söndag, januari 09, 2011

Jobb och självbild

Hur man än vill förneka att mycket av ens självbild är beroende av det man gör, så är det ändå så. Mycket av ens identitet ligger i det man gör största tiden av ens vakna tid; dvs jobbet.

Jag har inget jobb.
Jag valde bort min "karriär" till förmån för min mans karriär. Hans karriär och jobb krävde att han jobbade på de mest udda ställen i världen. Och då följer givetvis familjen med. De enda partners som kan upprätthålla någon form av karriär på dessa platser är läkare, doktorer och lärare. De behövs världen runt. Många av mina vänner från "expattiden" har gett upp sina jobb på samma sätt som jag. Då, när vi ville bilda familj och barnen var små, kändes det som ett bra val. Det är annorlunda nu. Nu börjar barnen bli stora, den yngste är nio och de andra på väg upp i motsvarande högstadiet och gymnasiet.
Ursäkten jag vill vara hemma med barnen fungerar inte längre, de är längre tid borta än de är hemma.

Jag känner att jag måste ta tag i det här. Jag måste göra något åt min "arbetslöshet".

Men jag har inte jobbat på över femton år och innan dess hade jag bara två års arbetslivserfarenhet. Som inte precis gjorde mig övertygad om att jag var klippt och skuren för yrket (socionom). Nu bor jag i ett annat land och är tveksam till att ta upp mitt gamla yrke.
Karriärsbyte verkar ganska utsiktslöst, med en CV som är helt blank. Ingen har helt blanka CV längre.

Jag är pessimistisk och vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur ska jag kunna hitta ett jobb?
Min man har inget förståelse för denna pessimism och heller ingen för det faktum att jag har velat se "professionellt" på mitt skrivande. Hur kan man göra det när man inte tjänar pengar på det, och chansen att lyckas dessutom är minimal, menar han. Åsikter som legat till grund för åtskilliga gräl på sistone, om jag ska var smärtsamt ärlig och personlig. Utan stöd från den närmsta omgivningen är det enormt jobbigt att satsa professionellt på skrivandet.

Var har skrivandet med detta att göra?
Skrivandet var en livboj. En som höll mig flytande. Bara det att jag har blivit för tung.

Jag funderar på att ta en paus från skrivandet. Av den enkla anledningen att jag har satsat för mycket emotionellt kapital i skrivandet. Eftersom chansen att lyckas (mitt mål är att få en roman utgiven, inte bara skriva för att det är "kul") är minimal så är kostnaden för stor, rent mentalt. Jag orkar inte göra det jag egentligen tycker allra mest om att göra.

Någonstans har det slagit fel, och jag vet inte var. Det enda jag vet är att denna fixering vid skrivandet inte är sund.
Kanske är det bättre att försöka hitta ett jobb, eller omskola mig, för att sedan se om jag fortfarande har kvar längtan att skriva.

Fy, vad det var jobbigt att skriva detta blogginlägg. Det känns som om jag har gett upp mina drömmar...

6 kommentarer:

  1. Jobb och självbild - kan vara svårt på en massa olika sätt! Du skriver jättebra, Monica! Du har satsat också - berömvärt och modigt! Hoppas att det klarnar, jag ser dig som en granskande journalist! :-)

    Malin K

    SvaraRadera
  2. Modigt av dig att dela med dig av dina tankar.

    Jag tänker också på att du kanske kan börja göra skrivandet till "ett riktigt jobb" genom att börja skriva kortare texter för tidningar till exempel.

    Så har jag gjort under de senaste åren - hittat min nisch, dragit nytta av mina erfarenheter och kunskaper, och skaffat mig skrivjobb. Att leva av skönlitterärt skrivande näst intill omöjligt, men att få betalt för att skriva är fullt möjligt. Det gäller bara att hitta rätt sorts publikationer och att våga utge sig för att vara skribent.

    Lycka till, vad du än väljer för väg!

    SvaraRadera
  3. Malin, tack!

    Anneli, att skriva för tidningar är något helt nytt för mig, det vore en stor omställning att ge sig på det. Vet ingenting om det, och vet inte hur man ska kunna "ta sig in" i den genren.
    Dessutom bor jag inte i Sverige, och det gör ju det omöjligt att skriva tex i lokalblaskan.

    Måste kanske påpeka att jag inte har som mål att leva på skrivandet. Inte ens att tjäna pengar på det.

    Mitt mål är i första hand att bli utgiven, och läst. Sedan får man se hur det blir med pengarna...

    Men just nu känns det som om jag inte kommer att komma till skott alls, än mindre ha en chans att träffa mitt i prick.

    SvaraRadera
  4. Ditt inlägg känns så sorgligt för jag har känt din passion för skrivandet när jag läst inne hos dig.

    Jag tror att du behöver en time-out och att bara vara utan krav på någonting. Gör bara saker som skapar lust och glädje. Under den tiden kommer du säkert att kunna tänka klarare och förhoppningsvis hitta vad du vill göra. Om du verkligen vill skriva så är det nog så enkelt och så svårt att det bara är att kämpa på. Lycka till!

    If one dream should fall and break into a thousand pieces, never be afraid to pick one of those pieces up and begin again. ~Flavia Weedn, Flavia and the Dream Maker

    SvaraRadera
  5. Du ska inte ge upp din dröm helt och hållet. Kanske ta en paus ett tag tills det roliga med skrivandet infinner sig igen?

    Angående jobb: du kan inte ta någon distanskurs eller gå någon kurs i det land du bor nu? Det är ju i alla fall en merit och en pepp för dig.

    Förstår så väl den frustration du känner när ens partner inte stöttar ens drömmar. Min exman bara fnös och skrattade åt mina drömmar och det gjorde mig så ledsen. Men jag sparkade mig själv i baken och tänkte att han ska banne mig inte knäcka mina drömmar! Det lyckade han inte med heller som tur var. Ignorera och sök stöd hos de som kan stötta dig istället!

    Lycka till!

    SvaraRadera
  6. Anneli och Nina, tack för fina och tröstande ord.

    Jag tror också jag behöver en timeout. Jag skulle bara vilja slutföra det projekt jag håller på med, nu när jag har lagt ned pengar på författarcoaching och skrivarresa. Vill egentligen inte slänga bort den investeringen.

    SvaraRadera