fredag, augusti 08, 2014

Ett manus väg från vaggan till graven

Ett inlägg av eminente förläggaren och författaren Hans-Olov (tillika min skrivarkursledare på min allra första skrivarkurs, och därmed delskyldig till att jag tog tag i mitt skrivande på allvar igen) om redigeringstips för blivande författare; får mig att äntligen skriva ett inlägg om hur mitt manus Bananfarmaren/Djungelblomma/Fyndet (kärt barn har många namn...) föddes, växte upp, utvecklades och dog. Nåja, låter lite mer dramatiskt än det är. Och mitt inlägg här får absolut inte ses som kritik av det Hans-Olov skriver. I själva verket håller jag med. Till hundra procent, tror jag. Men skillnaden är ju att han skriver om en författare som redan har kontraktet i hand.

Men det var det där med ödmjukhet jag hängde upp mig på. Jag tror i princip att Hans-Olov har helt rätt.
Skrivarvärlden verkar vara full av författarwannabees som tycks tycka att just deras manus är bäst i världen och världen (förlagsvärlden) är korkad som inte förstår dess storhet. Och eftersom de inte blir utgivna satsar de själv på egenutgivning, med varierande framgång.
Usch, jag låter väldigt cynisk och överdriver rejält, men ni förstår vad jag vill komma fram till. Refuseringarna kommer inte av en slump.
För att komma över den där tröskeln "jag blir inte utgiven" behövs ödmjukhet. Mitt alster var kanske ändå inte "världsbäst". Det gäller att ta reda på vad som gick fel (inte alltid så enkelt, speciellt om man bara får standardrefuseringar)

Ändå har min ödmjukhet gällande mitt manus ställt till det en hel del för mig. Så mycket att jag nu har ett manus som går i graven. Många frågar; men egenutgivning då? Du kom ju så långt i processen (föll ganska nära mållinjen på två större förlag, väldigt nära mållinjen på ett av dem), alltså, manuset måste vara bra.
Orsaken är; på grund av min ödmjukhet försökte jag ta in vad förlagen sa om manuset (genom lektörsutlåtande) och skriva om "som jag trodde de ville ha det", bara för att ha en slutprodukt som jag i nuläget tycker inte längre har kvar sin själ. (Jag är dock övertygad om att om det får ligga några år och jag får hjälp av en duktig redaktör, så skulle det kanske kunna få liv igen.)

Manuset hamnade i första versionen hos ett förlag, som refuserade, men som uppmanade till omskrivning och skickade med ett utförligt lektörsutlåtande (och där lektören bidrog ännu mer när jag hade många frågor). Lycklig efter alla standardrefuseringar tog jag tag i manuset och skrev om rejält. Stor del av berättelsen ströks, många älsklingar dödades, och jag skrev egentligen om hela andra halvan.
Det blev refuserat. Det var något som inte gjorde lektören entusiastisk, trots att "det egentligen inte var något fel på omskrivningen".
Redan i det läget kände jag att jag varit för ödmjuk. Jag skrev om igen, försökte behålla det som enligt lektören fungerade och plocka saker ur den första versionen, som jag själv tyckte fungerade.
Dessutom tog jag fasta på vad ett annat förlag sagt i sin refusering; det händer alldeles för mycket (typiskt nybörjarfel, man vill få med allt). Jag skalade bort väldigt mycket. Försökte bara behålla det som verkligen var viktigast för storyn.
 Resultat: Ett manus där andra halvan i stort sett var helt omskriven, igen. Under inflytande av akut skrivkramp efter halva processen gjorde jag dessutom misstaget att byta perspektiv från tredje person till jag-form (tips; gör aldrig det under redigeringsstadiet, det fungerar inte.)
Och så skickade jag in till nästa omgång förlag. Och standardrefuseringarna började droppa in.

Men ett förlag reagerade.

Och historien upprepade sig; de refuserade, men skickade med ett lektörsutlåtande (något kortare denna gång) och uppmanade mig att skriva om. Till saken hör att detta förlag reagerade på helt andra saker än det första förlaget, något förvirrande. Men jag svalde min stolthet, klädde mig i ödmjukhet och skrev om igen. Den nya versionen var trots allt helt annorlunda än den som det förra förlaget läst, inte så konstigt om det nya förlaget kritiserade andra saker.
Lyckades få till ett manus som jag faktiskt var nöjd med (kanske var jag mer nöjd med att jag faktiskt lyckats skriva om det utan att drabbas av allvarlig skrivkramp; kort sagt, jag kände mig mer proffsig...)

Skickade in och blev refuserad. Och orsaken var en helt annan än det som tagits upp i förra refuseringen, och som jag hade försökt åtgärda.

Jag reagerade med typisk förvirring igen. Jag hade nått oerhört långt med manuset, efter jobbiga omskrivningar kombinerat med stort tvivel på mitt eget skrivande. Det var en bekräftelse; jag kan det här, men nådde inte ända fram. Det är bara att ta nya tag med nästa manus.
Samtidigt hade jag blivit refuserad på grund av något som de inte hade nämnt ett ord om i förra omgången. Hade jag vetat hade jag tagit mig an det också.
Snopet.
Snopet.
Snopet, är allt jag kan säga.

Men det har gått några månader och jag har lagt det bakom mig. Jag har tagit tag i nästa manus, full av energi. Skrivarglädjen kom tillbaka.
Men ibland kan jag inte låta bli att tänka; tänk om jag verkligen blivit antagen och fått inleda den där relationen med redaktören som många författare talar så varmt om i Facebook- och blogginlägg. Det låter så härligt samtidigt som det verkar vara jättetufft.

Men jag inväntar ett utlåtande från inhyrd lektör för mitt nya manus, så jag lär få något att bita i. Mycket snart.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar