Romanen i ett nötskal

Hittade detta hos Pernilla Alm.
Stal lånade.

Väntar...

Nu har det gått mer än en månad sedan jag skickade in till det första förlaget i sista omgången manusinskick.
Undrar om jag kommer att hinna få några svar innan sommaren kommer i gång på allvar, alla i Sverige går väl på semester nu?
Och det första förlagen som jag skickade till tog ett halvår på sig att svara förra gången pga arbetsbelastning, så jag har inte så stort hopp om snabb reaktion.
Och snabb reaktion är ju alltid lika med standardrefusering, så det är ju bättre att inget kommer. Men å andra sidan är det trist att få vänta ett halvår på en standardrefusering också.

Jag är nästan färdig med min novellkurs. Vad ska jag ta i tu med härnäst?

Jag var rött så deppig igår kväll och funderade på att ta minst ett halvårs skrivaruppehåll och bara läsa böcker istället, men jag tror det var ett utslag av pms-depp så jag borde nog ignorera det.
Men jag vet att längre skrivuppehåll kan vara bra om man har kört ned helt i jag-är-ingen-bra-skribent-leran, men samtidigt har jag alltid trott att totalt uppehåll en längre tid (halvår eller mer) får en att förlora sin "touch", och i mitt fall; förlora min svenska. Det senare är lite fånigt egentligen eftersom jag hänger mycket på nätet, lyssnar på svensk radio och TV på nätet och nästan bara läser svenskt. Det enda jag inte gör så mycket längre är pratar svenska. Men i sommar ska jag vara sex veckor i Sverige!! Och bokmässan är inplanerad, trots att jag funderade på att inte åka dit.

Någon som har erfarenhet av långt skrivaruppehåll? Bra eller dåligt?

Egenutgivning?

När man står nära slutet på resan, när manuset passerat alla förlag, står man inför frågan; vad är nästa steg framåt? Sedan ett par år tillbaka är det möjligt att på ett "enkelt och billigt" sätt ge ut böcker själv.

Jag funderar mycket på det nu. 

Men jag tror inte att jag kommer att göra det. Dels för att jag i så fall vill göra det professionellt (hyra in bra redaktör/korrläsare etc) och just nu har jag inte pengar till det. Eller rättare sagt; de medel jag vill lägga på skrivandet vill jag hellre lägga på nästa skrivarprojekt (aldrig mer jobba utan lektör, det har jag åtminstone lärt mig).

Jag har också funderat på att bara publicera en ebok, eller tex. på ett skrivarforum som Kapitel 1, men även det ställer jag mig tveksam till.

Jag tror nämligen att Djungelblomma skulle kunna bli något med hjälp av en duktig redaktör som kunde se på det med nya ögon. Om jag fortsätter med andra manus och kanske lyckas få ett utgivet, så har jag Djungelblomma i bakfickan. Förlag letar inte bara efter bra manus, de letar efter författarskap. En intressant debutant med fler manus i skrivbordslådan eller i synopsisform har större chanser att bli antagen än en som bara skrivit ett enda manus, det är jag säker på.

Så jag sparar Djungelblomma.

Kraften i själva berättelsen

Jag läser vad Caroline Eriksson skriver på Books and Dreams bloggen:

"Flera gånger längs vägen tvivlade jag på mig själv och min egen förmåga. Men aldrig, inte en enda gång, tvivlade jag på kraften i själva berättelsen."

Jag tror det är väldigt sant. Du måste tro på din berättelse. Att sedan andra inte tror på den är en helt annan sak.

Det är därför jag har varit så orolig den senaste tiden. Jag är rädd för att jag inte tror på mitt manus längre. Djungelblomma har blivit söndertuggad till oigenkännlighet. Men nu har jag skickat ut manuset för sista gången och om inget förlag nappar är det slut med Djungelblomma. Det känns oerhört vemodigt.

Det är möjligt att jag skulle kunna få liv i tron igen. Med hjälp av en bra redaktör, på förlag eller frilansande. Det första alternativet verkar oändligt avlägset, det andra kostar för mycket pengar. Pengar som jag hellre lägger på nästa manus.
Jag tror att man alltid kommer till tidpunkt när man måste sätta punkt för sitt manus. Man måste lämna manuset som sådant, plocka med sig sina erfarenheter från hela skrivprocessen, och gå vidare med nästa projekt.

Djungelblomman har
vissnat. Är i alla fall
bortredigerad. Men
jag tycker fortfarande
om mina djungelblommor

Jag tror att jag är nära den tidpunkten nu, har med stor sannolikhet redan nått den. Men först när man fått in alla refuseringarna kan man påbörja sorgeprocessen, sorgen över att skiljas från det ofödda bokbarn man jobbat så länge med.

Någon som har tips hur man bäst tar sig igenom den processen? Jag är skitdålig på det.

Kreativ på något annat område än skrivandet?

Ja, det är en fråga till dig som skriver eller på annat sätt pysslar med skrivande (förlagsmänniska/redaktör/lektör/recensent/journalist etc).

Jag tycker mig se att många som skriver ofta håller på med något ytterligare som man skulle kunna kalla kreativt (inom konstens område). Målar, virkar mormorsrutor, skriver musik, sjunger, designar trädgårdar...
Själv gillar jag att måla (akryl, akvarell, bläck, teckning...) och handarbeta (den senare går lite i vågor...). Och baka. Jo, jag räknar det till konstnärlig kreativitet, faktiskt. Jag sjunger gärna. Målar gärna om gamla möbler på semestern. Trädgården tycker jag om att pyssla i/om.

Hur är det med dig?
Berätta i kommentarerna.

Någon som har en teori varför det är så?


------

Jag älskar...

... när det blir sommar (det blev inte det förrän nu i Holland...) och man kan sitta ute och skriva, läsa, äta, ta en tupplur...

Bara att ha valmöjligheten att sitta i solen och steka, eller i skuggan om det blir för varmt och man inte kan se skärmen, är underbar.
Minipc:n åker ut ur sitt fängelse (den är kopplad till stor skärm, löst tangentbord etc i min lilla skrivarlya hela vintern) och hamnar i knäet. Batteriet börjar ge med sig, men som tur är har jag eluttag nära.

Jag fortsätter med min novellkurs. Mycket känner jag igen (som just nu om gestaltning) men samtidigt är det nyttigt att påminnas, göra nya övningar och framför allt; "tvingas" in i novellformatet. Det vill säga; skriv komprimerat, skala av sådant som är onödigt. Inte helt lätt, jag kan tycka att karaktärerna blir platta, man hinner ju inte lära känna dem som i en roman.

Bloggen fyller 6

Den här bloggen fyllde nyss 6 år, upptäckte jag. Den sattes i gång för att jag inte vill trötta ut läsarna på min "vanliga" blogg (jag hade inte så många men ändå) med inlägg om mitt skrivande. Jag behövde en nischad blogg.. Och jag ville dokumentera mitt skrivande, föra dagbok. Jag tittar på gamla inlägg ibland, men inte ofta. Det är ganska deprimerande, speciellt att läsa om alla refuseringar.

Och lite kul också. Jag var ruskigt naiv ibland. Trodde 100% på att min manus var väldigt bra, jag var hela tiden nöjd ( innan refuseringarna kom tillbaka). Visst ska man tro på sitt skrivande, det är inte fel. Men om jag tittar på de här tidiga alstren ser jag ju direkt att de inte duger. Jag visste noll om gestaltning, dramaturgi och så vidare. 

Det är uppmuntrande att se att jag har utvecklats. Och fortfarande gör antar jag.

Numera ligger min "vanliga" blogg nästan helt i träda och jag skriver mest här och på bokbloggen (länkar ovan).

Mitt allra första inlägg lät ungefär så här:

I begynnelsen... fanns bara ett behov av att skriva.