15. Strand

Jösses, hittade Baywatch på nätet och håller nu och tittar på denna 90-tals såpa placerad på Los Angeles stränder samtidigt som jag stryker eller håller på med andra tråkiga vardagssysslor. Längtar till värmen och en sandig strand, måste jag erkänna.

Minns tiden på 90-talet då jag och maken var nygifta och bodde i England. Och tittade på Baywatch varje fredagskväll (TVn rullades in från vardagsrummet minns jag, eftersom vi ofta satt och åt middag när programmet sändes).
Upplägget liknar lite det jag skrev om igår, deckarserier med andra ord. Ett par intriger som sträcker sig över hela säsongen (i Baywatch handlar det mest om huvudpersonernas kärleksliv). Och så ett avslutat "fall" varje avsnitt. Samt minst ett räddat liv. Och så en massa tjejer med guppande ändor och bröst, ackompanjerat med brunbrända karlar med sixpack. Självklart har de kvinnliga badvakterna på sig endast baddräkt även när de inte är på stranden, medan killarna oftast drar på sig en tshirt. Sexistiskt så det förslår.
Och så skrattar jag åt frisyrerna och klädmodet.

Men det var högklassig TV-underhållning när det höll på.

14. Snutarna i Maastricht

Hela familjen är nöjd i kväll eftersom favoritTVserien har börjat igen.
Flikken Maastricht, som är Hollands svar på Midsomer Murders och Wallander. Flikken är en ganska nedlåtande term om poliser; snutar är väl bästa svenska ordet.
Flikken Maastricht är väldigt populärt här och är inne på sin 8:e säsong.
Konceptet är ganska traditionellt och karaktärerna stereotypa. Huvudpersoner är de två kriminalarna Floris Wolfs och Eva van Dongen. Han ca 50 år och en rätt så härjad typ; cowboyen. Hon, ca 15 år yngre, smart, snygg; typ Lara Croft. Det finns hela tiden en stark attraktion mellan dem (genom alla åtta säsongerna), faktum är att Wolf nog egentligen konstant är förälskad i sin yngre kollega. Stereotypt så det förslår. Men det funkar.
Parallellt får man som tittare följa de "vanliga" snutarna, i vanligt polisarbete. Varje veckoavsnitt (en timma långt) följer två polisutredningar, oftast ett mord för kriminalarna, och ett mer "vardagligt" brott för de "vanliga" poliserna (misshandelsfall, väskryckning, ungdomar med problem osv osv). Ibland hänger de två olika trådarna ihop, ibland inte.
Som en tredje tråd finns alltid en övergripande intrig som sträcker sig genom hela säsongen; en mordsak de inte kan lösa, en personlig vendetta mot en av poliserna, relationsproblem för någon eller några av poliserna etc.

Dramaturgin är som sagt väldigt traditionell men det slår mig varje gång jag tittar att konceptet fungerar; genom alla säsongerna hittills. Trots att jag är lite arbetsskadad och alltid studerar upplägget, så njuter jag av hela hopkoket. Såpass att vi på sportlovet körde Flikken maraton, försökte ta oss igenom alla de tidigare säsongerna, som vi har på DVD. En TV-serie som man gärna ser om att oftast en kvalitativt bra TV-serie.

Allt är inspelat i staden Maastricht, så långt söderut i Nederländerna man kan komma, strax norr om belgiska Liege och tyska Aachen. Maastricht, där floden Maas delar staden i två delar (lite som Seine i Paris) är enligt min mening den trevligaste och mest pittoreska staden här i landet. Där i söder är man katolik, mer fransk, eller burgundisk som man säger på holländska, i sitt beteende (läs livsnjutare, jag tror tex att varannat hus i centrala Maastricht är en restaurang, ett café eller ett litet hotell), jämfört med strikta, konservativa, protestantiska och tråkiga norr (norr om floderna som man säger här, dvs norr om Maas och Waal(Rhen). Nederländerna är inte stort, men det är ändå stor skillnad mellan norr och söder.

Något för SVT eller TV4 att köpa in, som omväxling till allt engelskt och amerikanskt (och danskt)?

13. Trädgården

Det blir nog en dag i trädgården igen. Ska försöka läsa igenom manuset samtidigt. Så trött på hela grejen...

12. Seg

Seg dag. Av genomläsningen av manuset blir det intet. Njuter av vårsolen i stället. Och tittar på mina rosor!

11. Journalistikens spjutspetsar

Bara några dagar efter att ha läst ut en bok om en livsfarlig journalistisk gärning (som slutade lyckligt) kommer beskedet om att en av Sveriges Radios mest kända journalister, Nils Horner, blivit dödad i Kabul, Afghanistan. Och inte bara dödad, utan mördad. Han verkar ha varit målet, eftersom ingen annan sköts och bara ett skott avfyrades.

När jag läste 438 dagar slog det mig ett par gånger att jag tyckte att Johan och Martin var naiva, som tog sig över gränsen till Etiopien illegalt för att försöka göra reportage i den stängda Ogadenprovinsen. Vilken risk de tog.
För inte så länge sedan kidnappades svenska journalister i Syrien. Även de släpptes. Man kan tycka att försöka ta sig in i Syrien idag är dumdristigt.

Samtidigt är jag medveten om att i fall vi inte hade journalister som tog enorma risker, så skulle många berättelser från olika hörn av världen aldrig nå oss. Vi skulle bäddas in i vår västerländska kokong och aldrig få reda på hur världen såg ut.
Med risk för sina liv (en sammanfattning av korrar som dödats eller råkat illa ut hittar man här) arbetar journalister och fotografer för att vi ska få nyheter och reportage från världens frontlinjer.

Nils Horner. Foto Sveriges Radio

Jag drömde en gång om att bli journalist. Det blev aldrig något av de planerna, av två orsaker. 1. Jag hade inte 5,0 i medelbetyg (men var dock övertygad om att jag kunde skriva).
2. Jag var feg och osocial. Jag tror att man måste vara modig och utåtriktad som journalist, annars får man inte till några bra intervjuer.

10. 438 dagar

Fuskar lite idag. Länkar till min bokblogg där jag skrivit lite om Martin och Johans bok.
De flesta vet väl vem man talar om när man säger Martin och Johan.

438 dagar är dessutom väldigt läsvärd. Spännande (trots att man vet hur det går) och välskriven.

9. Ulf Ekman blir katolik

För er oinvigda kan jag säga att detta är stora nyheter i Kyrksverige. Ungefär lika sensationellt som om Reinfeldt skulle bli medlem av Västerpartiet.

Mitt nästnästa manus ska handla om en präst.

Min nästa manus ska dock handla om Afrika igen. Inte färdig där ännu.

Jag hämtar inspiration genom att läsa Johan och Martins 438 dagar. Bra skrivet, spännande (trots att man vet hur det går). Och dessutom en sann historia.