fredag 15 januari 2010

Fel på följebrevet?

Debutantbloggen har stått för ett par bra inlägg om refuseringar som jag har läst och känt igen mig i.

Och jag grubblar faktiskt fortfarande på vad som gick fel, trots att jag mentalt egentligen har lagt mitt förra manus på den mentala sophögen.

Följebrevet är livsviktigt, har jag fått lära mig (trots att det ibland sägs att följebrevet ska vara så intetsägande som möjlig).
Därför undrar jag nu om det kanske är följebrevet det var fel på. Förlagen kanske tog ett titt på det och tyckte: 1. Totalt ointressant och dåligt formulerat, alltså måste manuset vara likadant. 2. Vem f-n (jag svär inte normalt....) vill läsa om en socialarbetare? 3. Nää, inte någon som säger att det kanske är en spänningsroman igen...
Och så hamnade manuset i refuseringshögen redan då.

Jag vet inte. Kanske har ni en idé? Vad är fel med detta brev? (Finn fem fel eller mer, haha! Ja, ni får gärna säga om något var bra också) Med andra ord, skulle ni vilja läsa manuset följebrevet tillhör?
Här kommer det:


Välkommen att läsa mitt romanmanus Kvarnsten om Halsen !

Jag hoppas att ni ska tycka det är så bra att ni vill ge ut det.
Innan jag berättar lite om manuset ska jag säga lite om mig själv:
Jag heter Monica Olsson Kolkman, är 42 år och född Bohusläning, men har inte bott i Sverige sedan 1994. Sedan flytten har jag hunnit med att bo i England, Gabon (Västafrika), Oman och Syrien (Mellanöstern) och nu Nederländerna. Min mans jobb, oljeingenjör, har tagit mig till dessa platser, en del av dem smått exotiska. Vi har tre barn mellan 13 och 7 år.
Själv är jag socionom, men har inte jobbat sedan 1996. Makens jobb har tagit oss till länder där jag inte har haft tillstånd att jobba, men jag har också gjort ett medvetet val att vara hemma med barnen.
Mina intressen är många och stäcker sig från trädgårdsarbete och bakning till Mellanösternpolitik, livsåskådningsfrågor och resor. Men skrivandet tar den mesta lediga tiden.
Egentligen har jag skrivit hela livet. Idéerna och uppslagen är många. Ofta har de platser jag har bott på inspirerat mig.
Men Kvarnsten om Halsen tar mig tillbaka till Sverige, och Göteborg, där jag var student. Och mitt gamla yrke; socialsekreterare.
Jag vann Skrivarkalenderns författartävling 2007  Beskriv ditt romanprojekt, med just Kvarnsten om Halsen. Vinsten tog mig till en skrivarkurs i Sevilla och jag fick en sådan skjuts framåt i skrivarsjälvförtroendet att jag beslutade mig för att slutföra romanen.

Varifrån kom då romanidén?
För några år sedan slog det mig att det egentligen inte finns några romaner med socialarbetare som huvudpersoner, eller några där socialt arbete skildras på ett mer positivt sätt. Vare sig man läser svenskt eller utländskt, vilken genre det nu är; socialarbetarklichéerna duggar tätt. Från Prusseluskan i Pippi Långstrump till Harry Boschs trista barnhemsupplevelser i Michael Connellys deckare. Aino Trosells Socialsvängen har jag hört talas om, men inte läst. Ett av få undantag.
Ett annat undantag är George Pelecanos Drama City, med en frivårdsinspektör som huvudperson. Visserligen kriminolog i botten, men i Sverige skulle hon ha varit socionom. Men annars, det är tunnsått med socionomer. Varför? Yrket är tillräckligt dramatiskt för att finna ett otal uppslag och scenarier som skulle kunna bli en bra berättelse.
Istället skildras ofta socialarbetaren ytterst negativt, ibland som djävulen själv, eller Storebrors förlängda arm. Det klagas på att socialtjänsten antingen gör för mycket, eller för lite.
Men jag har en bild av väldigt hängivna människor, nästan som Connelly beskriver Harry Bosch; with a mission. Inte sällan med en kallelse liknade den som präster och missionärer upplever sig ha. Oftast är de anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar deras arbete. Hela tiden drivna av en passion för sitt jobb, en vilja att hjälpa andra till en mer dräglig social tillvaro.
Lite som Glasvegas så träffande sjunger i sin Geraldine:
“When your feet decide to walk you on the wayward side
Up upon the stairs and down the downward slide
I will turn, I will turn your tide
Do all that I can to heal you inside
I will be the angel on your shoulder
My name is Geraldine, I'm your social worker”

Dessa tankar om socialarbetarens frånvaro i skönlitteraturen och speciellt Pelecanos bok inspirerade mig och fick mig att börja sketcha på Kvarnsten om Halsen och huvudkaraktären Karin.
Från början hade jag inte alls tanken att det skulle bli en spänningsroman, men berättelsens natur öppnade för spänning och även för det oundvikliga; polisens inblandning. Men jag ryggar för genrestämplen deckare, berättelsen saknar många deckaringredienser (det obligatoriska liket i prologen för att nämna en). Läsaren får bedöma.

9 kommentarer:

  1. Hej Monica,

    Jag hade aldrig tagit med
    1. Första meningen; och
    2. Allt efter andra rubriken.

    Varför jag tycker så? Vet inte, det är bara tyckande. I en perfekt värld borde det inte spela någon roll vad man skriver i följebrevet. Jag hoppas och tror att det inte gör det heller om manuset i sig är starkt nog.

    SvaraRadera
  2. Per,
    1. kan jag hålla med om
    2. jag antar att du håller dig till den skaran som tycker att följebrevet ska säga så lite så mycket.

    Andra säger att det är tvärtom. Man ska sälja sig själv och sitt manus, annars blir det inte ens läst.

    Själv tycker jag bäst om det efter andra rubriken, men ogillar det första (tycker inte om att tala om mig själv, därför att jag tycker det finns så lite att säga)

    SvaraRadera
  3. Nej, jag tycker inte att följebrevet ska säga så lite som möjligt. Det ska sälja. Håller med om det.

    Personligen skrev jag mer faktabaserat om vad manuset innehöll. Jag uttryckte mig inte heller så känslomässigt som du har gjort och inte var jag hade hämtat inspiration från.

    Jag sa inte i mitt 1a inlägg att jag ansåg ditt brev var fel, jag skrev bara hur jag skulle ha gjort. Brevet ditt var snyggt skrivet, inget snack om den saken.

    SvaraRadera
  4. Okej, Per, jag missuppfattade dig.

    Min tanke med att skriva som jag gjorde var att skriva lite mer annorlunda än vad jag antar förväntas. Jag antar att förlagen får in massor av följebrev som ser ut ungefär likadant.

    Men främst måste man väl skriva något som är personligt, något säger något om en själv.Att man så att säga gestaltar mer än beskriver sig själv, även i följebrevet.

    Det skulle vara kul om fler har åsikter om detta.

    SvaraRadera
  5. Hej! Jag har aldrig vare skrivit eller sett något följebrev tidigare, men mitt väldigt amatörmässiga intryck är:

    1. Håller med om att första meningen ska bort.
    2. Detaljerna om dig själv kan kanske kortas ner.
    3. Om romanidén: Istället för bakgrunder till varför du ville skriva boken, en stark och slående sammanfattning av vad din bok handlar om. Inte så mycket om andra böcker etc.

    Men som sagt, jag har inga som helst erfarenheter :-)!

    SvaraRadera
  6. Hej Ethel!
    Jag skulle givetvis ha sagt att jag bifogade en sammanfattning till följebrevet och manuset, den har jag inte tagit med här.

    Som jag har uppfattat det ska följebrevet inte vara en sammanfattning av manusets innehåll.

    Har jag fel? Någon som har något att tillägga om det?

    SvaraRadera
  7. Hej Monica!
    Jag tycker att du ska korta ner brevet och vara mindre privat. Vad din man jobbar med, eller att du valt att vara hemma med dina barn tror jag inte intresserar förlagen. Om du ska ha med personlig info så lägg den sist i brevet istället. Inled med att beskriva vad det är för bok du skrivit och i stora drag vad den handlar om, även om du bifogar en sammanfattning.
    Om man känner att det blir kort kan man fylla ut med roliga detaljer, t ex hur du kom på idén till boken, eller om något mystiskt eller roligt hände under skrivandets gång.

    Just my two cents/Therése

    SvaraRadera
  8. Tack för tipsen, Therese.
    Just det här brevet om just det här manuset kommer aldrig att skickas igen, jag har gått min runda bland alla förlag och inte fått napp.
    Manuset är på väg i papperskorgen, vilket är synd eftersom jag verkligen gillar det.

    Kan hålla med om att jag varit personlig, men jag trodde det var det förlagen ville ha, en personlig bild av författaren.

    Jag har alltid trott att man ska vara sparsam med att beskriva sin bok. Inte skriva mer än vilken genre den tillhör, ungefär. Att man ska akta sig för att beskriva så mycket att man börjar analysera den.
    Däremot vill förlagen ofta ha en sammanfattning i form av en "baksidestext".

    SvaraRadera
  9. Hej igen,
    en länk till en artikel (på Engelska) som jag inbillar mig att du kan vara intresserad av:

    http://writersdigest.com/article/basics-of-a-solid-3-paragraph-query/

    Kan också tala om att den artikel jag skröt om tidigare nu klättrat upp till plats 4 på deras "mest populära" artikellista...känns kul.

    Ha det så bra och sköt om dig...och ge inte upp...:-)

    Gamlingen

    SvaraRadera

NaNoWriMo Dag 9

 Hur går det för alla NaNoWriMo:are där ute? Min start har varit seg. Jag lyckades inte med min stategi att skriva mycket de första dagarna,...