Om Disciplin del femtioelva

Jag har besvär med disciplinen.

Ja, jag vet, jag har tjatat om detta förut.
Men när rutinerna ruckas, som den senaste månaden (påskledigt, föräldrar på besök, barnens majledighet med medföljande resa osv), blir det ännu svårare.
Jag tittar på berget tvätt som måste tas om hand och suckar.

Hur ska jag göra? Kanske säga till mig själv: Om du ägnar dig åt tvätten en timme, så kan du unna dig skrivande i en timme.
Eller något sådant. En slags belöning.
Mitt problem är att jag alltid har dåligt samvete för det som inte blir gjort hemma. Att jag har suttit och skrivit känns som en dålig ursäkt. Samtidigt som mitt hemmaarbete, dvs det jag sysslar med; att ta hand om familj och hem, blir min fiende.

Jag lägger ständigt skulden på mig själv. Om jag disponerade tiden bättre, (ungefär: ägna måndag och tisdag för att tvätta, handla och röja upp hemma, och skriv onsdag och torsdag) så skulle allt ordna sig.
Och jag mår bara sämre av skuldbeläggandet.

Dessutom befinner jag mig i en fas i mitt skrivprojekt som är som en tröskel; jag måste komma över den. Jag måste intala mig att projektet är värt att satsa på. Jag måste sitta och suga på karamellen, det jag vet fungerar.
Och jag måste våga ta itu med det jag vet inte fungerar.

Målet är ett komplett råmanus, där de första 100 sidorna är något mer kompletta än ett råmanus (det vill säga, där har jag hunnit lite längre på vägen). Det är inte helt oöverstigligt, det verkliga jobbet, det idoga tuggandet, börjat ju när råmanuset är färdigt.