Disciplin, Monica, disciplin!

... eller jag blir aldrig färdig. Och tänker jag i första hand inte på skrivandet. Utan allt annat. Runtomkring.
Det blir aldrig färdigt.

Att få struktur på skrivandet kan vara extra svårt när man inte jobbar, fick jag reda på att min författarcoach Ann under Sevillakursen. Det blir lätt ännu mer ostrukturerat när man bara är hemma.

För min del känns det som om huset aldrig blir färdigt. Den där lådorna som ska skruvas ihop till sonens rum. Arbetsrummet ska röjas upp. Några gardiner som ska sys. Och elementet och listerna som ska målas. Stryktvätten tycks ha samma omfång varje vecka, men det kanske beror på att familjen använder kläder, som måste tvättas, som måste strykas...


Jag klagade och sade att om jag hade jobbat så hade jag haft en ursäkt till att det aldrig blev färdigt.
Men nu har jag ingen ursäkt, jag är ju hemma, jag borde hinna...

Men aspirerande författare som jobbar också, måste ju ha samma problem? Värre, antagligen.

Skylla ifrån mig, jo, jag kan göra det också. Min familj, till exempel, är bortskämd. Jag vet, mitt fel, men jag har ju alltid varit hemma.
Och inte tror man väl att maken och barnen skulle få för sig att hjälpa till mer hemma bara för att makan/mamman har fått för sig att hon ska skriva en bok.
Det borde ju finnas tid för det också, så att säga...

Men samtidigt som jag går och retar på att jag aldrig blir färdig, listan som anger vad som måste göras blir aldrig kortare, så känner jag att inspirationen springer bort från mig och den går inte att fånga.
Det känns som jag måste vänta på nästa tåg.

Det sista ska bli först...

...eller var det tvärtom?
Jag har i alla fall börjat skriva sista kapitlet. Innan de andra är färdigskrivna. Är det konstigt att göra så?
Men nu känns det i alla fall som om jag vet hur det ska sluta.

Och sedan är det här med tredje person-perspektivet en riktig djupdykning. Speciellt efter det att jag har skrivit drygt 200 sidor redan, i första person.
Spännande, men inte alldeles enkelt. Det fungerar inte att bara byta ut jag mot hon. Det fungerar inte alls.

Sevilla boost!

När jag och Cecilia sprang runt sista kvällen i Sevilla och letade souvenirer till nära och kära, så konstaterade vi att om det blir något av vårt skrivande, så kommer alltid Sevilla vara något som väcker ljuva minnen! Det var där det lossnade, liksom!

En tuff, men underbar skrivarvecka, som var som en enda lång bekräftelse. Vad som kanske är skönast är att våga säga till vänner och bekanta; Så nu ska jag skriva en bok! Förut vågade jag inte berätta att jag hade en skrivardröm. Jag var nog rädd att bli stämpad som någon-som-tror-att-hon-är-något.
Slutsats (fick bankas i mig ganska hårt av bla. Ann Ljungberg):

• Jag kan skriva
• Jag har en bra idé
• Jag har skapat intressanta karaktärer
• Jag måste skriva färdigt min bok

Ett jätteinjektion självförtroende.
Det var också kul att få lite koll på vad jag var extra bra på. Inre beskrivningar, kanske främst, dialogerna fungerar ganska bra också.

Nu har jag satt mig med en plan i huvudet:

• Skriv om i tredje person (med största sannolikhet kommer jag att göra det, just nu känns det som i romanen har fått nytt liv pga. detta)
• Skriv färdigt innan hösten
• Låt Hans-Olov och kanske även Ann (om hon hinner) läsa
• Skicka in till förlag
• Får jag inte napp, så ger jag ut den själv! (Med Ann som korrläsare, antagligen)

Nu måste jag börja skriva också...

In på ett annat spår

Mina bokskrivarambitioner rullar för en tid framåt in på ett annat spår.
Hjärtevännen sedan nästan 2 år tillbaka, En av Guds bättre människor, får stiga åt sidan, inte för evigt hoppas jag, för att mitt nya projekt pockar på uppmärksamhet.
En kvarnsten om halsen är arbetsnamnet och jag har jobbat parallellt med denna berättelse en tid, ungefär ett år.

Orsaken till spårbytet är min vinst, en skrivarkurs i Sevilla, som jag vann genom Skrivarkalendern. Tävlingen gick ut på att beskriva sitt skrivarprojekt och jag insåg givetvis att det inte var någon idé att beskriva något som egentligen var klart. Nej, bättre var att plocka fram något som var halvfärdigt, och inte helgjutet, något som fortfarande var formbart, helt enkelt.

För de nyfikna; huvudkaraktären har jag skrivit om lite förut.

Här återger jag lite av mitt tävlingsbidrag:

"Under ett antal år har jag haft några skrivarprojekt på gång. Eftersom jag
har en bakgrund inom kyrkan har flera av dem handlat om präster och troende i
allmänhet. Det är lätt att skriva om något man känner till.

Men under en längre tid har jag länge haft en idé om att skriva en roman med en socialsekreterare som huvudperson. Orsakerna är flera. Jag är själv socionom och det är ju som sagt lättare att skriva om något man känner till. En annan orsak är att jag inte har kunnat komma på en enda roman med ett positivt porträtt av en socionom. Det flesta yrkeskategorier finns representerade inom litteraturen, men det är tunnsått med socionomer. Jag har alltid funderat på varför. För det är ju ändå så att denna yrkesgrupp ändå kommer i kontakt med så mycket som skulle kunna ge upphov till väldigt bra berättelser. Det saknas absolut inte dramatik inom socialtjänsten, också om den beskrivs genom en socionoms ögon.
Varför har ingen kommit på det? Socionomer är i allmänhetens ögon nästan alltid en person som antingen gör för mycket, eller för lite. Ofta beskrivs de om närmast onda människor i romaner, om de förekommer i romaner, och i verkligheten. Medieuppmärksamheten under senare tid runt ett antal fall, har nästan helt uteslutande koncentrerat sig på ”varför gjorde socialtjänsten ingenting?”. Eller så har reaktionen varit tvärtemot ”socialtjänsten gjorde för mycket”.
Den erfarenhet som jag har, av hängivna yrkespersoner, som älskar sitt jobb och kämpar för att hjälpa sina klienter till ett bättre liv, nästan likt missionärer i ett fjärran land i tredje världen, som vill ge fattiga en mer meningsfull tillvaro, är något som nästan aldrig uppmärksammas. De är anonyma tjänstemän som trälar vidare utan att någon ser dem eller uppskattar dem. Inte sällan känner socionomer närmast en kallelse till sitt jobb. Och de som inte känner sig kallade, eller inte är tillräckligt hårdhudade, rensar bort sig själva, oftast redan som studenter på socialhögskolan. Andra rensas bort senare i karriären eller drabbas av utbränning.
Nej, jag kunde inte hitta något vettigt skrivet om min yrkesgrupp.
Det var tills jag läste Drama City av George Pelecanos, som har en frivårdsinspektör som en av huvudkaraktärerna.
Visserligen en kvinna med examen i kriminologi och inte socialt arbete, men i Sverige skulle det ha varit en socionom på ett sådant jobb. Det fick mig att bestämma för att börja skriva. Och jag började leta efter en berättelse och efter karaktärer.

Karaktären Karin växte fram och hon blev en medelålders socialsekreterare, med rötterna i 68–vågen genom sin pappa, den
kände VPK–aren och lokalpolitikern, och med ett ivrigt kyrklig engagemang som ung, två ingredienser som jag upplevde var, och kanske fortfarande är, ganska starka inom socionomkåren. Studenterna och yrkespersonerna är ofta antingen ganska röda till sin politiska uppfattning eller religiös tro präglar deras livsåskådning. Inte så sällan ser man en kombination av båda. Men när berättelsen äger rum har Karin inte så mycket kvar av det röda och den kristna tron har hon lämnat bakom sig. Det enda som hon har kvar är en närmast passionerad kärlek till sitt jobb. Att utbränningssymtomen är tydliga hos henne är något som hon inte lägger märke till, eller väljer att inte lägga märke till.

Jag har egentligen inte planerat att skriva en spänningsroman, i alla fall inte en deckare. Jag tycker fortfarande inte att det är en spänningsroman, i alla fall inte en ”äkta” sådan, men romanen har definitivt ett par spänningsmoment. De kommer dock mer i mitten av romanen, inte i slutet.
Berättelsen innehåller inte ett mord som ska lösas, snarare koncentrerar den sig på Karins och Jespers relation och hur de hanterar de trauman som drabbar dem. Ytterligare något som jag definitivt diskvalificerar romanen som spänningsroman är huvudpersonernas brottning med religiös tro, jag kan inte se det som en reell ingrediens i en ”äkta” spänningsroman. Möjligtvis som krydda, om man till exempel tittar på Åsa Larssons böcker, men inte som ”aktiv” ingrediens.

Från början ville jag helt enkelt skriva om ett socialkontor, om relationer till klienter, kollegor och chefer. Ganska snart såg jag dock att berättelsen behövde tillspetsas och att den tillspetsningen kom genom relationen till kriminalpolisen Jesper och hans inte helt okomplicerade jobb."

Vild ny idé

Fick en vild idé under helgen.

Det här med print on demand, Vulkan.se, har kittlat mitt sinne ett tag. Att skicka in en hel roman tycker jag är att ta i.
Däremot skulle jag kunna tänka mig att skicka in en novellsamling. Två längre noveller har jag ju redan klara. En tredje längre berättelse skulle jag kunna realisera, tror jag.

En genväg ut...

Håller just på att läsa Rob Bells "Velvet Elvis" (svensk titel?).
Givande bok, bland annat skriver Bell om när han "gick in i väggen" som Super-pastor i sin superstora församling i USA. Han var bara trettio år, den nya kyrka som han var pastor för hade tusentals gudstjänstfirare per söndag.
Plötsligt en söndag mellan två gudstjänster upptäckte Rob Bell att han inte orkade mer.

Lite senare spekulerar han varför det är relativt vanligt att kända "superpastorer" har utomäktenskapliga affärer. Han tror att de kan vara deras genväg ut, eller flyktväg om ni så vill.
Om man är nedkörd i skorna, utbränd eller har kommit i en livskris, då kan det vara omöjligt att plötsligt säga; "Jag orkar inte, jag vill inte mer..." Det kan man ju inte säga, man är ju superpastor, har superansvar...
Så då faller man för någon som inte är ens fru/make, går till prostituerade, eller vad det nu kan vara.
För att ta sig ut. Det stora skandalen blir genvägen ut ur ett ohållbart liv.
---------

När jag läste detta klack det till i mig! Jo, precis så måste det ha varit för min huvudperson Stefan. Han var kanske inte superpastor, men i alla fall välkänd (ökänd som kvinnoprästmotståndare), respekterad, och moralivraren personifierad.
När hans liv föll ihop kunde han inte se en väg ut. Mikaela blev hans väg ut.
Ännu en pusselbit av hans personlighet föll på plats. Tänk att man kan lära känna nya sidor av en karaktär efter att ha hållit på i nästan två år med honom?

Promille var det...

Någonstans läste jag att bokförlagen tar emot ca 5000 manus per år. Svenska folket är flitiga.
Författarcoachens blogg berättar att 37 (trettiosju) debutanter ges ut varje år.
Jo, ni hörde rätt. 37! Räknar ut att det är sådär 7 promille!!

Så varför anstränger man sig egentligen?