James Bond-inledning på böcker

Jag såg en bit av en James Bond-film på TV igår. Som vanligt med en halsbrytande actionspäckad inledning.

Då slog det mig att trenden "utan-halsbrytande-inledning-har-jag-inget-vidare-intresse-i-berättelsen" även gäller modern litteratur. Främst spänningsromaner, men även i andra genrer. Deckaren har så gott som alltid en obligatorisk död kropp i prologen. Jo, prolog ska det alltid heta, inte första kapitlet.

Bokförlagfolk antyder att "fångas jag inte inom 30 sidor så läser jag inte vidare".

Etablerade författare har inte alltid denna halsbrytande inledning. De har ju så att säga redan foten inne. Läsarna vet att de skriver bra (för det mesta...) och trälar sig igenom en seg början. Ska sanningen fram finns det oändligt många tråkiga inledningar därute i litteraturvärlden. 

Aspirerande författare slår knut på sig själva för att hitta på en inledning som är mer uppseendeväckande än någon annan.

Varför denna trend? Är vi för rastlösa? Har inte tålamod att se en film eller läsa en bok där spänningen byggs upp eftersom? Kan vi inte läsa kronologiskt från början till slut längre, utan måste vi serveras en smakretare som egentligen utspelar sig längre fram i berättelsen?

Jag erkänner villigt att jag själv fastnar för denna trend när jag läser. Jag har svårt att komma till ro, något måste ta tag i mig, tidigt.

Men jag vet också att flera av mina favoritromaner inte alls följer detta mönster. Ibland har jag läst ut hela boken och sedan läst den igen (och igen) och först då förstår jag dess storhet.

Min bok utspelar sig från A till Ö tidsmässigt sätt. Det är en spänningsroman, men utan ett mord i någon prolog. När jag läser de första trettio sidorna tycker jag att de är bra, men sedan bävar jag. Tillräckligt bra? Tillräckligt fångande?

Och sedan tänker jag: Skriver jag bara för att fånga en redaktörs uppmärksamhet, så att han/hon inte lägger undan manuset efter trettio sidor?

Eller skriver jag för att jag vill berätta en historia?

Dåliga dagar erkänner jag för mig själv: Den här boken är min foten-inne-bok. Har jag foten inne, kan jag skriva det jag vill.

Bättre dagar tycker jag att jag har skrivit något som har ett värde i sig själv. Som berättar något som inte har berättats förut.

-------------

Och det är klart att Majjen ganska snabbt hade svar på tal

Duktig

Vill bara meddela att jag är VÄLDIGT duktig och har läst igenom HELA manuset och gjort ändringar med blyertspennan.

Nu gäller det bara att ändra allt digitalt...

Dessutom har jag strykt MASSOR av tvätt, så nästa vecka ska bli lite mer tvätt och strykfri.

Och det ska bli dåligt väder nästa vecka, så jag behöver inte känna mig kass för att jag inte är ute i vårsolen.

Lägg till att jag ska köra FASTFOOD-varianten med familjen, för att frigöra ännu mer tid.

Kanske ska jag ÄNTLIGEN bli FÄRDIG. Detta knepiga ord. Färdig. Blir man någonsin färdig med en bok?

Och jag upptäcker att jag har hållit på med Kvarnsten om Halsen i över två år. Vart har tiden tagit vägen?

Inte läsa manus...

... på semestern, lovade jag.

Men vädret kommer inte att bli det bästa så jag har stoppat ned den i packningen i alla fall.

Och ändrade planer, förresten, i stället för Norditalien blir det Loiredalen i Frankrike. Där lär vädret bli något bättre än i Italien. Kanske. I så fall ska jag inte läsa manus.

Och jag lider av frustrerat kliande i skrivarfingrarna, eller vad det nu är (redigerarfingrarna?).

Måste ta i tu med det där manuset och måste få färdigt det.

Inget skrivs...

...just nu.

Mina föräldrar är på besök en vecka och det är jättetrevligt.

Ett par dagar efter deras avresa planerar jag ta bilen, tältet, ungarna och maken och resa till Liguren, Italiens riviera.

Vandra, utforska landsbygden, njuta av italiensk vår. Läsa, lata mig. 

Men jag ska inte läsa manus. Inte skriva. Lovar det, dyrt och heligt.

Sedan ska jag tag ta i manuset någon gång fram i maj.

Lovar jag, dyrt och heligt.

--------

Vill bara tillägga att jag tycker nya bokklubben Cosy Crime verkar jätteintressant.

Förutom att alla svenska bokklubbar närmast är ett hån mot utlandssvenskar. Men ändå. Tanken är jättegod. 

Lycka till cosycrimare...

Sönderhackat redigerande

Jag har inte haft tid att titta på mitt manus, och jag kommer inte att ha tid under de närmaste veckorna.

Det gör mig grymt frustrerad. Därtill är jag förkyld och har en svampig hjärna som inte kommer ihåg ens hälften av vad den borde.

Att slutredigera ett helt manus är något man bör göra i ett svep för att inte förlora helheten. Så jag får nog börja om från början när jag väl har tid över.

Första slutspurt i BokSM

Piratförlagets, Kapitel 1:s och Aftonbladets satsning BokSM går mot slutet av första omgången. 6 alster har redan valts ut av läsarna och ytterligare 5 ska väljas ut av tävlingens lektörer.

Så nästan 400 aspirerande författare går nu nervöst och väntar. På måndag kl 12 ska valet annonseras.

Jag känner mig lite dubbel inför fenomenet Kapitel 1 och Bok SM. I princip är det en fantastisk idé och jag ljuger om jag säger att det inte har gett mig något.

Men för att få uppmärksamhet (läsare och kommentarer) krävdes det att man lade ned oerhört mycket tid på att läsa andra och kommentera (annars "upptäcktes" man inte av andra läsare, logiskt med så många användare). Något som jag inte har hunnit. Jag tror att jag på sin höjd har seriöst kommenterat 10 böcker. Tidsbrist kan man skylla på, men också att jag har hittat få böcker som givit mig whao-upplevelser. Jo, de finns där och faktiskt: två av de jag röstade på räknas till genren spänningslitteratur. De fick mina röster trots det.

Jag gillar spänningslitteratur, men när jag började på den femtielfte boken på Kap1 som hade en död kropp i prologen, då kände jag bara... neej...

Men när jag ser hur oerhört många kommentarer de topp50 har fått jämfört med mig, då kan jag ändå inte låta bli att undra; vad gjorde jag för fel?

Engagerade mig inte tillräckligt, antagligen. Jag skrev för mycket på mitt eget alster, kanske.

Men, men, jag ska inte hänga läpp, livet går vidare.

En sak är jag dock säker på:

Jag är fullkomligt övertygad om att den slutgiltliga vinnaren i juni är en bok som jag idag, 4 april, inte har läst. Så mycket finns att läsa och det är Kapitel 1:s stora förtjänst.

När tävlingen kommit igång låg mitt bidrag troget runt plats 130 och guppade upp och ned. Några få läste varje dag. Har ingen aning om vilka som röstade (förutom de som talade om det).

Faktum var att all uppmärksamhet riktades mot topp 20, kanske topp 50.

Jag fick en hel del feedback, men inte från Kap1 folk, utan från vänner och bloggkompisar som varit inne och läst. Den responsen har betytt jättemycket och har fått mig övertygad om att jag ska satsa på När allt jag vill, lite senare, när allt det är över och berättelsen fått ligga till sig lite.

Att kunna stava

Mina tre ungar har problem med stavning. Varför vet jag inte, men jag skyller på två (tre) språkigheten.

Själv har jag aldrig haft problem med stavning, ej heller min man.

Jag kan se om ett ord är felstavat. Det ser fel ut. Jag vet inte alltid vad som är fel (speciellt i engelskan, svenskan är så gott som 100% felfri), men det känns att det är fel.

Här är ett litet stavningstest. Jag hade 20 av 20.

Men dagens rättstavningsmallar är felstavning inget jätteproblem, brukar jag trösta äldste sonen, som lyckligtvis är duktig i alla andra ämnen, inklusive idrott (det har han inte ärvt av mig...).