Rädd för att predika

Jag skulle tro att de flesta författare är rädda för att pracka på läsarna sina åsikter. Om man nu inte ser det som sin uppgift att förmedla en åsikt eller ett budskap, förklätt i en roman.

Jag vill inte det.

Men jag har en livsövertygelse, en tro, och det är klart att det är omöjligt att inte låta det ha inflytande över mitt skrivande.

Ändå är jag livrädd för att predika.

Tro och tvivel har en plats i min roman. Man ska ju skriva om något man känner till.

Jag försökte vädra min oro lite med en av mina försökskaniner, en som har läst mitt manus alltså, (som själv inte är troende). Jag var rädd för att ägna mig för mycket åt det "religiösa" att det blev för mycket "religiöst dravel."

"Suck..." var bokstavligen reaktionen från hans sida. Han tyckte just en av huvudpersonernas "religiösa grubblerier" var intressanta, och ville ha mer, därför att han antog att jag var bra på att skriva om det. Visserligen lade han till att han tyckte det var förskräckligt att han efterfrågade det, men ändå.

"Och så pratar du om religiöst dravel. Suck..."

Jag måste ändå medge att hans ord värmde.

För ett tag sedan skrev jag om deckarförfattare som inte var rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner (på min "vanliga" blogg). Dennis Lehane är ett lysande exempel i sin Gone Baby Gone. Även filmad, dock utan huvudpersonens "samtal" med Gud, som jag återger här.

Privatdeckaren Patrick har förfärligt dåligt samvete för att han kom för sent för att rädda en liten pojkes liv.

Jag insåg idag att just detta har inspirerat mig i mitt arbete med Kvarnsten om Halsen. Båda huvudpersonerna har dåligt samvete för att de missar något väsentligt i sitt jobb.

Bild från Gone Baby Gone, regi Ben Affleck, Casey Affleck som Patrick McKenzie, foto Claire Fogler/Miramax bildkälla: New York Times Movies

Planera sitt skrivande

Jobbar man inte är det mycket svårare att disiplinera sitt skrivande, fick jag veta när jag var på skrivarvecka i våras.

Skönt att höra, men ändå, att ta tag i skrivardisciplinen är inte det lättaste. Nu har ytterligare en vecka gått och jag är knappast längre på vägen mot ett reviderat manus än för en vecka sedan. Jag hittar alltid något att skylla på, måste städa, lider av PMS eller gud vet vad. Egentligen finns det inga ursäkter, om inte migränen bankar, förstås.

Så nu ska jag planera, sätta lite press på mig själv.

Följande vecka gäller följande (från och med i morgon fredag):

1. Städa arbetsrummet. Dammet ligger i högar och det är inte mysigt att sitta där. Fixa lite fräscha blommor.
   
2. Det som inte hinner strykas (jag var så himla duktig denna veckan, och familjen klarar sig nog en vecka till på det som finns), låt det ligga till nästa vecka och ta en superstrykardag ihop med en trevlig Elib-bok från nätbiblioteket (finns det någon motsvarande för engelska böcker, någon som vet?)
   
3. Minimerat bloggande. 1 timme per dag (det är lite för mig)
   
4. Inget skrivande och bloggande på söndag. Helga vilodagen och helga familjen, laga en supergod middag och drick något gott till.
   
5. Påföljande vecka: Laga bara snabba middagar, eller sådant som räcker i två dagar. Låt ungarna få sin pasta i överflöd och strunta i det tidsödande potatisskalandet.
   
6. Om jag hinner printa nya manuset; belöning blir att ta med delar av den och ät en god lunch på favoritcaféet Café Central (härligt gammalt artdecoställe i centrala "gamla" stan)
   
7. Minst en simpass i simhallen (det är en riktig utmaning!)
   
8. SKRIV!
   

Cafè Centrals "läsbord"

Glasvegas hyllning till socialarbetaren

Jag fortsätter med att djupdyka in i min karaktär, socialsekreteraren Karin. Får hjälp på traven av Glasvegas.

Tänk att någon har skrivit en låt om en socialarbetare!

Tack!

"Geraldine"

When your sparkle evades your soul

I'll be at your side to console

When your standing on the window ledge

I'll talk you back, back from the edge

I will turn, I will turn your tide

Be your Sheppard and your guide

When you're lost in the deep and darkest place around

May my words walk you home safe and sound

When you say that I'm no good and you feel like walking

I need to make sure you know that's just the prescription talking

When your feet decide to walk you on the wayward side

Up upon the stairs and down the downward slide

I will turn, I will turn your tide

Do all that I can to heal you inside

I will be the angel on your shoulder

My name is Geraldine, I'm your social worker

Det går trögt igen...

...och ni börjar väl tycka jag är tjatig.

Men faktum är att när man reviderar sitt eget manus bör man nog göra allt i ett svep. Speciellt om man ska räta ut eventuella intrigböjar och hitta lösa ändar som bör knytas i hop på slutet. 

Läser man inte allt på en gång glömmer man snabbt vad man har läst. 

Så det blir väl att börja om från början igen nästa vecka... Puu...

Är det någon mer än jag som måste ha ett papperutskrift när ni renläser? Jag hittar massor av fel på papperkopian som jag aldrig såg på skärmen. 

Efter att ha låtit manuset ligga i drygt två månader hittade jag ytterligare fel. Jag skäms när jag tänker på mina försökskaniner som hade plågat sig igenom så många fel.

Vem läser Bokskrivardagbok?

Jag har en liten skara trogna läsare på denna blogg. Det går att se i statistiken.

Men jag vet inte vilka ni är och varför ni läser.

Det skulle vara kul om ni skrev en rad i kommentarerna.

Hur hittade ni hit?

Varför läser ni?

Vad tycker ni om bloggen?

Stal en mening från en blogg idag...

...får man göra det?

En av mina huvudkaraktärer har frikyrkobakgrund. Efter en skilsmässa lämnade hon inte bara den unge pastorn hon var gift med utan kyrkan och Gud också.

En orsak till det kraschade äktenskapet var deras barnlöshet. Bland andra.

I en bloggkommentar kom följande reflektion över frikyrkornas sexualisering av äktenskapet;

"Vid ett riktigt lyckat "frikyrkobröllop" känns det som om bruden skall vara oskuld när hon lägger sig i bröllopssängen och gravid när hon stiger upp igen."

Numera klippt och klistrat in i min roman. Ganska omskriven, men ändå. Får man göra så?

Nu har jag i alla fall angett källan.

-------

Om den halvanonyme AT skulle ha invändningar, välkommen att protestera.

På gång igen

Efter att ha lidit av en total oförmåga att kunna läsa mitt manus, har jag lyckligtvis kommit igång igen. Jag har läst hela manuset en gång och har nu börjat om, med rödpennan i hand.

Effektivisering och avkortning är några av nyckelorden nu. 

Intrigen behöver en ordentlig genomgång också.

Jag har ändrat slutet, det hade hängt löst länge och när jag fick bekräftelse från två läsare att det mycket väl kunde kapas har jag beslutat att göra just det.

Jag inser också att jag har varit bunden vid längden. Jag gillar långa romaner, men det är klart, då ska de vara bra. Debutanter är sällan förmögna att skriva långa historier.

Jag var redan uppe i 100 000 ord, vilket är i längsta laget.

Efter första genomläsningen insåg jag att jag fortfarande tycker om historien och huvudpersonerna. Jag var lite rädd för att det inte skulle vara så.

Att vara trött på manuset är en helt annan sak, det hör till det normala, har jag förstått.