Väntan

Mitt romanmanus är som sagt ute på remiss. I väntan på att mina läsare ska få tummen ur och läsa färdigt, och ge synpunkter, så sitter jag och biter på naglarna.
Så nyfiken på vad de till slut ska säga. En del har redan gett kommentarer på första halvan av manuset, som jag skickade ut före andra delen. Minst sagt blandade reaktioner. Har gjort mig ganska förvirrad.
Att de verkar ha svårt att få tummen ur och läsa färdigt tar jag givetvis som ett dåligt tecken. Säger en del om min självkänsla.
Men det kan ju givetvis också vara så att de helt enkelt inte har hunnit.
En av läsarna är i alla fall ursäktad, fullt ut. Hon fick en liten pojke i början av augusti. Grattis!

I stället för att bita på naglarna läser jag. Och skriver. Filar lite på två långnoveller som jag faktiskt funderar på att ge ut via Vulkan.se.
Och det av en enda orsak; få in lite pengar för att eventuellt lägga dem på en författarcoach.
Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska gå vidare med mitt manus. Det står helt still. Om inte mina läsare kan få ur sig något vettigt, då ska jag koppla in coaching.
För jag ger mig inte.
Det ska bli en bok.
Någon gång i alla fall.

Skrivartrötthet

Jag anar att jag inte är ensam, men detta är säkert något som alla skribenter råkar ut för.
Och nej, det är inte första gången för mig heller.

Jag är så trött på mitt skrivarprojekt att jag vill spy. Jag vill inte ens ta i det.
Jag vill slutföra andra delen av utkastet till min roman, men det går bara inte. Det funkar inte, det har stora hål och storyn känns inte trovärdig.
Jag kommer helt enkelt inte vidare.
Jag vet att kanske är det ändå bäst att låta det vara så, skicka ut det till några läsare ändå och förhoppningsvis få tips hur jag ska gå vidare.

Ute på remiss

Mitt manus till Kvarnsten om Halsen är nu ute på remiss. I alla fall första delen. Andra delen har fortfarande en massa hål som jag måste fylla. Varför är det så svårt att avsluta en berättelse?

Jag har skickat manuset till en brokig grupp människor:
Två skrivarkurs kollegor, varav den ena redan har hittat jättemånga småfel och den andra måste skynda sig; det gäller att läsa snabbt innan nedkomst. För jag kan lova henne; när ungen väl har anlänt blir det inget läst...
Övriga brokiga läsare är:
En författare och tillika lärare på Skrivarakademin, en teolog som blev bibliotekarie, en avdankad toppolitiker. Det ni!

Jag spricker av nyfikenhet! Om de återkommer och säger att det här är inget att ha...
då ska jag omedelbart traska ned till arbetsförmedlingen...

Första utkastet i sikte

Tror jag i alla fall. Det är bra att ha en deadline, annars blir det aldrig färdigt. Detta deadline består i att jag inom ungefär 2 veckor ska ha färdigt ett utkast som går att läsa. Av andra alltså.
Sedan ska några få utvalda anförtros uppdraget att läsa och säga om det håller.
Och nu börjar jag få lite stora skälvan.
Det håller ju inte alls, tänker jag.
Det är bara ett massa dravel, för sentimentalt och egentligen kommer jag inte med något nytt, inget unikt.

Sedan tröstar jag mig med att jag måste i första hand skriva för mig själv. Skriva som jag vill att det ska vara, som jag skulle vilja läsa det. Givetvis är det så att feedback behövs.
Och om ingen är intresserad av att ge ut, då finns ju faktiskt möjligheter att ge ut själv.
För jag har bestämt mig, den här berättelsen ska bli en bok!

Och sedan hoppas jag att jag ska kunna lägga undan den lite, i väntan på respons från läsarna. Så att jag kan ägna mig åt lite annat. Skriva lite annat, läsa mycket. Friska upp hjärnan. Ha semester. För jag jobbar minsann också (säger jag till familjen)!

Jag efterlyser läsare

Av min roman alltså. I alla fall av det som ska bli en roman. Ett första utkast är nästan klart. Nu behöver det testas på försökskaniner.
Jag har en del läsare på gång, med några till skulle vara bra.

Jag ställer en del krav på dig som läsare:

• Du ska ha tid. Jag skickar inte ut mitt manus och får jag respons i oktober. Nej, jag vill att du ska läsa och reagera före slutet av augusti.
• Vanliga läsare efterlyses. Alltså, jag vill i första hand veta om storyn fungerar, i andra hand om jag har stavat fel eller gjort andra grammatikfel. Men det är också välkommet att språket analyseras mer på djupet. Vad du känner för.
• Manuset ska inte läsas av något annan än just du utan mitt tillstånd.
• Jag skickar först ut början av manuset, tycker du om det och vill läsa mer, skickar jag resten.
• Skickar ut som PDF.

Jag väljer mina läsare med omsorg. Om många är intresserade är det kanske bra om du motiverar varför du vill läsa.

Det är förbaskat svårt att lägga sitt manus i händerna på någon annan!
På något sätt blottar man sig ändå.
Det är kanske bra att du vet det.

Är du intresserad, maila mig på
monica.olskolk@hotmail.com

Kämpande med kriminalintrigen

Jag skriver inte en kriminalroman!
Det brukar jag säga till mig själv med jämna mellanrum.
Jag skriver en roman med en kriminalintrig.
Och just nu kämpar jag som mest med den intrigen. Jag får inte riktigt ihop det. Vad som händer Jesper där i ett kritiskt skede på jobbet får konsekvenser senare i berättelsen (och det har har jag inget som helst problem att skriva om!).

Sedan funderar jag på något jag läste om i en intervju på Mackans blogg:

"A great many new writers become very attached to the first novel they finish writing, or the first book they write that has great personal meaning for them, and that attachment convinces them that it must be published. They will stall out their growth as writers while submitting, revising and rewriting this book for years.
However important that “book of your heart” is to you, at some point you have to move on and write the next book because if you don’t, you’ll never improve as a writer. Also, to be candid, the majority of first books and books-of-the-heart that I’ve critiqued for other writers aren’t written at a professional level, not matter how many times they edit, revise and rewrite it."

Jag tycker mycket är klokt av det Lynn Viehl säger. Själv blir jag alldeles för känslomässigt bunden till mina alster. Just nu så mycket att jag har svårt att tro att en helt annan berättelse någonsin skulle kunna poppa upp i min huvud igen. (nåja, jag har två i skrivbordslådan, så helt tomt är det inte).
Den första koftan man stickar blir vanligtvis inte så bra, liksom.
Ändå känner jag mig mer avslappnad med denna bok, om jag blir nöjd med den, så ska det bli en bok, om jag så ska ge ut den själv (men med lite extra coachinghjälp i så fall...).

Men samtidigt måste man väl känna med sitt alster, eller hur?
Vad tycker ni?

Åke Sandahls bok kommer snart!

Den förste av mina skrivarkurskollegor i Sevilla har kommit ut med en bok. Nu var ju Åke Sandahls bok egentligen färdig innan kursen började, så det räknas liksom inte riktigt. Men det är enormt kul ändå, och jag ska passa på att göra reklam. Det är kul att göra bokreklam när man känner författaren.

Åke har ett nytt projekt på gång, det vet vi som var med på kursen.

Vi vet också på vilket underfundigt, målande och humoristiskt sätt han skriver.Med vetskap om hur Åke skriver är jag mycket nyfiken.

Kungsholmens Chopin går att förbeställa på ALF bokförlag. I bokhandeln kan man hitta den i slutet av augusti.