Dröm blir till NaNoWriMo-synopsis

Jag drömde väldigt livligt inatt, en förvånansvärt färdig berättelse. Satte mig ned idag och skrev ned allt. Det blev ett synopsis på nästan 3000 ord och med ens insåg jag att jag hade något att basera NaNoWriMo på. Jag hade inte tänkt vara med i år, jag läser en kandidatkurs i litteraturvetenskap och tycker inte att jag har tid. Men det här nog varit andra orsaker som spökat, dels att skrivandet gått i stå efter ett par svidande refuseringar, dels för att jag inte har haft någon NaNoWriMo-idé.
Tills nu.
Det är svårt att delta i denna berömda skrivarutmaning utan att ha någon som helst grundidé.

Uppdatering om manusinskick

Innan sommaren började jag undra vad som hänt med mitt manus. Jag skickade det till Förlag B (där mitt förra manus tog sig ganska långt... lektörsläsning, omskrivning, lektörsläsning och till sist refusering) i februari och var nu helt övertygad om att det låg en refusering och skräpade någonstans på någons skrivbord och inte hade blivit ivägskickad.
Till sist fick jag mod nog att maila och fick till min förvåning höra att nej, någon refusering var inte på gång i denna stund. I stället var de extremt överhopade av arbete och manushögarna växte. MEN, mitt manus var hos lektör och svar väntade inom några veckor.

Hos lektör.
Igen.

Det är egentligen väldigt positiva nyheter, men sedan tänkte jag på mitt förra manus som åkt lektörsbergochdalbanan tre-fyra gånger på två olika förlag och som dog någonstans på vägen, omskrivet säkert fem gånger och sönderskrivet i processen. Ibland undrar jag vilka idéer jag skulle få om jag sträckläste alla versioner jag skickat till förlag. Tänk om jag skulle börja skriva om det igen? Redaktören jag hade kontakt med på Förlag A verkade tycka att det var ett manus som kanske kunde få liv igen och det fick vila några år. Något som jag då tyckte lät som en omöjlighet. Men det är två år sedan jag hörde det nu, och ibland undrar jag om redaktören faktiskt hade rätt.

I natt fick jag vilda idéer om att skriva om mitt senaste manus igen. Alltså det som ligger hos lektör. Men det kanske är bäst att vänta tills jag hör domen. Förhoppningsvis tipsar lektören om lämpliga ändringar.

Uppdatering

Förlåt, jag har inte bloggat något på fem månader!
Orsak: Jag har inte sysslat med skrivande på fem månader. Jo, jag har skickat manuset Elefantkurvan till ett nytt förlag. Inte hört något ännu. Inte heller frågat varför. Orkar inte just nu. Väntar nog till efter semestrarna. De har antagligen glömt att skicka refuseringen...

Men jag faktiskt inte legat på latsidan. Jag har numera 60 poäng i litteraturvetenskap. VG på hela köret, även på senaste 7,5 poängs uppsatsen (skrev om en roman av Naguib Mahfouz). De senaste året har varit extra givande, främst eftersom vi hade en kurs i världslitteratur. Har fått upp ögonen för Mellanösterns och Afrikas författare, vill gärna pyssla lite mer med det. Efter sommaren börjar jag förhoppningsvis på kandidatkursen.

Nu har jag sommarlov och inget hus att måla och tapetsera (som förra sommaren), och då börjar skrivaridéerna poppa upp igen. "Gamla" manus(dvs aldrig inskickade till förlag) gör sig påminda, helt av sig själv. Nu har en gammal postapokalyptisk skröna pockat på uppmärksamhet igen. Jag skissar på allvar på ett nytt synopsis. Karaktärerna utvecklas ju mer jag tänker på dem, likaså intrigen...
Ja, jag vet, postapokalyptik har troligtvis noll chans hos förlagen, men har jag någonsin skrivit på manus som förlagen vill ha...?? Men som så ofta hos mig; bästa boten mot skrivkramp är ofta att skriva på något som får fantasin att flöda, inte på ett manus jag tror har chans att bli utgivet.

Få tummen ur nån gång då!

Nä, nu måste jag ta mig i kragen och skicka iväg mitt urgamla manus till nya förlag.
Varför denna tvekan?

Lektörens utlåtande

Äntligen fick jag utlåtandet från lektören på förlaget, det som låg bakom refusering nr 2, som kom redan i juni. Tyvärr gav den inte mycket kött på benen. Berättelsen gick inte hem helt enkelt. Ett plus var den exotiska miljön, jag är bara så trött på den reaktionen från förlagen. Nästa roman kommer att utspela sig till 110% i Sverige. Aldrig mer Afrika.

Så nu står jag med ett manus som jag inte vet vad jag ska göra med. Skriva om? I så fall skriva om vad? Det fick jag inte direkt några hintar om i lektörsutlåtandet.
Kanske bättre att skicka som det är till det andra förlaget som jag hade en längre kontakt med i samband med förra manuset. Går inte berättelsen hem så går den inte hem, det finns inget att göra åt det. Men uppmanar förlaget till omskrivning ger de ofta tips om vad. Bättre att ta omskrivningen då.
Eller?

-------------------------

Refusering nr 3

Refusering nr 3 inkommet. Känns extra deppigt eftersom det var en standardrefusering. Det får mig att tro att manuset inte alls var lika bra som jag (och lektören) trodde.
Jag har helt tappat lusten att skriva. Nanowrimo är inne på sin andra dag och jag skulle kunna hinna börja fortfarande. Har faktiskt en romanidé. Men ingen lust att skriva. Jag fortsätter hellre med litteraturvetenskapen, den tvingar mig i alla fall att både läsa och producera texter med regelbundna mellanrum.

Det finns massor av förlag att skicka till, jag vet. Men jag skulle så gärna vilja veta lite mer om varför manuset refuserades innan jag skickar det till nya. Med mina tidigare manus har det hjälpt enormt i omskrivning.

I am back!

Trodde aldrig jag skulle skriva något här igen. Trodde knappt jag skulle börja skriva igen. Men ungefär samtidigt som kurslitteraturen sa att jag skulle läsa Kafka och Joyce, så pockade mitt gamla favoritmanus på uppmärksamhet igen.
Jag tror att jag har varje kapitel, varje scen i huvudet. Ett icke nedskrivet synopsis som jag kan utantill. Så egentligen är det vara att skriva ned scen efter scen.
Det har jag börjat göra nu. Och inte i ordning, utan jag börjar med den scen som talar om för mig att den ska skrivas först.

Det har hänt en massa saker som den senaste tiden som gjort att berättelsen fått liv igen. Flyktingsituationen i Europa, en bekants plötsliga självmord, bland annat.

Så nu står han väldigt levande för mig igen. Henrik, den nyprästvigde unge mannen, han är både högkyrklig och kvinnoprästmotståndare, som biskopen beslutar att placera i en rätt så besvärlig göteborgsförort för att han ska "slipas lite i kanterna". Bara det att slipningen blir rätt så plågsam.
Det är slutet av 1980-talet, kvinnoprästmotståndet sjunger på sista versen, gryende rasism ses i förorterna i samband med att antalet flyktingar ökar, Henrik förälskar sig i en flicka som egentligen tillhör en annan. Och dessutom kämpar hon med en kallelse att bli... just det; präst.
Mitt nya (nygamla) manus i korthet.