NaNoWriMo Dag 21

Puu, vilken dag.
Först lyckades jag producera 2600 ord och som rutan visar här till höger går det bra, och jag ligger fortfarande lite över linjen.
Det hjälpte att jag skrev en manusets nyckelscener, fingrarna sprang fort över tangenterna. Och fortfarande älskar jag historien, även om jag inte tror att jag någonsin kommer att satsa på att det här manuset blir utgivet. Däremot kan det vara bra att ha i bakfickan.

Det som slår mig hittills, och många andra nanoare också, är att man måste låta perfektionisten i sig vila ett tag. Det är usel gestaltning hittills för min del, och väldigt mycket tell, i stället för show. Det är storyn i sig som är viktig just nu (och jag älskar den som sagt!) inget annat. En härlig känsla att få släppa loss och inte tänka på detaljerna. Vid en framtida redigering skulle jag tro att 1/3 ryker och resten måste helt skrivas om.

Men nog om detta. Det är ett antal dagar och ord kvar, jag är inte i mål än.

Resten av dagen var pest. Vetskapen om att min älskade svåger låg på operationsbordet (lagande eller ev. byte av läckande aortaklaff) gnagde i mig hela dagen. Framåt eftermiddagen började jag undra varför vi inte hörde något från hans fru. Framåt 18-tiden på kvällen började vi på allvar undra och ringde upp. Hon visste inget heller. Det visade sig att han inte kommit från operation ännu. Först vid 20.30 fick vi besked, operationen var klar efter nästan 12 timmar. Komplikationer hade tillstött i form av blödningar, men de hade stoppats och klaffen hade kunnat reparerats. Och snart skulle narkosen släppa så att hans fru kunde träffa honom.
Tala om ångest, min man trodde på allvar ett tag att han skulle förlora sin bror. Nu tar vi en timme i taget.

Allt annat, speciellt NaNoWriMo-galenskaper blir så oviktiga när sådant här händer.