Fem dagar in i NaNoWriMo...

... sitter jag och förtrollas av denna skrivarmetod. Nej, den passar inte alla, men ja, den är onekligen intressant. Jag har på fem dagar hunnit få ihop nästan 13000 ord (av 50000, över en femtedel alltså), ligger fyra dagar före schema, och jag har jättekul!


Det är nästan en magisk känsla att få låta berättelsen och karaktärerna styra skrivandet. Jag började inte helt från scratch, måste jag erkänna, eftersom jag skriver en slags fantasy-light (i en annan tid och värld, men inte fylld med en drös fantastiska väsen och liknande) version av en ganska känd bibelberättelse. Synopsis fanns ju så att säga redan, flera tusen år gammal dessutom. Men det är fascinerande att se hur karaktärerna utvecklas innanför ramarna, och hur bifigurer föds och tar plats.

Det får mig att tänka på en annan sak.
Jag råkade läsa ett gammalt blogginlägg (som delvis handlar om inledningar till romaner), och mindes att jag såg mitt förra manus, som mitt foten-inne-manus (efter den förljugna bilden "har jag bara fått första boken utgiven så kan jag skriva vad jag vill", vi vet alla att även etablerade författare inte kan skriva "vad de vill" och att de faktiskt blir refuserade av förlagen de också).
Det blev ingen fot inne, det blev ingenting. Vad är mitt nya manus då (alltså inte NaNo-galenskapen)??
Foten-inne-försök-nr-II?

Jag har precis fått tillbaka mitt utlåtande från min författarcoach, och även om jag inte hunnit och vill ta itu med utlåtandet just nu(NaNo-galen, som sagt), så kunde jag ändå inte låta bli att snegla på det lite. Och jag anar (förnimmer, oroar mig för, fasar...) att jag har slagit knut på mig själv för att få till en bra inledning och en bra första hälft på manuset.
Jag vet inte om det är så, men jag måste ta tackla frågan inom en snar framtid.

Hur mycket styr viljan att bli utgiven mig?
Hur mycket hindrar den mig? Har den rentav dåligt inflytande på mitt skrivande?
Skriver jag verkligen det jag vill skriva, för mig själv, för att underhålla mig själv, för att det är så vansinnigt roligt och givande?
I skenet av NaNoWriMo-glädjen är det en berättigad fråga.

Jag har börjat!

Första dagen gick bra i alla fall!

NaNoWriMo närmar sig... Lite peptalk.

Jag tjatar vidare om NaNoWriMo, alltså National Novel Writing Month, den Nationella Romanskrivarmånaden, som blivit Internationell Romanskrivarmånad.
Jag kanske inte ens lyckas komma i närheten av 50 000 ord, men jag ska i alla fall försöka.

Mycket kritiska ord hörs om NaNoWriMo, 50 000 ord är ingen roman och så vidare, men jag tror det gäller att slå dövörat till och bara ha kul. Låta det flöda utan att redigera (det är en utmaning i sig!).
Förresten har alltid vissa tyckare mycket att säga när "amatörer" sätter igång att skriva, och alla på en gång. När tusentals amatörer ger sig till att springa maraton eller åka Vasaloppet, då är det ingen som klagar! Det är klart man måste vara väl förberedd där, annars går man inte i mål. Men ni förstår vad jag menar. En som fått för sig att springa maraton och tränar för det får en massa ryggdunkar, men någon som säger att de ska få till med minst 1670 ord per dag i 30 dagar, ses det lite snett på... Eller är det bara jag som är lite paranoid?

Apropå peptalk; Nathan Bransford, litterär agent, kör en NaNo Boot Camp i dagarna. Mycket bra tips.

Och min NaNo User ID hittar ni här

No Comment

Om inspirationen tryter kan man ju alltid testa den här tekniken

Usch...

...ännu en refusering (förra manuset) låg och väntade på mig när jag kom hem efter en kort andhämtningspaus i vackra Eifel, Tyskland. Och med ens kändes det som om andhämtningspausen gick om intet.

Inte för att jag hade förväntat mig något annat, men jag har inte slutat hoppas på att få en refusering med en motivering, i stället för ett standardsvar.

Detta var allra sista inskicket. Det känns som en rejäl spik i lådan, även om den egentligen slogs i redan i början av året. Nu har detta manus cirkulerat runt på förlag i nästan två år. Det är en alltför lång tid, och det känns meningslöst att pina sig under så lång tid. Nästa gång ska jag skicka in till ALLA förlag SAMTIDIGT! Och förhoppningsvis förkorta pinan till en halvår.
Om jag skulle råka få något annat än vanligt standardrefus så är det ju bara positivt. Jag kan säkert använda det när jag skriver nästa manus...

Är det fel att skicka in till "alla" förlag samtidigt?

NaNoWriMo del III

Under predikans i dagens gudstjänst satt jag och funderade på vad jag ska skriva om i NaNoWriMo.
Ja, jag vet, inte speciellt schysst mot stackars prästen, men han pratade om skapelsen och när jag insåg att han tyckte ungefär som jag, så stängde jag av och började spåna. (Inte första gången det hänt...)

Jag har fortfarande som mål att skriva i en genre jag inte skrivit i förut, och det lutar åt fantasy.
Nu fick jag den vilda idéen att skriva med utgångspunkt från en ganska känd berättelse ur Gamla Testamentet (nej, inte skapelsen!) och göra om den till en fantasyberättelse.
Låter det heltokigt?

Kanske.

Andra fantasyförfattare som inspirerats av Bibeln:
Tolkien
CS Lewis
JK Rowlings (speciellt slutet av allra sista Harry Potter i fall någon missat den symboliken).

En karaktär med problem

"Walker Percy used to say that he wrote his novels without outlines and other tools of planning. Instead, he created a character in a predicament, and as he wrote, he watched to see how the character would find a way out of the predicament."

Inte för att jag vet vem Walker Percy är, men detta citat har jag tagit från en av mina favoritförfattare i genren kristen nonfiction, eller vad man nu skulle kunna kalla det (alltså böcker om kristen tro, trosfrågor, teologi etc), nämligen Brian McLaren. Denne universitetslärare i engelska, som blev pastor och senare skribent, använde sig delvis av ovan nämnda teknik när han skrev sina böcker A New Kind of Christian, The Story We Find Ourselves In och The Last World and the Word after that (Citatet kommer från tredje boken) och skapade karaktären Dan Poole.
Dan Poole är en pastor i en konservativ kyrka någonstans runt Washington DC som hamnar i en troskris. Och i den sista boken även i en förtroendekris med församlingen (de tycker han svängt för mycket åt "vänster").

Nej, dessa böcker är egentligen inte skönlitterära romaner, McLaren kallar dem hellre creative nonfiction. Syftet är att få fram budskap, alltså det McLaren vill säga om kristen tro.

Brian McLaren

Men greppet är annorlunda, och för mig funkar det. Böckerna är stundtals riktigt spännande, man vill ju veta hur det går för den stackars pastorn (och man lär sig en del på köpet).
Det märks att McLaren ursprungligen är engelsklärare, inte pastor, han älskar det skriva ordet. (Och mängder av människor har hört av sig genom åren och undrar hur det går för Dan Poole, eller för att de vill anlita Pooles mentor Neo som talare eller predikant. De har inte fattat att det är fiktiva karaktärer).

Men det var egentligen inte McLarens böcker jag skulle skriva om, utan sättet att skriva på. Att först skapa en karaktär som har hamnat i svåra problem, och låta berättelsen forma sig utefter det, dvs se hur karaktären tar sig ur problemen.

Eftersom jag ska vara med NaNoWriMo (50 000 ord på en månad=1667 ord per dag= en ordentligt råmanus till en roman) så insåg jag att detta måste vara en gångbar metod. Någon som har gjort något liknande, dvs låtit berättelsen evolvera från huvudkaraktären?