Första utkastet i sikte

Tror jag i alla fall. Det är bra att ha en deadline, annars blir det aldrig färdigt. Detta deadline består i att jag inom ungefär 2 veckor ska ha färdigt ett utkast som går att läsa. Av andra alltså.
Sedan ska några få utvalda anförtros uppdraget att läsa och säga om det håller.
Och nu börjar jag få lite stora skälvan.
Det håller ju inte alls, tänker jag.
Det är bara ett massa dravel, för sentimentalt och egentligen kommer jag inte med något nytt, inget unikt.

Sedan tröstar jag mig med att jag måste i första hand skriva för mig själv. Skriva som jag vill att det ska vara, som jag skulle vilja läsa det. Givetvis är det så att feedback behövs.
Och om ingen är intresserad av att ge ut, då finns ju faktiskt möjligheter att ge ut själv.
För jag har bestämt mig, den här berättelsen ska bli en bok!

Och sedan hoppas jag att jag ska kunna lägga undan den lite, i väntan på respons från läsarna. Så att jag kan ägna mig åt lite annat. Skriva lite annat, läsa mycket. Friska upp hjärnan. Ha semester. För jag jobbar minsann också (säger jag till familjen)!

Jag efterlyser läsare

Av min roman alltså. I alla fall av det som ska bli en roman. Ett första utkast är nästan klart. Nu behöver det testas på försökskaniner.
Jag har en del läsare på gång, med några till skulle vara bra.

Jag ställer en del krav på dig som läsare:

• Du ska ha tid. Jag skickar inte ut mitt manus och får jag respons i oktober. Nej, jag vill att du ska läsa och reagera före slutet av augusti.
• Vanliga läsare efterlyses. Alltså, jag vill i första hand veta om storyn fungerar, i andra hand om jag har stavat fel eller gjort andra grammatikfel. Men det är också välkommet att språket analyseras mer på djupet. Vad du känner för.
• Manuset ska inte läsas av något annan än just du utan mitt tillstånd.
• Jag skickar först ut början av manuset, tycker du om det och vill läsa mer, skickar jag resten.
• Skickar ut som PDF.

Jag väljer mina läsare med omsorg. Om många är intresserade är det kanske bra om du motiverar varför du vill läsa.

Det är förbaskat svårt att lägga sitt manus i händerna på någon annan!
På något sätt blottar man sig ändå.
Det är kanske bra att du vet det.

Är du intresserad, maila mig på
monica.olskolk@hotmail.com

Kämpande med kriminalintrigen

Jag skriver inte en kriminalroman!
Det brukar jag säga till mig själv med jämna mellanrum.
Jag skriver en roman med en kriminalintrig.
Och just nu kämpar jag som mest med den intrigen. Jag får inte riktigt ihop det. Vad som händer Jesper där i ett kritiskt skede på jobbet får konsekvenser senare i berättelsen (och det har har jag inget som helst problem att skriva om!).

Sedan funderar jag på något jag läste om i en intervju på Mackans blogg:

"A great many new writers become very attached to the first novel they finish writing, or the first book they write that has great personal meaning for them, and that attachment convinces them that it must be published. They will stall out their growth as writers while submitting, revising and rewriting this book for years.
However important that “book of your heart” is to you, at some point you have to move on and write the next book because if you don’t, you’ll never improve as a writer. Also, to be candid, the majority of first books and books-of-the-heart that I’ve critiqued for other writers aren’t written at a professional level, not matter how many times they edit, revise and rewrite it."

Jag tycker mycket är klokt av det Lynn Viehl säger. Själv blir jag alldeles för känslomässigt bunden till mina alster. Just nu så mycket att jag har svårt att tro att en helt annan berättelse någonsin skulle kunna poppa upp i min huvud igen. (nåja, jag har två i skrivbordslådan, så helt tomt är det inte).
Den första koftan man stickar blir vanligtvis inte så bra, liksom.
Ändå känner jag mig mer avslappnad med denna bok, om jag blir nöjd med den, så ska det bli en bok, om jag så ska ge ut den själv (men med lite extra coachinghjälp i så fall...).

Men samtidigt måste man väl känna med sitt alster, eller hur?
Vad tycker ni?

Åke Sandahls bok kommer snart!

Den förste av mina skrivarkurskollegor i Sevilla har kommit ut med en bok. Nu var ju Åke Sandahls bok egentligen färdig innan kursen började, så det räknas liksom inte riktigt. Men det är enormt kul ändå, och jag ska passa på att göra reklam. Det är kul att göra bokreklam när man känner författaren.

Åke har ett nytt projekt på gång, det vet vi som var med på kursen.

Vi vet också på vilket underfundigt, målande och humoristiskt sätt han skriver.Med vetskap om hur Åke skriver är jag mycket nyfiken.

Kungsholmens Chopin går att förbeställa på ALF bokförlag. I bokhandeln kan man hitta den i slutet av augusti.

Ännu vecka har gått...

...och jag har inte skrivit en rad. I alla fall inte rad på det avsnitt jag borde ägna mig åt.
Det snurrar för mycket runtomkring mig nu. Jag ligger efter. Men det är klart, jag ska inte klaga, jag har ägnat mig åt saker som är ganska trevliga.
Legat vid utomhusbadet med ungarna, planerat i trädgården, firat födelsedag. Läst lite Kerstin Ekman (vid badet). Nu har det blivit dåligt väder, och jag har en ursäkt att sitta inne. Och har en ursäkt att ta hand om strykningen.

Nu måste jag komma igång. Jag måste klara av det i berättelsen jag tycker är svårast, nämligen spänningsmomentet där i mitten.

Barnlöshet

Att skriva en bok är som att föda barn har någon sagt, tror jag.
Men jag undrar om det är sant. Det har nog snarare med barnlöshet att göra.
Att skriva en bok är som att kämpa mot barnlöshet.

"Jaha, det blev inget denna gången heller... "

I alla fall om man är debutant. Depp, depp...

Oroa er inte! Jag har inte gett upp ännu! Först måste jag ju skriva färdigt. Få till ungen, liksom...
Men det är klart, det blir inga barn om man vänsterprasslar. I alla fall inte med rätt karl.
Jag har svårt att hålla mig ifrån mina andra älsklingar, bloggeriet är den värste, och käraste, älskaren. Men jag känner en plikt inför de få, men trogna läsare jag har, lite vill jag ju skriva och debatterna. Även på andra bloggar.

Barnlöshet är ett tema i min roman. Ett underliggande tema som präglar hela berättelsen. Det kan jag ju säga utan att avslöja för mycket, den som vill kan läsa om Karins bakgrund på min skrivarblogg.

Personligen har jag ingen erfarenhet av barnlöshet. Hade ruskigt lätt att bli med barn faktiskt.
Så det är en utmaning att skriva om en karaktär som bär på en sorg över att hon inte har fått några barn.

Rob Bell hjälper mig att djupdyka in i mina karaktärer

Rob Bells förra bok Velvet Elvis, fick igång mig ordentligt när jag höll på med En av Guds bättre människor.
Nu gör han det igen, genom sin bok Sex God. Mer om den i en bokrecension på min vanliga blogg.
Varför har en så kallad kristen uppbyggelsebok inflytande över mitt skrivande?
Jo, just den här boken skriver mycket om sexualitet och den plats den har i våra liv.

Om att vara en sexuell människa utan att ha sex (samlag).
Om att bara ha sex (samlag) utan att egentligen vara naken och utlämnad åt den andre.
Om att inte respektera det i en annan människa som har att göra med att vi är skapta till Guds avbild. Däri hittar vi givetvis allt det onda, inklusive sexuella övergrepp.

Knyt i hop allt och någonstans där hittar ni Kvarnsten om Halsen.

Jesper har en uppdrag, en mission. Att sätta sexualförbrytare inom lås och bom. Skydda medmänniskan, speciellt de svaga, speciellt barnen.
Karin har också en mission. Att upprätta det brutna, och brustna, på nytt. Ofta får hon ta hand om dem som fallit offer för de som Jesper vill bura in.
På Rob Bells språk skulle man kanske säga att de omsätter sin sexuella energi att att göra allt detta. Inte så att de väljer celibatet och ger klosterlöfte, men de ägnar i alla fall en stor portion av sina liv åt sitt jobb. Så stor att det har kraschat äktenskap (Jesper) och drivit dem båda, oberoende av varandra, till gränsen för utbrändhet och utmattning.

När Jesper förälskar sig är det närmast en andlig uppenbarelse, vid sidan av det sinnliga. Han har inga problem att erbjuda sitt hjärta (som är ett av Bells teman, att erbjuda sitt hjärta, sin kärlek, med risken att den andre säger: nej, jag vill inte ha det).
När Karin förälskar sig kryper ångesten närmare, en ångest som hon inte bemästrar. Hon har erbjudit sitt hjärta förut, och misslyckats, vilket gör henne tveksam till att göra det igen.
Båda är slitna och sårbara när de möts, vilket gör dem öppna både för förälskelsen och det som kommer efteråt, det som får stå för det mörka i berättelsen.

Nu borde jag nog sluta, annars avslöjar jag för mycket.