Disciplin, Monica, disciplin!

... eller jag blir aldrig färdig. Och tänker jag i första hand inte på skrivandet. Utan allt annat. Runtomkring.
Det blir aldrig färdigt.

Att få struktur på skrivandet kan vara extra svårt när man inte jobbar, fick jag reda på att min författarcoach Ann under Sevillakursen. Det blir lätt ännu mer ostrukturerat när man bara är hemma.

För min del känns det som om huset aldrig blir färdigt. Den där lådorna som ska skruvas ihop till sonens rum. Arbetsrummet ska röjas upp. Några gardiner som ska sys. Och elementet och listerna som ska målas. Stryktvätten tycks ha samma omfång varje vecka, men det kanske beror på att familjen använder kläder, som måste tvättas, som måste strykas...


Jag klagade och sade att om jag hade jobbat så hade jag haft en ursäkt till att det aldrig blev färdigt.
Men nu har jag ingen ursäkt, jag är ju hemma, jag borde hinna...

Men aspirerande författare som jobbar också, måste ju ha samma problem? Värre, antagligen.

Skylla ifrån mig, jo, jag kan göra det också. Min familj, till exempel, är bortskämd. Jag vet, mitt fel, men jag har ju alltid varit hemma.
Och inte tror man väl att maken och barnen skulle få för sig att hjälpa till mer hemma bara för att makan/mamman har fått för sig att hon ska skriva en bok.
Det borde ju finnas tid för det också, så att säga...

Men samtidigt som jag går och retar på att jag aldrig blir färdig, listan som anger vad som måste göras blir aldrig kortare, så känner jag att inspirationen springer bort från mig och den går inte att fånga.
Det känns som jag måste vänta på nästa tåg.