Vulkan (er) är inte att lita på

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr på 12 månader. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats. I princip skulle man kunna sälja böcker för 999 kr per år i flera år och aldrig få ut några pengar om jag tolkar reglerna rätt.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.se
Du kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

Genomgång klar - hur ska jag gå vidare?

Kan knappt tro det, har gått igenom råmanus II i sin helhet. En hel del arbete de senaste dagarna, men det var det värt.

Vill fira, men hur gör man det när man bantar? (För hur ska man annars fira, än med något gott?)

Nu funderar jag på vad jag ska göra nu.

Printa ut i A5 och läsa när det ser ut som en riktig bok? Bara läsa igenom, för att få grepp om helheten, utan penna i hand?

Eller redigera med en gång?

Några tips?

Identifiering

Hur många författare har inte lipat åt sina egna berättelser när de skriver dem? Man lever sig så in i berättelsen att det knyter sig i magen och driver tårar till ögonen.

Något nyktrare undrar man sedan om presumtiva läsare kommer att känna samma sak, på samma ställe i romanen. Hoppas att ska vara så.

Just nu sitter jag här och redigerar vad jag tycker är en av de mer känslosamma delarna av manuset, och vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Tar lite hjälp av smörig klassisk musik på Spotify. (Och Säg det igen, med Lisa Nilsson, som nästan har blivit manusets "signaturmelodi", Lisa Nilsson – Säg Det Igen )

Jag har ett vansinnigt tungt huvud i dag, och grusiga ögon, förkylning i antågande, antar jag, och jag tror att fysiskt illamående faktiskt ibland kan hjälpa en leva sig in i den aktuella scenen. (Ska inte säga något om att romaner som blivit skriva när folk är berusade/har baksmälla/svår depression etc).

Någon annan som gråter med sina huvudpersoner? Eller skrattar?

Redigerar

Jag redigerar mitt första råmanus till Fyndet.
Det går lite trögt, eftersom det är lite svårt att komma igång efter semestern. Det är så mycket som händer i skolstarten, och när allt annat kommer igång igen.
Dessutom har jag skrivit in mig på Viktklubb.se igen, nu ska det minsann tappas kilon och aldrig ska de hittas igen. Men jag har fastnat lite i deras program, alla kaloriberäkningar och recept. Jättekul, men man blir lite sjukt beroende av det där, och det tar en massa tid.
Så jag måste skärpa mig!

Att inte svara på mail

Hur ska man tolka det faktum att ett förlag inte svarar på mail?
Jag skickade in ett manus i början av augusti och har frågat två gånger via mail om de har fått det. Inte för att jag misstror Posten så mycket (jag stoppade det inte på en brevlåda, utan lämnade in det), men ändå. Det är ju bra att ha en bekräftelse på att de har tagit emot det.

Kanske är de överhopade av arbete? Men jag ser det alltid som god ton att svara på mail. Även till den obetydligaste lilla debutant.

Har du tid att skriva?

Hitta tid att skriva.
Ja, det är väl allas problem, oavsett om man jobbar eller inte (som jag).  Det gäller att sätta sig ned och ta de chanser som finns. Eller helt enkelt strunta i vissa saker (som städning).

Skrivarcoachen Jurgen Wolff "testade" en kvinna som kom till en av hans kurser och sa att hon inte hade tid att skriva.
Han kom fram till att hon inte ville bli författare, egentligen. Låter kanske tufft, men läs hela historien här.

Mitt problem är snarare det motsatta (och jag antar att jag skulle få godkänt av Wolff...), när jag sätter igång och skriver och kommer igång ordentligt (det brukar gå ganska fort, men det gäller att jag använder sittfläsket) så får annat vänta. Inte så att familjen får svälta, men det blir inga gourmetmiddagar, om man säger så. Städningen är det första som får stryka på foten. Barnen hänvisas till att själva leta fram underkläder och sockar i Den Stora Korgen full av ren tvätt.
Ogräset får växa i trädgården.

Denna prioritering är ofta en källa till frustration, men mer hos mig än familjen (som inte verkar märka dammråttorna, så länge de inte kommer på idéen att leta kurragömma under sängen, eller nåt).

Vad är era erfarenheter?

Back to Base

Hemma igen.
Ägnade den långa resan till att allvarligt gå igenom en nygammal scen i romanmanuset. Sämre saker kan man ägna stillasittande åt.
Så nu måste jag sätta igång att skriva innan jag glömmer för mycket.

Har ni skrivit eller inte skrivit under sommarledigheten?
Jag har svårt att skriva när jag har för mycket folk runtomkring mig. Men de lugna stunder jag fick läste jag mitt utskrivna råmanus ordentligt.