Tiotusen sidvisningar

... för jag antar att det är vad pageloads betyder. Jag vet att det beror på lite hur man räknar, men jag tror att jag har haft över sjutusen besökare sedan jag började räkna någon gång 2007.
Jag vet att det är småsaker i jämförelse med storfräsarna, men jag tycker faktiskt att det inte är dåligt för en extremt liten nischad blogg. De som hittar hit är de som är intresserade.

Tack för att ni läser!

Knådar deg

Jag bakar för fullt idag. Förhoppningsvis ska jag hinna ut i trädgården lite också och fixa lite. Kommer solen fram har de lovat 14 grader. Kanske kan jag sitta ute och skriva lite. Och fika. Nybakade bullar.

Jag bakar ofta när jag har lite skrivarkramp. Det brukar lösa viss kramp och hjälper en att tänka. Dessutom känner jag mig duktig och nyttig när jag bakar.

Jag har grubblat  lite över det här med överbearbetning av ett manus. Hur undviker man det?
Nu håller jag på att skriva om inledningen till min roman från scratch, med bara stolpar till hjälp. Tittar inte ens på gamla manuset.
Men så fort jag tar tag i det skrivna sätter jag igång och bearbetar. Ändrar här och där.
Nu funderar jag på att bara rätta stavfel och meningsbyggnadsfel och skicka iväg kapitlen i ett ganska rått stadium till min författarcoach. Kanske är de inte råa, kanske är de ganska färdiga, jag vet inte. Värt att testa.

Skrivarstopp

Efter några dagar med skrivarflöde förra veckan har det tagit stopp. När jag kom till kapitel 6 (har tänkt skriva om ungefär 15 kapitel).

Romanprojektet och omskrivningen av början känns alltför överväldigande och dessutom har ett par utomstående faktorer spelat roll. Svärmor föll i förra veckan och axeln gick ur led. Nu sitter hon och kan inte ens tvätta sig själv. Frustrerande för en annars så aktiv kvinna. Lyckligtvis har det ordnat sig med hemhjälp och doktorn är positiv. Men det kommer att ta flera veckor om inte länge, innan hon blir återställd.

Själv har jag haft en envis hosta i två veckor och allmän trötthet, och när jag i morse vaknade med huvudvärk för femte dagen i rad gick luften ur mig ordentligt. Huvudvärk orsakad av det gamla vanliga, hormoner och fel vecka i månaden, i fall någon blev orolig, men fem dagar i rad är att ta i. Lyckligtvis släpper huvudvärken framåt förmiddagen med hjälp av Treo, men den tar ändå musten ur mig.

Energin räcker inte så långt, bara till att hålla vardagsbestyren i gång, men inte till skrivandet. Det går så långt mellan skrivartillfällena att jag glömmer vad jag har skrivit. Och jag känner mig så ensam där jag sitter och brottas med karaktärerna och hur jag ska gestalta det de är med om. Jag har ju inga kollegor som jag kan bolla tankar med på kafferasten.

Författarens dilemma, ensamheten!

Afrikas Schweiz

Ungefär så här föreställer jag mig att byn ser ut där största delen av min roman utspelar sig.
Byn på fotot ligger i Uganda, men visst ser det lite vildavästernaktigt ut?

Från strykberget

Jag har bytt ut berget man åker skidor på mot ett berg av tvätt. Som alltid efter en resa. Och som så ofta drabbas jag då ofta av kliande skrivarfingrar. Samtidigt. Alltid lika trevligt. Trots ostädat hus och ostruken tvätt.

Jag skriver om början av min roman. Det gick trögt till en början, tog emot så förfärligt (vet ni hur många gånger jag har "skrivit om" början av det här romanmanuset?). Men jag fick tipset att inte redigera om, eftersom manuset var överarbetat, utan skriva om; från början.
Jag började med att skriva ned stolpar för varje kapitel; stödord och i enstaka fall fyndiga repliker som jag var nöjd med. Bara så att jag inte skulle missa något. Jag har aldrig jobbat så förut, men måste säga att det fungerar. Manuset kan jag nästan utantill, men har man inte texten framför sig så formulerar man sig trots allt annorlunda när man skriver om. Och jag försöker köra lite NaNoWriMo-stil; flödesskriva och inte redigera förrän hela omskrivningen är klar.

Jag är väldigt nyfiken på resultatet.

Ps. Romanen utspelar sig till största delen i Afrika, i fall nu något har missat det.
I natt drömde jag att jag var på väg till Afrika, men att jag stoppades vid "gränsen" eftersom jag hade glömt att vaccinera mig mot gula febern. För mycket Afrika på hjärnan just nu, kanske...

Undertecknad på afrikansk atlantkust.
 Både gravid och gula febern vaccinerad.

Sportlovsummering

Tillbaka igen efter en snöig sportlovsvecka. Härliga pister, men tyvärr dålig sikt och ser jag inte snön kan jag inte åka så bra; det är min knän för dåliga för. Jag måste veta var jag kan svänga, för att uttrycka det enkelt.

Jag har skrivit lite , men läst mer (kommer recensioner på min bokläsardagbok. Det är faktiskt härligt med en internetfri vecka.

Däremot har jag tänkt mycket. Tänkt på mitt romanprojekt Fyndet. Om jag överhuvudtaget vill fortsätta med det. Och om jag vill fortsätta, vad måste jag då göra? Jag har funderat på vilka scener och till och med kapitel jag skulle våga stryka för att få upp tempot lite i berättelsen. Kom fram till att jag kan stryka ganska mycket. Det är lite oroande, rent känslomässigt. Handlar om att "döda älsklingar".
Jag är också lite rädd för att jag faktiskt stryker scener som jag inte borde stryka (för att de är bra). Att man sätter igång att "döda älsklingar" hej vilt, utan mål och syfte. Bara för att man "ska" göra det.

Annat behöver utvecklas. Så långt har jag inte kommit, men min kapitelplanering är klar, så det skulle kunna bli något.

Väl hemma kollade jag inboxen, men den innehöll inte det mail jag ville ha. Jag behöver lite respons för att orka driva det här romanprojektet vidare.

Sedan har ni författarkollegor och annat löst folk varit så flitiga under veckan jag har varit borta. Google Reader är FULL. Jag har massor att läsa! Kul!

Love...

Jag sitter och skriver om en tungviktig kärleksscen i min roman. Bara så att ni vet.
Passar bra, så här strax innan Alla Hjärtans Dag.

Det är förbaskat svårt att gestalta det där passionerade och heta. Som alla vet. Men att lämna ute det helt, känns också fel. I alla fall i den här berättelsen.
Och att gestalta saker som är unikt för den här berättelsen. Som att älska i tropisk värme. Jag borde ju veta. Har gjort det x antal gånger. Fått till två av ungarna under tropiska kärleksnätter.

Visst, ja, de där syrsorna, eller cikador kanske det heter. Dem höll jag på att glömma.
Man ska ju tänka på att sinnena när man gestaltar. Jag har fått med hörseln i alla fall.

Jag tror att scenen blir bättre denna gång.