Jobb och självbild

Hur man än vill förneka att mycket av ens självbild är beroende av det man gör, så är det ändå så. Mycket av ens identitet ligger i det man gör största tiden av ens vakna tid; dvs jobbet.

Jag har inget jobb.
Jag valde bort min "karriär" till förmån för min mans karriär. Hans karriär och jobb krävde att han jobbade på de mest udda ställen i världen. Och då följer givetvis familjen med. De enda partners som kan upprätthålla någon form av karriär på dessa platser är läkare, doktorer och lärare. De behövs världen runt. Många av mina vänner från "expattiden" har gett upp sina jobb på samma sätt som jag. Då, när vi ville bilda familj och barnen var små, kändes det som ett bra val. Det är annorlunda nu. Nu börjar barnen bli stora, den yngste är nio och de andra på väg upp i motsvarande högstadiet och gymnasiet.
Ursäkten jag vill vara hemma med barnen fungerar inte längre, de är längre tid borta än de är hemma.

Jag känner att jag måste ta tag i det här. Jag måste göra något åt min "arbetslöshet".

Men jag har inte jobbat på över femton år och innan dess hade jag bara två års arbetslivserfarenhet. Som inte precis gjorde mig övertygad om att jag var klippt och skuren för yrket (socionom). Nu bor jag i ett annat land och är tveksam till att ta upp mitt gamla yrke.
Karriärsbyte verkar ganska utsiktslöst, med en CV som är helt blank. Ingen har helt blanka CV längre.

Jag är pessimistisk och vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur ska jag kunna hitta ett jobb?
Min man har inget förståelse för denna pessimism och heller ingen för det faktum att jag har velat se "professionellt" på mitt skrivande. Hur kan man göra det när man inte tjänar pengar på det, och chansen att lyckas dessutom är minimal, menar han. Åsikter som legat till grund för åtskilliga gräl på sistone, om jag ska var smärtsamt ärlig och personlig. Utan stöd från den närmsta omgivningen är det enormt jobbigt att satsa professionellt på skrivandet.

Var har skrivandet med detta att göra?
Skrivandet var en livboj. En som höll mig flytande. Bara det att jag har blivit för tung.

Jag funderar på att ta en paus från skrivandet. Av den enkla anledningen att jag har satsat för mycket emotionellt kapital i skrivandet. Eftersom chansen att lyckas (mitt mål är att få en roman utgiven, inte bara skriva för att det är "kul") är minimal så är kostnaden för stor, rent mentalt. Jag orkar inte göra det jag egentligen tycker allra mest om att göra.

Någonstans har det slagit fel, och jag vet inte var. Det enda jag vet är att denna fixering vid skrivandet inte är sund.
Kanske är det bättre att försöka hitta ett jobb, eller omskola mig, för att sedan se om jag fortfarande har kvar längtan att skriva.

Fy, vad det var jobbigt att skriva detta blogginlägg. Det känns som om jag har gett upp mina drömmar...