Trögflytande

Det är trögt nu. Jag är arg på mig själv för att jag inte orkar ta tag i mitt manus. Arg för att jag inte har disciplin. Jag har bara några få kapitel kvar att skriva om. Ett eller två är helt nya och inte helt lätta att ta tag i, på grund av svårt innehåll. Det är svåra grejer jag ska skildra och det måste bli bra. Måste.
Jag värjer mig med andra ord.

Jag skyller på att det är för mycket runtomkring. Badrummet är urblåst och vi har hantverkare i huset hela dagarna. Ingen dusch och pusslandet med att få ungarna under en dusch med inte alltför långt mellanrum är inte alldeles enkelt (de duschar inte efter gympan i det här landet, äckligt va? Säger en som hatade att duscha efter gympan i skolan...) Tur att vi har snälla grannar. Och mitt gym ligger runt hörnet, så där är jag mycket oftare än annars (en positiv sak med detta kaos, jag sportar oftare, jag kan ju inte gå in på gymmet bara för att gå under duschen, jag måste ju köra några minuter på crosstrainern, eller något...).
Jag försöker tänka på hur fint det blir när det är färdigt.

Problemet är att jag hela tiden ser framåt och säger; det blir bättre efter semestern, efter lovet, efter jag har gjort det och detta, efter badrummet är klart, efter, efter, efter... kommer jag att ha tid.
Problemet är att jag inte tar mig tid.
Jag har dåligt samvete när jag skriver. Dåligt samvete för berget tvätt som ska strykas, att huset är smutsigt, för allt jag borde göra. Ovanpå det har jag dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. För att jag måste hitta en ursäkt för att skriva.

Jag börjar tvivla på att jag är ett författarämne. Jag har inte rätt stamina, eller vad det nu heter. Saknar uthållighet. Låter andra saker gå före. Orkar inte.
Fastän skrivandet är det bästa jag vet. När jag skriver lever jag. När jag skriver är jag.