarna för mig veckorna och månaderna framöver. Hoppas att någon nappar.

----------

Ps. Känner hittills bara till två förlag som öppet anger på sina hemsidor att de tar emot manus via mail: Kalla Kulor och Lind & Co. Det finns säkert fler, i alla fall bland de mindre förlagen, men visst är det konstigt i denna digitala tidsålder.

Digitala manusinskick

För ett tag sedan skickade jag ett antal mail till ett antal förlag, stora och medelstora, för att ta reda på om de tog emot manus digitalt.

Jag har räknat ut att det antagligen kommer att kosta mig över 1000 spänn att skicka mitt manus som pappersutskrift till 5-6 förlag i Sverige. Vansinnigt.

Och eftersom de flesta redaktörer har förmågan att komma fram till om ett manus är något att ha redan efter 30-40 sidor, varför skicka in en utskrift på 300-400 sidor? Slöseri med papper, tid och annat.

Och att förlagen skulle vara så snåla att de inte har råd att printa ut de fåtal manus det handlar om, de som går vidare till lektörerna, är givetvis struntprat.

Jag fick svar från hälften av förlagen (3 av 6) att det var okej att skicka digitalt. De som ännu inte har behagat svara var alla stora kända förlag. Någon som vet varför de stora är så konservativa? Skyller de på att de får 3000 inskickade manus per år? Men procentuellt sett tror jag att de mindre förlagen får lika många manus per år (per huvud så att säga).

Så dålig ursäkt.

De hade ju i alla fall kunnat svara. Jag ska maila samma fråga en gång till, men om de inte reagerar då ska jag stryka dessa förlag från min insändarlista.

Luften ur och separationsblues

Jodå, det kom som på beställning.

Känslan av tomhet efter att man är färdig. Jag har som sagt hållit på i nästan två år med ett romanmanus och nu är det färdigt. I dess nuvarande form i alla fall.

Jag vet att det är en naturligt fenomen, någon slags separationsångest.

Fick frågan om jag verkligen brinner för min roman.

Jodå, så att jag nästan har förkolnats. Det är inte sunt det heller.

Att emotionellt binda sig för mycket vid sitt manus är typiskt för "amatörer". 

Har jag läst någonstans. Sagt av någon etablerad författare förstås.

Om jag någonsin blir etablerad som författare ska jag aldrig se ner på "amatörer" som engagerar sig för mycket i sina alster.

Kom ihåg att jag har sagt det.

Påminn mig om jag glömmer det.

Nya skrivprojekt

Jodå, jag är igång med nya grejer. Har alltid nya idéer.

Dessutom har jag en ny leksak.

Storybook

En digital Moleskin att skriva upp dina idéer i, planera din roman.

Finns även i svensk version.

Så nu håller jag på med det omöjliga (för min del i alla fall): Att planera en roman från början till slut.

Jag har aldrig lyckats skriva efter synopsis förut. Har oftast skrivit scener som jag sedan binder ihop. Inte alltid lyckat.

Så nu hoppas jag kunnat få ihop hela romanen på Storybook, för att sedan på allvar börja skriva. Men jag erkänner. En del scener är redan skrivna...

Standardbrevens falskhet

Alla med författardrömmar vet vad ett standardbrev är. Det är ett refuseringsbrev från förlag som kan se ut ungefär så här:

Det har varit intressant att få ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på utgivning.

Christin har en variant (där de inte ens bryr sig om att nämna hennes namn i inledningen) på sin blogg, med tillägget: 

Men om du skrivet något nytt är du välkommen att skicka in det.

Gemensamt för de flesta standardbrev, även de som är lite mer personligt formulerade, är att förlaget inte har läst hela manuset, möjligen de första 30 sidorna, eller något sådant. De är ganska bra på att snabbt sålla agnarna från vetet.

Vad som irriterar mig är: varför säger de inte det då?

Varför säger de inte att manuset inte håller kvalitativt för utgivning? Christins standardbrev med formuleringen trängseln om utgivningsplatserna är stor, är enligt min mening totalt onödig. Alla med författardrömmar vet hur vansinnigt svårt det är att bli utgiven, det handlar om promille som ges ut varje år.

Är de rädda för att säga som det är? Som om de är rädda för att skicka den aspirerande författaren till psyket efter att han/hon tagit emot refuseringsbrevet. Varför denna falska vänlighet?

Om jag söker ett jobb och inte får det, då vill jag veta varför. Jag vill veta om jag föll bort i första utsållningen, eller om jag tog mig närmare en anställningsintervju. Föll jag nära mållinjen så vill jag gärna veta varför den andre valdes och inte jag. Kort sagt: vad var det för fel på mig?

För alla vet ju, gillar de manuset så gör de plats i utgivningen, oavsett trängsel. Och alla som har fallit lite närmare mållinjen får ju inget standardbrev, utan ett personligt skrivet.

Det är ju fakta, som alla känner till.

Varför hymla? Varför skriva på hemsidan att alla manus läses? Det är ju inte sant.

Och så den lilla knorret på slutet: välkommen att skicka in nytt.

Hjälp, om ingen kände sig välkommen att skicka in manus skulle ju förlagen aldrig få några nya författare.

Står vid den där stängda dörren

För att fortsätta lite på temat foten-inne-bok, så känns det just nu som om jag står vid den stängda dörren. Jag borde kanske säga låsta, men det är ju inte riktigt sant att utgivnings-dörren är låst. Nu för tiden kan man ju utan större svårigheter publicera själv.

Men för mig känns inte riktigt självpublicering som ett alternativ. Varför? Jo, för att sälja sitt alster till några fler än närmast sörjande så måste man ha ett någorlunda sinne för marknadsföring. Och man borde, om inte måste, bo i Sverige.

Jag skulle tro att när jag kommer så långt, Gud förbjude, att alla förlag har sagt nej tack, så lägger jag ned det aktuella skrivarprojektet och börjar på ett annat.

Efter det att jag slickat mina sår ett tag.

Med andra ord, jag har kommit till den mest ångestgivande delen av skrivarprocessen; att skicka in till förlag.

Andra delar av processen är också ångestgivande ibland, till exempel när man kör fast. Men efter ensamheten, skrivandets stora gissel, så är detta det värsta.

Skicka och vänta.

Hoppas och bli besviken.

Eller hoppas och...

Jag har redan en backup-plan. Det blir korrespondensstudier i höst om inget händer. Socialpsykologi eller fördjupningskurser i nederländska. Det ni, något att bita i.

Jo, denna backup-plan är en variant av slicka sina sår. Lite mer produktiv än att gå och deppa dock.

Behöver jag tillägga att jag har flera skrivaridéer i bakhuvudet? Jag undrar vilken jag ska ge mig på där korrläsandet är över?