Science Fiction-bokhandeln och Mix förlag utlyser novelltävling

Gillar du science fiction? Och gillar du att skriva noveller?
Nu utlyser Science Fiction-bokhandeln och Mix förlag en novelltävling.

Informationen är lite knapphändig, bland vet jag inte hur lång novellen får vara, men så här står det på Mix Facebook-sida:

Science Fiction-bokhandeln och Mix förlag utlyser novelltävling
Mix förlag och Science Fiction-bokhandeln undrar hur den nya science fiction-berättelsen ser ut och utlyser en novelltävling. Vinnarnovellen belönas med 10 000 kronor och publiceras i Mix digitala utgivning. 
I juryn sitter Maths Claesson (SF-Bokhandeln), Catharina Wrååk (Mix förlag) och Karin Tidbeck (författare till Amatka, förra årets mest omtalade svenska science fiction-bok).
Om tävlingen:
Bidrag mailas in till manus@mixforlag.se och markeras med ”novelltävling” i ämnesraden.
Novellen ska vara inne senast den 18 mars 2013 och vinnaren avslöjas på Världsboksdagen den 23 april 2013.
Vinnarnovellen belönas med 10 000 kronor. Hederspristagare kan komma att utses. Vinnarnovellen och eventuella hederspristagares noveller publiceras i MIX digitala utgivning, med sedvanligt kontrakt och royalty.Om tävlingen: Bidrag mailas in till manus@mixforlag.se och markeras med ”novelltävling” i ämnesraden.

Tillägg senare på Facebook:  

Vi får en massa frågor om novelltävlingen.Självklart får man skicka in flera bidrag. För enkelhets skull, skicka varje bidrag i ett eget mejl. (Till manus@mixforlag.se - och med ämnesraden novelltävling.)Får man kan skriva novellen tillsammans med någon annan? Ja, visst får ni göra det! Det är novellen som tävlar, kan man säga, inte författaren.Vi i juryn kommer inte att se vilken författare som skrivit novellen när vi bedömer den.Novellen MÅSTE vara skriven på svenska. Och den ska vara nyskriven - den ska inte ha varit publicerad tidigare. Vinnarnovellen ska ju publiceras här på MIX och då kan den inte vara under kontrakt någon annanstans - eller behöva översättas för svenska läsare. 

2 (!) noveller idag

Idag har jag skrivit två (2) noveller på ungefär 10000 tecken. Fattar ni? TVÅ noveller. Det är nog mer än jag har skrivit i hela mitt liv. När jag ska skriva noveller brukar de bli låååångnoveller/korta romaner.
Nu måste jag hålla mig inom en viss ordmängd och det är väldigt utmanande. Men roligt.

Jag har ännu inte en novell som duger för att skickas in för bedömning på novellkursen. De är lite för röriga, jag försöker få in för mycket i dem (en sjuka jag har i mina romaner också), missar poängen (alltså jag håller mig inte till det redan innan bestämda ämnet) och de är aningen för långa.

Kim tipsar om korrläsning

Kim M Kimselius skriver om korrekturläsning på sin blogg idag. Missa inte!

Ska en författare bemöta recensioner?

Intressant både på Debutantbloggen och på Annika Koldenius blogg  om recensioner.

Annamaria Jansson skriver att negativa recensioner tar lika hårt som refuseringar och jag anar att det ligger mycket i det. Men hur ska man reagera på dåliga recensioner som författare? Om man har blogg/twitter/facebook, ska man skrika och gråta där?
Kanske, om man vill. Och har behov av det. Men det bör kanske ske på ett lite nyanserat sätt. Eller så skriker man bara på gruppen på Facebook som endast innehåller ens bästa vänner.

Men att bemöta recensionen offentligt, ska man göra det?
Recensenten Annika Koldenius (recenserar i Borås Tidning, men har också egen blogg) tar upp det på sin blogg och frågeställningen är intressant.
Bakgrunden är att författaren Jonas Malmborg uttalade sig via Twitter på hennes ganska negativa recension av hans roman Fältöversten. Jag har inte läst boken och kan inte uttala mig om den, men det är heller inte det frågan handlar om.
Annika Koldenius reagerade bland annat för att Jonas Malmborg trodde att hon inte läst hela boken, när det i själva verket handlade om att hon hade en annan syn på bland annat berättelsens idé (han svarar bland kommentarerna).

Hon hade helt enkelt tolkat boken annorlunda.

Och det är varje läsares rätt; att tolka boken.

Hon ställer en viktig fråga, som får mig som skribent och bokbloggare, att tänka till:

"Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har." 

Som författare har man hela berättelsens universum inne i sitt eget huvud. Det gäller att försöka förmedla berättelsen till läsaren. Inklusive karaktärer, undermeningar, budskap, moral etc.
Det är inte alltid man lyckas. Ibland för att berättelsen lever sitt eget liv, men främst för att läsaren är en annan individ, som tolkar på sitt sätt.

Annika fortsätter:

"Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.Givet är givet, så att säga."

Det ligger mycket i det. Det är som att säga varsågod, den här pralinen är gudomlig, men om mottagaren inte gillar just den sorten, så kan man ju vända ut och in på sig för att förstå hur ytterst läcker just den här sortens pralin är, utan att lyckas. Jag har min egen smak, och bedömer utefter det.
Eller så omformulerar man en gammal känd filosofisk ståndpunkt (av den holländske filosofen Spinoza, om jag inte har alldeles fel):
Man kan inte säga: Läs den här boken, den är jättebra! Man kan bara säga: Läs den här boken, jag tycker att den är jättebra!

Om refuseringar, dagsläget och lite annat...

Utmärkta Debutantbloggen, nu utrustad med nya bloggare, tar upp refuseringar igen, ett alltid aktuellt ämne. Gå in och läs, man lär sig en del. Som att inte ha bråttom. Eller att manuset måste hamna hos "rätt person" (det är självaste John Ajvide Almqvist som är inne och skriver en kommentar om detta!)

Själv håller jag på och återhämtar mig efter en tung helg. Jag började känna mig kass redan på lördag kväll, kämpade mig igenom en söndag, då vi firade dotterns födelsedag, med ihållande huvudvärk och dålig mage, för att under natten till måndagen få frossa. Låg med 38 grader under natten och måndagen (fattar inte hur man som ung överlevde febertoppar över 40 grader, denna gång var jag helt deckad! Orkade bara ligga och titta på DVDs, mest Harry Potter).

Det är bättre idag, någon riktig influensa verkar det inte ha varit, snarare någon magåkomma, och jag har kommit en bit på väg med att byta perspektiv på mitt manus. Det förändras en hel del genom att skildras i jag-form, förhoppningsvis till det bättre.

Dessutom har jag gett lite textrespons till en skrivarkollega, det var riktigt kul.

Byta perspektiv?

Fick en galen idé igår. Eller i går natt. Feberdimmor? Nej, jag är inte sjuk, men tror jag håller på att bli. Dottern är hemma från skolan, rätt så dålig.

Jag fick en idé att skriva om mitt gamla manus Djungelblomma, det där som jag rätt så nyligen plockade bort och satte högt uppe på en bokhylla, radikalt. Hurdå?
Jo, byta perspektiv. Från tredje person till första person. Jag skrev redan utifrån huvudpersonens synvinkel, så steget är inte så långt. Jag känner mig lockad att kunna gräva där jag står, lära känna huvudpersonen, lite mer. Trodde jag kände henne vid det här laget. Men efter flera omskrivningar tycker jag att jag tappat all kontakt med verkligheten (hennes, alltså).

Jag har fått många varningar om första persons perspektiv. "De flesta debutantmanus skrivs i jag-form", "Förlagen vill inte ha berättelser skrivna i jag-form.

Jag vet inte om det är sant.
Men jag har inget att förlora, jag riskerar bara tre refuseringar till. Vilket är få jämfört med alla jag redan fått.

Jag skrev mitt NaNoWriMo-manus i jag-form, och det kändes bra. Fick lite blodad tand.
Sedan läste jag en hel del romaner skrivna i jag-form. Favoriten Susan Howatch skriver alltid i jag-form. Hungerspelen är skriven i jag-form (det är faktiskt ett rent under att de lyckades få till en hyfsad film, utan att ha en "voiceover" för Katniss, allt lämnas nu över till Jennifer Lawrence att tolka genom sitt akterande, vilket hon dock gör på ett utmärkt sätt...).

Men först: Försöka få klart instuderingsfrågorna till novellkursen. Att det ska ta sådan tid.

Lite schitzo...

Jag är lite genre-schitzo.

Den senaste veckan har jag liksom drunknat i (på ett behagligt sätt) Suzanne Collins ytterligt fascinerande Hungerspelen-trilogi. Hungerspelen är en dystopi/science fiction/postapokalyptisk historia för YA (unga vuxna) (jag recenserar den här, för den som inte läst den) och eftersom jag har en egen dystopi liggande i digitala skrivbordslådan så kan jag inte låta bli att tänka på den. Det skrivarprojeket är ett sådant där episkt mastodontprojekt för framtiden (min egen alltså, inte den dystopiska) som jag skriver ett kapitel på ibland och filar på synopsis emellanåt. Skulle mycket väl kunna bli en trilogi, det också.

Och så håller jag på och studerar kärleksnoveller i veckotidningar. Som alltid utspelar sig i modern tid (nästan) och inte innehåller något scify-fuffens whatsoever. Måste sluta tro att det dyker upp en genmanipulerad geting i nästa stycke eller att the love interest egentligen är ditsänd av fienden för att ha ihjäl den kvinnliga huvudpersonen.
I själva verket; det värsta han kan ha i bakfickan är inte ett blåbär med dödligt gift utan det faktum att han är gift och inte har talat om det. Eller ännu värre; att han har varit gift, men inte kan glömma sitt ex.

Snacka om att bli lite sinnesförvirrad i författarsjälen.

Ps. Lovar att jag inte ska tjata mer om Hungerspelen. Men ni kan läsa mer tjat här, på min "vanliga" blogg, om ni vill.