Bokskrivardagbok

Jobb!

2012-01-23T21:30:00.001+01:00

För er som inte redan har sett det på nätet, jag fick brevbärarjobbet!
Bara 6 tim/vecka, men det räcker för mig. Går bra att kombinera med skrivandet och att ta hand om familjen.

Och jag har infört trådade kommentarer på bloggen. Om det krånglar, hojta via blogg eller mail.

Vad ska jag göra nu?

2012-01-21T13:41:00.001+01:00

För några månader sedan oroade jag mig för hur jag skulle reagera om jag bara fick standardrefuseringar från de förlag jag skickade in till i första omgången.
Visst förväntade jag mig refuseringar, men inte bara standardrefuseringar. Jag tänkte att någon hade säkert något att säga, något litet, som skulle hjälpa mig att ändra i manuset till nästa inskick. Annars kan man ju lika gärna skicka in till alla förlag på en gång (jag tror jag har 15 förlag på min lista som jag vill skicka till).

Nu är jag nästan där; bara standardrefuseringar, och jag skulle gärna vilja ha lite tips och råd av er därute, skribenter och er som känner branschen; vad ska jag göra nu?

Jag har ingen aning om varför manuset refuserades.
Kan det ha berott på en enda felformulerad mening i följebrevet? Kanske har de hakat upp sig på den och antagit att hela manuset är fullt av liknande fel.Det har fått mig att fundera på att nästa gång ska jag inte skriva mer i följebrevet än vad för genre det är och mina kontaktuppgifter. Alltså ingen "baksidestext" eller liknande.
Det är det enda jag kan komma på i nuläget som jag kan göra annorlunda.
Jag har också funderat på om jag har ratats för att jag är utlandsbosatt. Det krånglar till mycket att ha en författare inte är nära till hands, antar jag (även om jag tror att det kostar lika mycket att flyga in en författare från norra Sverige till Stockholm som en som flyger från Amsterdam...).
Främst tror jag att jag har sämre chanser därför att jag inte redan är känd av förlagen. Många debutanter har ofta haft en eller två fötter inne, av olika anledningar.

Nu kan det ju också vara så att mitt manus faktiskt är riktigt dåligt. Men det skulle också betyda att mina betaläsare och min författarcoach inte har varit ärliga mot mig och det har jag väldigt svårt att tro.

Jag fick ett tips på Facebook från Inga-Lina Lindqvist, själv författare och skrivarkursledare, att göra något helt annat. Skriva något helt annat utan tanke på vare sig förlag, utgivning, lektörer eller läsare. Bara skriva för mig själv.
Faktum är att jag redan har slagit in på den vägen. Mitt nästa manus kommer aldrig att bli utgivet, det är alldeles för nischat. Detta faktum ger mig en oanad frihet i skrivandet, något förvånande.

Borde jag låta en annan lektör titta på manuset, för att få en annan vinkling? Det skulle kännas helkonstigt att göra det, som om jag börjar om helt från början, och att jag inte litar på min författarcoachs omdöme.

Är det bättre att låta manuset ligga ett år och sedan se om jag har kommit på något nytt? Kanske skriva om igen och skicka till återstående förlag.

Jag tar gärna emot era synpunkter. Vad har ni varit med om och hur har ni tacklat liknande situationer? Om ni känner branschen kanske ni har en infallsvinkel som jag inte känner till.
Tips? Råd?
Ryggdunkar behöver jag inte. Har fått tillräckligt av dem. Är lite trött på att författarwannabees alltid förväntas vara så stoiska, de ska bita ihop och le och gå vidare som om ingenting har hänt.

Femte refuseringen inne

2012-01-20T13:52:00.001+01:00

En vanlig standardrefusering denna gång också. Faktiskt en exakt kopia av refuseringen för mitt förra manus av samma förlag.
Nu väntar jag på tre till från detta första inskick. Om jag får standardrefuseringar för de tre också, är det då någon idé att skicka manuset till en andra omgång förlag (jag har redan tjuvstartat inskickandet, ett förlag tog emot manus via epost så jag skickade det häromdagen)?
Jag menar, eftersom standardrefuser brukar betyda att manuset inte har blivit läst, är det då troligt att andra förlag verkligen läser? Det måste ju uppenbarligen vara något fel på manuset.

En bra början

2012-01-19T13:17:00.001+01:00

Jag brottas med min "prästskröna", får inte till en snärtig början, så jag tänkte jag skulle ta och titta i en roman av favoriten Susan Howatch, the mother of all modern prästskönor. Och hon börjar så här (och tar andan ur en från början)...

...alltså; på ett par rader har man mött två av romanens huvudpersoner, den yngre prästen Nicholas, som pysslar med saker som exorcism, och den äldre, Lewis, en konservativ stöt, som alltid har på sig kaftan, och som därtill har sina egna små problem. Som spriten.

Så här sa Publishers Weekly om Howatch:

‘Arguably no one writing today can equal Howatch's ability to write compelling novels that combine theology and psychology in a complex, fast-moving plot offering beautifully delineated characters and the suspense of a mystery thriller' Publishers Weekly

Tänk om någon skulle skriva något liknande om mitt författarskap i framtiden. Det vore något.

Okej, det är ingen idé att ens inbilla sig någonting. Jag kommer aldrig komma upp på Susan Howatchs nivå (men det är ju inte fel att ha någon att se upp till och beundra). Hennes romaner är oerhört drivna och medryckande. De är de där sortens böcker som man vill studera, hur gör hon egentligen, men varje gång glömmer man sin självpåtagna uppgift och sveps med i berättelsen och bara läser. Men det är väl så det ska vara. Det är tecknet på en bra berättelse. Man glömmer allt annat.
Jag lär mig något av denna inledning i alla fall:
Introducera huvudpersonen och väck stort intresse.

Klipp ur Mystical Paths.

Lite längre...

2012-01-15T14:57:00.001+01:00

...har jag kommit nu. Har dock problem med koncentrationen just nu.

Men jag har synopsis klar i alla fall. Eller ett utkast till synopsis, detta är lite väl långt, 5700 ord.

Och jag ska på en jobbintervju nästnästa vecka, för ett deltids brevbärarjobb. Spännande!

Så här långt...

2012-01-09T15:59:00.001+01:00

...har jag kommit på nya manuset...

mest för att testa nya telefonen...

Produktiv författare...

2012-01-02T10:00:00.000+01:00

Det här låter som den ideala kursen för mig.¨

Produktiv författare - för dig som har en släng av skrivkramp, skjutauppsjuka och vill höja din självkänsla för skrivandet

Summering av skrivaråret 2011

2011-12-30T09:39:00.000+01:00

Dags att summeraskrivaråret igen. Det börjar bli tradition, men jag har också insett attdet är nyttigt. Speciellt nyttigt är att se om målen uppfyllts.
Varning! Långt inlägg!

Skrivaråret 2011 har varit väldigt mycket uppoch ned. Jag ägnade hela första halvåret åt att slutföra mitt manus Djungelblomma(tidigare kallad Fyndet), men hjälpav kvalificerad lektörshjälp. En ganska tuff uppgift, men jag gillade det. Detvar givande att få bolla sin text med någon annan och dessutom ett proffs, ochdet var lika givande att ta itu med det som inte fungerade och skriva om. Islutändan tror jag att jag skrev om nästan en tredjedel av manuset, helabörjan. Svettigt.

Till sommarenvar manuset ”klart” och jag lät olika personer testläsa. De var alla väldigtpositiva, något som gav mitt skrivarego en enorm boost.

I oktoberskickade jag in till åtta förlag och hoppades att jag i alla fall skulle fånågot annat än standardrefuseringar. I skrivande stund har fyra förlag svaratmed standardrefuseringar, något som jag hade väldigt svårt att hantera. Mitt kära skrivarego upplevde ett absolut bottenläge.
Så härmed några veckors distans kan jag se att det berodde på andra saker än justrefuseringarna (även om det är fruktansvärt jobbigt att bli refuserad,speciellt när man misstänker att manuset inte alls blivit läst i sin helhet).Hösten har varit tung privat, främst pga att svärmor varit väldigt sjuk, menockså annat har hänt som inte varit så bra för självförtroendet. Refuseringarnablev den berömda droppen och länge var jag riktigt arg.

Med lite distans har jag också svårt attföreställa mig att min dröm att bli utgiven av ett etablerat förlag någonsinkommer att uppfyllas. Jag ser det inte som om jag ger upp. Jag är bararealistisk. Det är helt enkelt alldeles för svårt att få in foten om man interedan är känd eller kan branschen, eller så måste manuset vara iAugustprisklass. Det tror jag inte att det är, men jag tror att det likafulltär förbannat bra. På ett annat sätt. Fullt läsvärt och fullt i klass med mycket annat som ges ut just nu.

Men manska aldrig ge upp. Att säga att mitt mål är att bli utgiven 2012 aktar jagmig dock för. Mål tenderar för mig bli enbart krav, och det dödarskrivarglädjen. Ja, jag vet att många i branschen säger att man ”måste veta vadman vill” och ha ett ”tydligt mål”, annars kommer man ingen vart. Men detfungerar inte för mig. Väl definierade mål som samtidigt är ytterst svåra att uppfylla blir bara krav för mig.

Drömmer gör jag fortfarande. Och jobbar för attdrömmen ska gå i uppfyllelse.

Så här såg mina planer för 2011 ut:(Kommentar i skrivande stund i fetstil).

1. Jag ska slutföra mitt manus Fyndet/Djungelblomma , helst innansommaren, och skicka in det till förlag. Jag ska köra den vanliga rundan först.När alla refuseringarna droppat in ska jag kanske börja tänka på egenutgivning.Målet uppnått, men lite senare än vadjag hade tänkt

2. Jag ska försöka läsa mer. Målet uppnått! Dessutom har minBokläsardagbok, bokrecensionsbloggen fått ett uppsving och nästa år är jagbloggambassadör för Bokmässan 2012. Jättekul! (Jag skaffade läsplatta också,det bästa inköpet jag gjort på många år).

3. Ska försöka hitta tillbaka tillskrivarglädjen a´ la NaNoWriMo och skriva mer avslappnat. Det har inte riktigt inträffat, tvärtom har jag jobbat hårt förstahalvåret, men jag skriver ofta bättre med deadline och lite press, så inte heltfel.

4. Ge mina "älsklingsmanus" litemer uppmärksamhet (de har redan pockat på uppmärksamhet i mitt skrivarsinne,men borde jag inte slutföra Fyndet/Djungelblomma först? Nu när jag ändå lagtned så mycket tid och pengar på det?)Det har jag inte gjort. Men jag trordet var ett bra beslut att inte göra det. Jag är väldigt stolt över att manusetDjungelblomma är slutfört.

5. Försöka få svar på en del av frågorna nedan:

Borde jag ta en längre paus från skrivandet?Ett halvår? Ett år? Men är det bra att inte skriva alls? Jag har tagit en ganska lång paus från skrivandet nu under hösten,förutom ett misslyckat försök med NaNoWriMo. Jag tror att denna paus har varitnödvändig. Det betyder inte att jag inte har tänkt skrivande…

Borde jag tänka på ett annorlunda sätt? Närmamig skrivandet från ett annat håll? Dettaär fortfarande en öppen fråga. Jag har ännu inte hittat svar.

Borde jag kanske kasta mig på de manus somjag älskar allra mest (mina ess i ärmen)? Trots att jag är paniskt rädd för attdet inte ska bli något av dem (alltså att de inte blir utgivna)?
Det har jag som sagt inte gjort, men 2012,minsann, då ska det bli av!

Inför 2012:

1. Jag ska börja jobba med mitt ”älsklingsmanus” När allt jag vill. Jag skiter i om det är ”ickeutgivningsbart”. Detkänns helt rätt att ge mig på min ”prästskröna” igen. Bara för min egen skull!

2. Jag ska skicka in Djungelblommatill ytterligare förlag. Inte för att jag riktigt tror att det har en chans,men när jag ändå har det färdigt är det bara dumt att inte gå en runda till.Får se hur jag tacklar refuseringarna i nästa omgång. Hoppas och drömmerfortfarande om att få napp. Man ska aldrig ge upp.

3. Jag ska sätta mig in i vad det innebär att ge ut själv, i alla fall hurman ger ut en ebok. Kanske kommer Djungelblommabara som ebok.

4. Jag ska fortsätta att läsa mer och satsa på bokbloggandet införbokmässan 2012.

5. Jag ska åka på Bokmässan igen.

6. Och jag har ett mål till; jag skulle vilja hitta ett deltidsjobb så attjag kan bekosta eventuella skrivarutgifter (lektörsläsning, skrivarkurser?)själv. Håll tummarna för mig! De söker fortfarande deltidsbrevbärare här iHolland, det låter som ett idealt sidojobb för en författare!

Inshallah!

GOD JUL

2011-12-23T12:07:00.002+01:00

Den nonchalanta förlagsvärlden

2011-12-07T08:14:00.001+01:00

Jag tar en kort paus från skrivarpausen. Jag måste bara få länka till Ninas skrivarlya, där hon skriver om något som helt får mig att förlora tron på en rättvis behandling inom förlagsvärlden.

Hon berättar nämligen hur hon fått en refusering från ett förlag som har läst hennes manus "med intresse", men tyvärr måste tacka nej till det.
Bara det att Nina aldrig skickat något manus. Bara ett mail med en presentation av manuset och frågan om förlaget kanske skulle vilja läsa det.

Så man ska akta sig för att läsa in något positivt i refuseringar där de säger att de läst "med intresse" alt. "måste tacka nej även till intressanta manus".
Personligen tror jag att lästa manus om inte alltid så i alla fall ofta får en kommentar, även om det bara är några rader, något extra positivt eller negativt som visar att de har läst.

Jag tror det är bra att alla aspirerande författare får reda på hur det verkligen går till, så att man är förberedd på hur nonchalant förlagsvärlden agerar. Sprid gärna länken till Ninas inlägg

-------------
Uppdatering: Anneli har en liknande upplevelse.

Paus

2011-12-02T16:19:00.000+01:00

Jag tar en paus från skrivarbloggandet. Och skrivandet. I alla fall tills över jul och nyårshelgen.

Jag vill inte förpesta andras författardrömmar med min självömkan. Skulle jag mot förmodan ha en positiv nyhet om mitt skrivande lovar jag att berätta det. Tills vidare förflyttar jag min skrivardagbok till en vanlig privat pappersversion.

Ann Ljungbergs adventskalender

2011-12-01T09:51:00.001+01:00

Missa inte Ann Ljungbergs adventskalender

Anders slaskar....

2011-11-30T07:42:00.000+01:00

...så gott som alltid i Holland.

November ligger bakom mig och jag ser inte alls fram emot december. Har inte alls lust att ta itu med julstressen. Ska försöka hålla allt på ett minimum.

November 2011 var ingen rolig månad. På många sätt.
Fyra refuseringar och ett NaNoWriMo som jag inte lyckades ro i land. Det började bra, men sedan började refuseringarna för Djungelblomma regna över mig och jag tappade skrivarkoncentrationen helt. Gud vet när jag kommer att hitta den igen.

Jag vidhåller att författarlivet endast är något för en med starka nerver. Skribenter som inte är övermänniskor mentalt sett göre sig inte besvär.

FJÄRDE refuseringen inne

2011-11-29T10:09:00.001+01:00

Standardrefusering denna gången också. Med stor säkerhet är manuset inte läst alls.

Bara lite omskriven på temat "inte plats i vår utgivning":

Som dusäkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nejtill utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte geindividuell kritik

Jag funderar på att lägga ned skrivandet ett tag. Jag klarar inte riktigt stressen runt det här. Skriva är kul, det är inte det, men allt det här med att "satsa på att bli utgiven" håller på att helt knäcka mig. Jag har satsat på ett professionellt sätt, hyrt in nödvändig hjälp och haft mina testläsares entusiastiska reaktioner i ryggen när jag skickade in. Kan inte göra så mycket mer, och kan inte ändra innan jag skickar till nya förlag eftersom jag inte vet vad som är fel med manuset.
Ja, jag vet, jag har haft en jobbig höst här hemmavid och man ska kanske inte hålla på att skicka in manus som man slitit och jobbat med så länge om man inte är i bra mental balans. Jag blir bara så himla deppig och varken jag eller familjen mår bra av detta.
Slutsats: Författarlivet är bara för den som har starka nerver. Har inget med talang och bra idéer att göra. Eller heller med envishet och bra sittfläsk.

Så vad ska jag göra nu? Jag försöker söka jobb, men det är inte lätt i dessa tider, speciellt inte om man har ett tomt CV. Vi får se.

Som en baksmälla ungefär...

2011-11-24T21:23:00.001+01:00

... fast inte en baksmälla efter att man har varit på en livad fest (i ärlighetens namn har jag knappt varit bakfull i mitt liv, jag får helt enkelt fruktansvärd migrän dagen efter om jag dricker mer än typ 3 glas vin...) utan en efter att man har dränkt sina sorger (vilket jag INTE gjorde igår, men ni fattar metaforen).
Fick som sagt tredje refuseringen igår, sträckte på ryggen och sa att detta ska minsann inte knäcka mig...

Men idag...
Grinig, sur, får ingenting gjort (jo, jag skrev faktisk mer än 2000 ord på NaNoWriMo, men sedan var det kört, orkade knappt laga middag till familjen) och väldigt ledsen. Har ingen runtomkring mig att dela denna vånda med, så jag gör det här.
Det känns ganska hopplöst och det enda jag tänker på är att jag har skickat in till fem förlag till, och planerar att skicka till ytterligare sex, och jag undrar i mitt stilla, förlåt, oroliga, sinne hur jag ska orka med femton (15) standardrefuseringar???? Tänk om (ständig mardröm) jag får 15 standardrefuseringar. Tänk om 15 förlag inte läser alls (för det påstås ju att standardrefuseringar betyder att manuset inte har blivit läst i sin helhet). Efter två års jobb med manuset.

Jag märker att flera av mina skrivarbloggkollegor får refuseringar just nu. Tänk vad roligt det skulle vara om man hörde om någon som lyckas (jo, Christin Ljungqvist och Frida Skybäck har ju lyckats, det är lätt att glömma ibland.)

Bloggambassadör Bokmässan

2011-11-23T20:23:00.001+01:00

...och så lite goda nyheter som omväxling.

Läs mer på min Bokrecensionsblogg Bokläsardagbok

TREDJE refuseringen inne

2011-11-23T15:19:00.001+01:00

Det damp ner en till idag i inboxen. När jag haft en så bra förmiddag där jag sprutat ur mig nästan 4000 ord på NaNoWriMo och berättelsen tycktes leva sitt eget liv igen precis som det ska vara...

En riktig standardrefusering, oadresserad, bara ett Hej! Vi har nu bedömtditt manuskript och tyvärr beslutat oss för att tacka nej till utgivning. Vifår in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att geutförligare kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att duvände dig till oss med ditt manus!

Alltså; vi har bedömt ditt manus (med andra ord; de har inte läst det) och tack för att du vände dig till oss med ditt manus (inte tack för att vi fick läsa det).

Det var Det Stora Förlaget som refuserade, ska jag kanske tillägga. Det känns ruttet att de inte ens har läst.

Nu ska jag deppa några dagar, fundera på att lägga ned skrivandet eftersom det ändå är uruselt, tydligen... och sedan ska jag ta mig i kragen och säga det finns viktigare saker i livet än bli utgiven. Och sedan ska jag börja skriva igen.

Och så det här med NaNoWriMo...

2011-11-22T20:04:00.001+01:00

Det började så bra, men sedan var det så mycket runtomkring som hände och då tappade jag koncentrationen. Det blev inte alls som förra året.

Om man inte håller sig till de där dryga 1600 orden varje dag halkar man snabbt efter och det bli svårt att ta igen. Nu har jag kommit så långt att jag känner mig pressad när jag gör något annat, i stället för tvärtom (jag brukar känna mig pressad när jag skriver, för att annat får vänta). Jag borde gå till gymmet och tänka på min hälsa, men inte ens det gör jag.
Då känner jag att det inte riktigt är värt besväret. Jag känner inte alls den där skrivarglädjen som jag kände förra året.
Jag trodde att det skulle vara kul att dyka in i en helt ny idé och bara skriva, efter att ha hållit på med Djungelblomma i nästan två år. Men icke.

Konstigt är också att jag inte har kunnat släppa tanken på ett gammalt manus. Jag har funderat väldigt på att ta i tu med det igen, mitt älsklingsmanus, och hela tiden poppar idéer upp hur jag skulle kunna göra manuset bättre. Jag har börjat tänka igenom varje kapitel.
Och detta som följd av att jag har dissekerat dramaturgin i BBC-serien Ballykissangel....
Ska jag skylla på någon för att jag tappat NaNoWriMo-inspirationen så ska jag skylla på Father Peter. Vilken man! (Och vilken skådespelare...)

Att gå vidare

2011-11-17T08:37:00.000+01:00

När ett manus är färdigt är det dags att tänka på nästa projekt. Det känns som om det var igår jag satt och tänkte så. Nu är det manuset färdigt.
Jag skriver NaNoWriMo just, nu men det går väldigt trögt. För att kunna få ihop 50 000 ord på 30 dagar måste man ha tid, energi, vara i mental och fysisk balans, och jag har egentligen inte lyckats med något av dem.

Så jag har börjat snegla lite på andra projekt.
I förrgår kväll låg jag och deppade över refuseringar och tröstade med med några avsnitt ur BBC-serien Ballykissangel, som gick i slutet av 90-talet (inte i Sverige tror jag, men går att se online.). En charmig liten skröna över en ung präst som blir placerad i en liten irländsk by (fast de kallar den stad), Ballykissangel. Där möter han byns originella invånare och blir naturligtvis intresserad i den vackra Assumpta, som äger byns enda (?) pub och dessutom inte vill ha något alls med kyrkan att göra. En omöjlig kärlek, givetvis, eftersom han är katolsk präst.

Vad jag framför allt gillar med den här TV-serien är att den är en av ytterst få filmer/romaner som skildrar en präst på ett vettigt och sympatiskt sätt. Kolla in prästporträtt i svenska litteraturen, de är verkligen usla (tänker tex på deckare som Läckbergs Predikanten).

Det får mig att längta tillbaka till min egen prästskröna, den som handlar om den konservative kvinnoprästmotståndaren som efter prästvigning hamnar i en göteborgsk förort och allt han råkar ut för där. Jag sneglade på den för ett tag sedan bara för att upptäcka att storyn håller, men att den helt måste skrivas om. Lyckligtvis har mitt skrivande utvecklats sedan dess. Och lyckligtvis kan jag se det (gestaltningen är USEL).

Något att bita i?
Men inte utan hjälp, vill ha en lektör/coach med i detta projekt också. Men jag hade tänkt börja jobba lite för att tjäna ihop till avgifterna själv. Egna pengar smakar bäst! Men det jobbet fick jag ju inte...
Kanske borde jag ta itu med en annan romanidé för att utveckla mitt skrivande ytterligare. Inte kasta mig på favoriten ännu.

Vi får se vad jag gör.
Just nu håller jag som bäst på att slickar mina sår.
--------------------------------------

Scen ur Ballykissangel. Fader Peter har övertalats att hoppa in som amatörskådespelare när huvudpersonen stukat foten. Inte helt enkelt eftersom han och Assumpta måste spela mot varandra. Och så kommer givetvis fel personer in i salen vid fel tillfälle:

Bara en scen till, kan inte låta bli:Byn har haft "slave auction" (galna irländare!) dvs en välgörenhetsstunt där man får "köpa" en person tre timmer (snarare dennes arbetskraft). Assumpta har köpt fader Peter och nu står han bakom baren i puben, något som fader Mac,kyrkoherden, givetvis inte gillar.

ANDRA refuseringen inne

2011-11-15T14:59:00.001+01:00

De kommer ofta i klump, refuseringarna. Kanske inte så konstigt när man skickat in manusen i klump.

Det är klart att man försöker mjölka refuseringen på alla möjliga budskap, men jag går verkligen bet denna gång. "Vi hittar dessvärre ingen plats för det i kommande utgivning" är egentligen bara en omskrivning av förra refuseringens "vi hänvisar till begränsat titelutrymme".

Har de läst manuset eller är detta bara en vanlig standardformulering (alltså; manuset har inte blivit läst i sin helhet)? Den korta tiden får mig att tro att de inte har läst alls, eller bara en liten del. Precis som med refuseringen i måndags. Inte någonstans i mailet står det faktiskt att de har läst, bara att de ha "diskuterat manuset". Det skulle ju kunna betyda att de bara har läst följebrevet och konstaterat att manuset inte är något för dem. Det betyder ju inte nödvändigtvis att det är något fel på följebrevet, snarare att det på ett bra sätt presenterar manuset och att förlagen kan ta beslut utifrån det.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna tackla refuseringar bättre denna gång. Att jag skulle vara med hårdhudad. Kanske borde jag skylla på PMS och huvudvärk, blir alltid så deppad denna veckan i månaden. Refuseringar hjälper inte. Inte heller att jag inte fick jobbet jag sökte (extrajobb som brevbärare i december), eller att veckan som gick var helrutten.

Jag älskar Nene Ormes gamla inlägg på Debutantbloggen Förlagskontakt av åttonde graden. Enligt det har jag bara nått till +/- 0 refuseringen, med en liten doft av +1.

Tur att jag bunkrade upp med choklad efter refuseringen i förrgår. Och vår stad har en alldeles fantastisk chocoladeatelier, som bland gör praliner med stiltonost i. Alldeles underbar! Får nog ta och cykla dit...

FÖRSTA refuseringen inne

2011-11-14T12:44:00.001+01:00

Första refuseringen för Djungelblomma har kommit. Det är väldigt snabbt, nästan precis en månad. Tyvärr ett standardsvar.
Snabbheten och den kryptiska formuleringen "vi hänvisar till begränsat titelutrymme" får mig att tro att de inte läst manuset, i alla fall inte i sin helhet.

Hur skulle ni tolka ett sådant svar?

Det känns givetvis ruttet just nu, men jag hade redan en rutten dag, så det kan inte riktigt bli sämre.

Min dotters kompis och hennes två systrar har förlorat sin mamma och mamman begravs idag. Min dotter är på begravningen tillsammans med sina vänner och allt jag kan tänka på är hur ruttet det är att tre tonåriga tjejer förlorar sin mamma och deras pappa sin älskade.
Refuseringar blir liksom inte riktigt viktiga när man jämför...

Unni Drougges tips för utgivning är inte så uppmuntrande...

2011-11-09T09:26:00.003+01:00

...med andra ord; det är förbaskat svårt, om inte säga omöjligt att bli utgiven. Ändå sker det gång på gång, för några få. Så undrens tid är ännu inte förbi, hoppas jag.

Intervjun med Unni finns på 1av3. Ett utdrag:

Vad är ditt främsta tips för att bli utgiven påett förlag?

– Ska jag varakrass är det att a) vara känd kolumnist b) vara känd artist c) vara känddeltagare i spektakulär realitysåpa d) vara kulturskribent e) jobba somreporter på teve och hata ditt jobb/din chef f) skriva om oerhört trivialarelationer där något allvarligt men välkänt äger rum: mord, skilsmässa, otrohete d g) skriva romanbiografi om känd person.

NaNoWriMo Dag 7

2011-11-07T14:42:00.002+01:00

Det går rätt så bra som ni ser. Fortfarande före schemat, vilket är bra ifall man får några dåliga dagar.
Men jag är lite orolig för att jag inte kommer att ro hela berättelsen i hamn. Jag är redan så långt inne i den. Risken blir att man skriver massa utfyllnad.
Men det är ju bara en råmanus, och tar man itu med det senare kommer det kanske att lösa sig.
Jag försöker koncentrera mig på ett par saker; konflikt och hinder. Och att de två huvudpersonerna har ordentliga mål. Mål som står i konflikt med varandra.

Hittills gillar jag det jag har åstadkommit. Och det är ju bra.

PS. Jag har ännu inte hört något från förlagen jag skickade manuset till. Men det har trots allt bara gått fyra veckor. Så snabba har inte någon varit förut. Men det känns som en evighet. Tur att jag har NaNoWriMo att roa mig med.

NaNoWriMo Dag 1

2011-11-01T19:48:00.002+01:00

Min erfarenhet av förra årets NaNoWriMo är att det är bra att få en bra start. Gärna skriva mycket första dagarna. Då blir det mindre att skriva varje dag efter det. Men man ska inte skriva för mycket, för då kan flödet ta slut och allt tar stopp.
Jag slutade på 3400 ord idag, vilket är som två dagars skrivande. Kändes skönt.
Nu sitter jag och försöker ge namn till alla karaktärer som poppade upp denna första dag.
Det jag skriver är något som liknar en historisk romantisk roman och även fantasy (beror på hur många "fantastiska" element som dyker upp).
En guldgruva är denna random name generator. Helt underbart! Med namnens betydelse och allt.

Vässat pennan

2011-10-31T20:03:00.000+01:00

Idag har jag målat tulpaner på kursen, skickat in en jobbansökan (timanställd brevbärare!), och huset är relativt städat, nästan all tvätt är struken, jag har handlat och jag har vässat pennan.

Redo för NaNoWriMo. Spännande!

Har nästan glömt alla inskickade manus. Skönt.

One week to go!

2011-10-25T19:40:00.004+02:00

Omtumlande veckor

2011-10-23T20:04:00.003+02:00

Jag har några omtumlande veckor bakom ryggen och är innerligt glad för att jag hade manuset klart innan allt satte igång.
Först besök av mina föräldrar och syster för att fira föräldrarnas guldbröllop, väldigt trevligt, men de hann inte ens hem innan min svärmor blev sjuk i en akut hjärtattack. Nu, nästan tre veckor senare, har svärmor blivit opererad och fått två nya bypasses och är lyckligtvis på bättringsvägen, även om rehabiliteringen kommer att bli lång.
Och för några dagar sedan kom dottern hem och presenterade sitt livs första pojkvän (trevlig grabb) och då insåg jag att mitt liv håller på att gå in i nästa fas...

Lite stillsamt undrar jag (hoppas jag) om även mitt skrivarliv går in i en ny fas. En utgiven fas...

Nu börjar det lugna ned sig lite runt omkring mig och jag ser fram emot november. NaNoWriMo!! Jag har en härlig romanidé. Kan inte vänta.

Ska ni vara med i NaNoWriMo?

Life is easy without internet

2011-10-19T12:11:00.003+02:00

Jag har inget internet langre, sa den har bloggen uppdateras inte for ett tag, tills vi lost problemet.
Tills dess, lasa bocker och skriva, ar det som galler. Hoppas vi har internet igen innan NaNoWriMo borjar.

Stänger dörren för förra manuset

2011-10-15T09:05:00.003+02:00

Det känns lite konstigt att ta upp mitt förra manus igen, när jag är mitt inne i inskick av det nya. Men jag antar att det är något jag måste vänja mig vid. Hela inskick och vänta-på-svar- processen för förra manuset har tagit nästan två och ett halvt år. Känns som en evighet. Men ju fler manus man har i luften, ju fler sådana här konflikter kommer man att ha. Man måste lära sig att ta refuseringar samtidigt som man håller sig taggad och satsar på nästa skrivprojekt.

Ändå känns det skönt att göra ett ordentligt avslut. Jag fick en refusering igår, efter sex månaders väntan. Jag har önskat att det skulle få ur sig något mer än en standardrefusering, men icke. Ett par gånger hade jag bett dem meddela om jag "åkte ut i första rundan", så att jag inte behövde gå och hoppas i onödan, men fick inget svar. Och då börjar man ju hoppas. Men de var bara extremt försenade i sin manushantering pga personförändringar. Så jag åkte ut i första rundan i alla fall. Känns lite snopet.

Men egentligen tror jag inte på manuset längre. Jag har lärt mig enormt mycket på de två och ett halvt åren som har gått sedan jag blev färdig med förra manuset. Förutom att jag tror att jag har blivit bättre på att gestalta så har jag insett att man ska inte ge sig in i en genre som på något sätt liknar deckargenren. Se på Frida Skybäck, jag tror hon skrev fyra manus innan hon bytte genre. Och fick napp direkt.
Jag är inte så långt än. Jag har inga förlagskontakter och är en okänd för hela branschen, kanske med några få undantag. Efter fyra manus (tio år med min slutföringstakt...) kanske någon känner igen mitt namn.
Jag vågar inte hoppas. Men gör det ändå. Tänker att när smällen kommer får jag ta den då. Inte nu.

Men jag önskar innerligt att jag fick lite respons denna gång, så att vet vad som är fel med manuset. Inte bara dessa förhatliga standardrefuseringar.

Nästa steg. NaNoWriMo. Jag ser verkligen fram emot det. November är en mörk och rutten månad, som gjord för att stänga in sig i en skrivarhörna med en kopp te och en bra story i huvudet.
Något konstigt hände häromdagen när jag funderade på vad jag skulle skriva om. En gammal, mycket gammal romanidé blev plötsligt helt klar i huvudet. Plötsligt visste jag vad jag ska skriva om.
Förra NaNo-manuset, vad hände med det? Jag har inte hunnit ta i det, har varit för upptagen med Djungelblomma. Men jag gillar det skarpt!

Manusinskick

2011-10-12T21:35:00.000+02:00

Jag skickar in manus för fullt! Både via post och mail. Till åtta förlag, sedan får det vara stopp.
Kanske får jag respons som jag kan använda mig av innan jag skickar till fler förlag. Kanske. Man kan ju alltid hoppas.
Mest hoppas jag givetvis att något förlag ska nappa.

I mina bästa stunder tycker jag att jag har skrivit en vasst och komprimerat följebrev och en rasande bra manus.
I mina sämsta stunder... Äsch, det pratar vi inte om nu.
Visst ska man fira när man lyckas skilja sig från sitt alster och överlämna det till någon annan?

En viktig pappersbunt!

2011-10-10T15:07:00.000+02:00

Idédusch och tungsinne, hur går det ihop?

2011-10-07T10:50:00.001+02:00

Jag får nya idéer vid de konstigaste tillfällen. Formuleringen till följebrevet för mitt manus dök upp när jag stod i duschen häromdagen. Skulle jag skriva ned den med duschkräm. Eller immet på spegeln?
Idag fick jag nya idéer för mitt favoritromanprojekt när jag satt i roddmaskinen på gymmet.
Ingenstans i närheten fanns en anteckningsbok.

Nu känner jag en enorm längtan efter att ta i tu med favoriten igen. Men jag tror inte jag vågar.

Överhuvudtaget brottas jag med en massa tankar och känslor just nu. Å ena sidan känns inte manusinskicket av Djungelblomma så viktigt längre. Det finns viktigare saker; som familjen. Svärmor ska antagligen genomgå en bypassoperation nästa vecka. Ingen walk in the park för någon som är 74 och just har haft en hjärtinfarkt.
Allt är tungt och går långsamt just nu. Ändå pockar idéerna på. Jag vill börja med ett nygammalt manus, jag vill skriva NaNoWriMo. Och jag vill skicka in manuset till några första utvalda förlag, men jag måste först läsa igenom det igen. Jag har inte tid och orkar inte riktigt.

Vad göra?
U2 i hörlurarna kanske.
Finns inget som ger mig romanuppslag som deras musik.
Men fler romanuppslag har jag egentligen inte tid med...

Kan alla lära sig skriva?

2011-10-06T09:48:00.000+02:00

Jag slänger ut en fråga så här i höstgrådasket.

Kan alla lära sig skriva?
Och då menar jag inte lära sig stava och formulera meningar och ha korrekt grammatik.

Utan jag menar skriva berättelser. Skönlitterärt och fakta. Och jag menar skriva så att det är njutbart att läsa (Hur många av oss har inte läst faktaböcker och studielitteratur som är så tråååkiga att man vill dra något gammalt över sig. Författaren kan sitt ämne, men kan inte skriva. Med hjälp av proffs har de dock lyckats få till en bok, men ack så oläsbar).

Jag tror nämligen inte det. Jag har svårt att tro att någon med 3 i svenska uppsatserna på gymnasiet plötsligt skulle kunna skriva fantastiska episka romaner med fulländat språk. Lite tillspetsat, men ni förstår vad jag menar.
Andra tror annorlunda. Att det är ett hantverk man kan lära sig utan talang.

Jag kan inte vissa saker, därför att jag inte har talang. Jag kan inte komponera sånger. Jag kan inte jobba med barn (även om uppfostrandet av mina egna gjort mig lite mer kunnig på området). Jag är skitkass på att ta nya kontakter. Även om det är något man till viss mån kan träna bort, men det är inte samma sak. Som min äldste son till exempel, hos honom verkar det sitta i ryggmärgen, förmågan att ta kontakt med okända. Glömmer aldrig hur han som 3-4 åring kunde sitta och prata länge och oblygt med den okände medpassageraren i flygplansstolen intill under en långflygning. Mina andra barn skulle aldrig göra något sådant.

Jag är bra på annat. Jag kan skriva. Det är en gåva/talang som jag utvecklar.
Jag är rätt så bra på att måla och teckna. Också det är något som jag försöker utveckla.
Jag är rätt bra på att sjunga (har en bra röst), men skulle inte kunna "sjunga efter noter". Kan höra när något är falskt, men inte hitta ett g utan hjälp av ett instrument eller stämgaffel.

Åsikter om detta?

Steve Jobs

2011-10-06T09:13:00.000+02:00

Det är klart att man måste skriva något om Steve Jobs.

Perspektiv

2011-10-05T09:54:00.002+02:00

...på tillvaron, inte i skrivartermer, ville jag skriva om.

Får man ibland.

Först något trevligt. Ännu en skrivarbloggare verkar ha fått napp. Och av två förlag, dessutom! Grattis Christin!
Det är nästan så att man undrar ifall förlagen har plats för fler debuterande skrivarbloggare. Jag kanske borde undvika de förlag som just tagit sig an Christin, Pernilla och Frida. Med flera. Men min genre är lite annorlunda, så det kanske inte spelar roll.

Själv har jag suttit och grubblat länge på hur följebrevet skulle formuleras. Häromdagen lossnade det, jag fick lite feedback av ett proffs, och nu känns det riktigt vasst! Hoppas det får förlagen intresserade. När jag orkar ta mig i kragen, läsa igenom manuset igen och skicka in det. Måste välja vilka förlag jag ska skicka till också.

Sedan. Har några omtumlande dagar bakom mig. Glada och tråkiga. Mina föräldrar och syster har varit här och vi har firat mammas och pappas Guldbröllop. Tänk att fira 50 år tillsammans. Det är dubbelt så länge som antalet år som gått sedan jag flyttade hemifrån. Vi hann fira makens och yngste sonens födelsedag under helgen också. Allt på en gång.

Men. Igår fördes svärmor i ambulans till sjukhus. Hjärtinfarkt. I skrivande stund är hon stabil, men vi vet inte hur illa det är med hjärtats kondition, kranskärlen etc.
I söndags var hon med och firade, vi åt på restaurang och hon var pigg och på gott humör. Nu intensivvårdsavdelning.

Skrivardrömmar blir så små och intetsägande när livets allvar kommer tätt inpå en.

NaNoWriMo närmar sig!

2011-10-01T23:00:00.000+02:00

Snart
börjar
National (eller International)
Novel
Writing
Month

Jag vill delta, förra årets NaNo-upplevelse var fantastisk, men jag har inte tillstymmelse till idé. Jag vet inte ens vilken genré jag ska skriva i.
Romance? Unga vuxna? Ungdom? Fantasy? Thriller?
Deckare blir det i alla fall INTE!

Amandas tips

2011-09-27T14:56:00.002+02:00

Amanda Hellbergs blogg är ofta fullproppad med skrivartips. Det här inlägget är dessutom fullt med vad förläggare och annat löst förlagsfolk viskat i hennes öra under bokmässan. Läs och begrunda.
Tex det här:

"Se till att det är ett bra manus. Ett äventyr av något slag. "Alla romaner är egentligen spänningsromaner", var det en annan förläggare som sa.

De viskade också att 90% av spontanmanus som kommer in är mycket lätta att tacka nej till. En sidas läsning räcker gott.
Och att de verkligt skrivbegåvade inte verkar skriva klart och skicka in i samma utsträckning som knasbollarna. Alltför många skickar in självbiografisk terapi - - - i stället för att låna in självupplevda svårigheter i en dramaturgiskt uttänkt berättelse som faktiskt kan underhålla en läsare och vara tankeväckande på samma gång. Och det är hemskt synd."

Tips från skrivarcoacher

2011-09-26T13:23:00.001+02:00

Nöjd med bokmässan?

2011-09-25T21:48:00.002+02:00

Nöjd med bokmässan 2011?

Som läsare och vanlig svensson?
Ja! Sprang på flera intressanta seminarier (men flera hann jag inte med) och blev inspirerad av läsa en massa böcker (inte bra för plånboken tyvärr). Mer om detta på Bokmässebloggen.

Som skrivarbloggare?
Ja! Många av er skrivarkollegor där ute i cyperspace fick ett ansikte och en röst. Underbart!

Som skribent?
Nej. Jag fick alldeles kalla fötter. Hade drömt om hur jag skulle gå runt och leta reda på förlagsmänniskor som jag skulle "bli ett ansikte för". Men det är svårt när man inte vet vem man ska leta upp. Jag hade i princip bara två som jag "kände" via mailkontakt och andra sociala media. En av dem hann jag bara säga hej till och svisch så försvann hon. Såg henne aldrig igen även om jag gick förbi montern så där varje timme.
Den andre hann jag byta några ord med och det kändes bra. Han var som han verkade på Twitter. Alltså genuint trevlig!

Ska jag skylla på att jag är en feg person? Kanske.
Ska jag skylla på att det råkade vara helt fel tid i månaden? Jag mådde egentligen skit alla tre dagarna. Hade jag varit hemma hade jag legat i sängen med fördragna gardiner och en bra ljudbok inpluggad i öronen.I stället flög jag över halva Nordeuropa, satt på bussen drygt 2 timmar på dag och sprang runt på en myllrig bokmässa med ständig huvudvärk, magont och ryggvärk och allt annat dj-skap det där drar med sig, som bottennapp vad det gäller självkänslan (för att inte tala om toalettköer!) Och noll energi för att vinna över den där fegheten.
Jag blir så trött på mig själv. Jag tror ju verkligen på mitt manus. Varför lyckas jag inte tro på mig själv då?

Lärdom: Jag skulle aldrig kunna bli en bra försäljare. ;)

Men jag träffade två av mina testläsare och pratade med dem ordentligt. Uppmuntrande. Behövdes. Mycket. Nästan så att jag börjar längta efter att ta tag i ett nytt manus. Vet bara inte vilket. Det finns så många där i digitala skrivbordslådan.

Som minglare?
Nästan lika med noll. Litet undantag lördag kväll. Fick bland annat träffa Amanda Hellberg och det var kul!
Men Simona dök inte upp.

Bokmässan 2011

2011-09-25T11:16:00.001+02:00

Jag bloggar om bokmässan HÄR

Desirée Fredlund på TV!

2011-09-20T09:27:00.002+02:00

Missa inte. Desirée Fredlund på Smålandsnytt. (Tacka vet jag den moderna tiden. Före internet hade jag bara kunnat se Västnytt. Om jag bodde i Sverige).

Och har du inte läst hennes härliga Refuserad så är det dags nu.

Felskrivningar

2011-09-14T10:57:00.001+02:00

När jag skrev förra inlägget skrev jag faktiskt fel; stavade titeln tacka refuseringar, i stället för tackla.
Ändrade snabbt men då hade det redan automatiskt skickats runt till bla. Twitter.
Felskrivningar är kul. Freudianska sådana, speciellt. (Jo, jag tror inte att det bara finns freudianska felsägningar).

Kan jag tacka refuseringarna på förra manuset?

Kanske, de tog mig i alla fall ned på jorden. En refusering fick upp ögonen på mig och jag förstod lite vad som var fel med manuset.
Jag lärde mig att inte slå mig för bröstet. Man är inte fullfjädrad författare med en gång. Man lär sig eftersom. Under förutsättning att man får feedback förstås.

Därför har jag jobbat annorlunda denna gång. Målet har varit att få ett så bra manus som möjligt, och då kan det behövas hjälp. Så det hyrde jag in.

Tror ni på klyschan tror du inte på ditt manus, så kommer inte förlagen att tro på det heller?
Det beror väl på vad man menar med tro på sitt manus. Tror jag.
Det är klart att jag tror på mitt manus. Att jag tror att det skulle hålla för publicering och till och med sälja bra. För det tror jag.
Men jag tror inte automatiskt att jag kommer att ta mig förbi nålsögat pga av det. Det är så mycket som spelar roll när man skickar in manus. Tidpunkt man skickar in, vilken person som läser, vad förlagen letar efter just då, osv. Tyvärr tror jag också att det inte hjälper att vara en okänd författare. De flesta, men inte alla, debutanter som ges ut just nu har redan foten inne på något sätt; de har en välläst blogg, är kändisar på annat sätt, är journalister osv.

Efter tionde manuset kanske de känner igen ens namn. Och manus nummer 10 är förhoppningsvis bättre än manus nummer 1.
Jag har inte skrivit manus nummer 10 än. Jag har kanske 6-7 manusidéer.

Jag vet bara en sak. Manus nummer 2 är mycket bättre än manus nummer 1. Det har jag att tacka refuseringarna för. Delvis.

Tackla refuseringar

2011-09-12T08:55:00.000+02:00

Det är ett ofta återkommande tema på skrivarbloggar; hur man tacklar refuseringar.
Alla har sitt sätt. Ingen skulle nog erkänna att de är bra på att tackla refuseringar. Visst lär man sig en del (i alla fall att ta sig vidare och ta nya tag), men kul är det inte. (Nene Ormes skrev underbart och lärorikt på debutantbloggen för ett tag sedan).

En sak som förbryllar mig när jag läser skrivarbloggar är att det ofta talas om att "skriva om" och "skicka in igen". Med mitt förra manus fattade jag inte vitsen med det, eftersom jag egentligen inte visste vad som var fel med manuset. Jag fick ju bara standardrefuseringar.
I min naivitet trodde jag på manuset (det ska man ju göra) och tyckte det var riktigt bra.
Det var det alltså inte. Det var så dåligt (speciellt inledningen) att ytterst få förlag läste vidare (antar jag).

Till slut fick jag en utförlig refusering. Äntligen trillade poletten ner.
Det var tufft. Det och att jag fick tipsen alldeles för sent. När jag inte hade lust att ens titta på manuset igen (jag har gjort det en gång, och faktiskt skickat in det, något redigerat, igen. Till ett förlag jag hade "glömt bort". Har inte fått svar ännu...).
Jag kommer nog aldrig att ta tag i det manuset igen. Trots att jag älskar storyn och karaktärerna, och trots att jag skissat ganska långt på en fortsättning. Jag beundrar alla som skriver om och skriver om och skickar in igen, och igen.

Jag var usel på att tackla refuseringarna. Det var en så fet smäll att det tog väldigt lång tid att ta sig ur den skrivarsvacka som följde. Som tur var hade jag en ny bra story i bakfickan och dessutom åkte jag på skrivarkurs våren 2010.

Med nya manuset har jag jobbat med målsättningen att det verkligen ska bli utgivet (jag har haft professionell hjälp... ovärderligt...).
Därför börjar jag bli lite rädd nu. Manuset är nästan klart att skickas till förlag. Egentligen bara korrläsning kvar.
Har jag lagt ribban för högt? Men om man inte lägger den högt och dessutom inte ens bryr sig om att hoppa, det är klart att inget händer då.

Har jag blivit såpass hårdhudad att jag klarar refuseringar? Har jag lärt mig från förra gången? Vad gör jag (vad händer med skrivarlusten) om jag bara får standardrefuseringar? Jag är beredd på att få refuseringar, men inte bara standardrefuseringar, i alla fall inte från alla förlag. Nu vet jag att debutanter som fått napp på ett förlag har fått standardrefuseringar på andra, så det händer. Ständigt. Men det skulle ju var "kul" om man fick en kommentar (så att man kunde skriva om och skicka till ett annat förlag). Det är lite naivt att säga att jag skulle bli "glad" över en ickerefusering, jag kommer antagligen att slita hår och deppa i tre dagar. Eller trösta med för mycket choklad (som Nene Ormes, jag är precis sån... tröstäter choklad...)

Det värsta är att jag har så svårt att se framåt just nu. Allt är ju satsat på detta manuset. Hela potten.
Vad skulle jag vilja ta tag i sedan? Det finns åtskilliga råmanus i den virtuella skrivbordslådan. Jag tror att jag kommer att rota lite i något av dem, och sedan skriva NaNoWriMo i november. Och sedan... borde jag veta vad jag vill ägna mig åt.

Nu ska jag till gymmet, ägna mig åt min fysik lite, sedan sätta mig i kafeterian och korrläsa, det är mindre som distraherar där (här hemma sticker tvätt- och strykberget i ögonen just nu).

Slutspurt

2011-09-08T16:41:00.000+02:00

Manuset närmar sig fullbordan. I den mån ett manus någonsin kan räknas som färdigt.
I alla fall är det nära det skick det bör ha när man skickar det till förlag. Bara ren korrläsning var med andra ord.
Efter en dipp i förra veckan, första omgången av separationsångest antar jag, känns det nu mycket positivare.
Det trots att jag fått nobben av ett av förlagen högt upp på "wanted-listan" (alltså de lag jag skulle vilja bli utgiven av, om jag fick välja). Ett mindre, nyare förlag, som inte trodde att manuset passade deras utgivning. Något som jag i och för sig hade på känn, men det känns ändå lite tråkigt. Antalet förlag som inte vill läsa/har manusstopp börjar tyvärr rada upp sig.
Det är bara att leta vidare.

Men en positiv sak är att en person inom förlagsvärlden vill läsa mitt manus, även om jag nästan är helt säker på att manuset inte passar dem (det är en nischat förlag, om man säger så...). Men om någon vill läsa så säger jag inte nej. Kanske kan man få lite feedback och tips.

Och bokmässan närmar sig! Det ska faktiskt bli riktigt kul!

Snuvad på konfekten/Min vanliga otur del II

2011-08-30T15:05:00.001+02:00

Jag hade inte tänkt åka på bokmässan i år, det kostar med flygresor. Men jag bokade resan ändå, bland annat därför att Kabusa böcker gav möjlighet till manuspresentation. En fem minuters pitch. Presentera ditt manus.
Jag tyckte det lät som en fantastisk möjlighet. Att faktiskt få prata (om än i bara fem minuter) om sitt manus med en riktig förlagsperson. Inte bara vara en anonym författarwannabee som skickar försynta mail och undrar om de vill läsa mitt manus.

I flera veckor har jag gått och laddat.

Men nu är det bara det att inte förrän nu har Kabusa lyckats klämma ur sig när manuspresentationen ska äga rum. På söndag mellan 10 och 12. Jag flyger kl 12, alltså... Det blir ingen manuspresentation för min del.
Jag kommer redan på torsdag, är där hela fredag och hela lördag och så lägger de in manuspresentationen på söndag... (Dessutom kunde man inte boka i förväg, bara på mässan. Tänk om man reser dit och inte får någon tid alls, det skulle vara snopet...)

Jag var tvungen att boka resan för länge sedan, för att få ett bra pris. Nu känns det som jag åker för ingenting. (Nej, inte riktigt, det är kul på bokmässor...)

Sååå besviken.... Luften har heeelt gått ur mig nu.
Manusutskriften jag håller på att redigera höll på att åka i pappersinsamlingen. Varför håller jag på med detta egentligen? Och varför blir jag så arg när sådant här händer? Jag måste lära mig att inte investera så mycket emotionellt i mina manus. Måste uppföra mig professionellt...

Ni andra, med färdiga manus, som är på bokmässan på söndagen, ta chansen och pitcha ert manus. Ni kommer i alla fall inte att få konkurrens av mig. Haha...

Någon som kan tala om för mig vad jag ska göra på bokmässan nu? Förutom att förhoppningsvis träffa några trevliga skrivarkompisar? (Det hade jag ju iofs tänkt att göra ändå).

Genreblandning del femtioelva

2011-08-26T10:05:00.001+02:00

Jag har varit inne på det här tidigare; genreblandning. Kan liksom inte släppa det.
Vad är det för fel på kebabpizza egentligen? En del gillar det, andra inte.
Jag väljer att kalla mitt nya manus en kärleksroman. Och tillägger; med en stor dos spänning. För den blir spännande efter ett tag, min kärleksroman.
Om jag inte skulle genreblanda, hur skulle romanen se ut då? Den skulle falla platt. Det skulle inte bli någonting.
Dessutom har mina testläsare sagt att jag har lyckats få ihop det där med relationsdramat och den klassiska spänningen. Så jag tror det funkar.

Och jämfört med det här:

Cowboys and Aliens

är min genreblandning ganska mild.

Min vanliga otur

2011-08-23T10:46:00.000+02:00

Varför är det alltid så här, när jag nästan är klar och snart ska skicka in manus:

Hinna med skrivarforum

2011-08-19T21:15:00.000+02:00

Det finns flera olika skrivarforum därute i cyberspace. Kapitel 1 är ett, 1av3 är ett annat. De är ganska olika varandra, men fyller sin funktion.

Jag har bara ett problem; jag hinner inte med dem. Jag hinner på sin höjd med ett par skrivarbloggar där jag försöker vara aktiv och kommentera.
1av3 håller jag ett öga på via mailutskick och RSS-läsare, men Kapitel 1 glömmer jag helt bort emellanåt, eftersom de inte har något RSS-flöde. (Jag har påpekat det till Kap1 minst två gånger, men inget har ändrats).
Ja, jag vet, jag är lite Google Reader-bunden.

Internet betyder mycket för mig, väldigt mycket. Jag har hittat så många skrivarvänner där.

Men ibland (ofta) inkräktar surfandet på skrivandet och läsandet (det var därför jag inte köpte en iPad, utan en Sony Ereader), speciellt om jag har lite skrivkramp. Då är det lätt att fastna i surfandet när man borde ta tag i skrivandet.

Någon som har samma problem?

Läsarreaktion på Djungelblomma III

2011-08-11T22:31:00.002+02:00

Ännu en av mina testläsare har reagerat. Ett långt mail, med ganska många synpunkter, som jag måste fundera på. Men det är bra att ha något att bita i när jag tar tag i texten efter att inte ha tittat på den alls på två månader (bra gjort, va!?). Jag hade förväntat mig en del kritiska påpekanden från denne läsare, som har läst ett tidigare manus av mig, så det var väntat.
Därför är den positiva feedbacken som han också gav alldeles extra glädjande. Inte så att jag inte värderar de överväldigande positiva orden från tidigare testläsare, men ni förstår vad jag menar.
Jag saxar åter:

"Det är driv i texten."

"Metaforerna ligger som hand i handske,ganska lagom många, gillar dem. Rytmen är proffsig..."

"Personbeskrivningarna fungerar..."

"Kul att du lyckas matain relationsdrama, med klassisk spänning och kunnigsamhällsbeskrivning."

"...på slutet ville jag intesluta--- ville veta hur det skulle gå. Jag sögs in i bokenallteftersom..."

"Tack för en spännande och välskrivenläsupplevelse---Du hargjort fantastiska framsteg, proffsigt, Monica! Blir inte detta manusantaget är det fel på förlagen.

Är extra glad över att jag fått läsamanuset till en bok som blir den första publicerade av en blivandevälkänd författare."

När jag fått så genomgående positiva (och överensstämmande) reaktioner från tre väldigt olika läsare börjar jag faktiskt riktigt tro på det här manuset.
Det ska bli kul att komma hem, återuppta en bra skrivarrutin och ta i tu med manuset igen.

Läsarreaktion på Djungelblomma II

2011-08-05T21:00:00.003+02:00

Ännu en av mina testläsare har kommit med sin reaktion på mitt romanmanus Djungelblomma.
Den förre var man och präst. Och författare. Denna är kvinna och sångerska. Och författare. Ganska olika typer alltså.
Men ungefär lika entusiastiska. Det måste vara ett bra tecken.

Jag saxar lite igen:

"Du har gjort det IGEN!!!!"

"Jag blir fullständigt uppslukad av dina manus."

"varenda minut som tillfälle gavs var det djungelblomman som tog min uppmärksamhet"

"väldigt spännande och berörande historia"

"Det finns bara ett problem. Jag vill veta mera NU! Vad händer sen?"

En ros till mina
försökspersoner

Det där sista fick mig att tänka efter. Visst har jag funderat på det. Skulle jag kunna skriva en fortsättning? Finns det stoff för en fortsättning? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske.

Efter bakslaget med förra manuset (där jag hade skissat ganska långt på en fortsättning), har jag inte vågat tänka så långt. Jag har många andra romanuppslag, så tomt är det inte i skrivbordslådan.

Jag skriver ingenting just nu

2011-08-02T20:40:00.001+02:00

Är det ett dåligt tecken?
Eller behöver jag skrivarpausen?

Jag läser däremot mycket, och stickar. Utan att ha dåligt samvete.

Samt njuter av semestern. Just nu i ett tält i Småland. Inträngda mellan ett tyskt kärlekspar och en dansk barnfamilj. Badstrand 50 meter bort. Sol och värme. Lite ont i ryggen pga hård termarest. Börjar jag bli gammal? (Nu ska jag inte börja oroa mig för att jag inte ska hinna skriva alla romaner jag har i huvudet innan jag blir för gammal...)

Ha det så gott, alla skrivarvänner!

Missade deadline

2011-07-20T09:17:00.000+02:00

Jag upptäckte i går att jag har missat deadline för ICA-kurirens novelltävling. Trodde att det var 25 juli när det i själva verket var 15 juli. Det kändes lite snopet. Jag som trodde att jag hade minst en vecka på mig efter att vi kom till Sverige.
Men samtidigt ger det mig ett märkligt lugn. Jag hade en novell som var så spretig och som jag inte fick fason på. Det gjorde mig stressad när jag egentligen bara ville vara ledig. Sitta vid stugan och läsa böcker.
Så nu kan jag göra det. Fulltime. Kanske fila lite på synopsis till nästa roman, men bara om idéerna dyker upp själv. Jag ska inte tvinga fram dem

Sommarmorgon vid stugan som inte är någon bra skrivarlya

Läsarreaktion på Djungelblomma

2011-07-15T08:54:00.002+02:00

Jag har fått in min första läsarreaktion på mitt manus Djungelblomma. De andra läsarna dröjer med sina, de har ännu inte hunnit läsa. Men det är semestertider, så det ska väl ordna sig.
Men ett har jag fått in och det var smått överväldigande. Jag saxar lite ur mejlet:

"hållit mig trollbunden hela eftermiddagen och kvällen"

"Du skriver mycket bra och har ett angeläget ärende utan att det på något sätt inkräktar på själva berättelsens kvalitet"

"Inledningen fungerar bra, jag vill absolut läsa vidare - inte minst eftersom jag med en gång blir mycket nyfiken på vem denna Nina är. Och jag hör till dem som älskar din typ av berättelse, där karaktären undan för undan blir allt tydligare. Det har du lyckats med".

"Jag märke till ett par anglicismer i texten - rent engelska uttryck som du har försvenskat. Dessvärre var jag så tagen av spänningen i historien att jag glömde anteckna dem."

Speciellt det där sista tycker jag är kul. Nog är det bra när läsare kan peka på felaktigheter, men det är ännu bättre när de sugs in så i historien att de glömmer anteckna dem.

Bokmässan 2011

2011-07-08T14:26:00.000+02:00

Jag vill bara meddela att jag kommer till bokmässan!
Har inte varit där sedan 2008 och tycker att det är dags. Dessutom visade sig flygbiljetterna vara betydligt billigare än jag hade trott. Jag bor gratis hemma i stugan och dessutom går Express Röd ända hem till stugdörren, nästan, ända från Korsvägen.

Hoppas även kunna genomföra den där manuspresentationen... Måste öva på en Pitch! Någon som har tips? Hur bär man sig åt? Jag är inte van vid sådant där. Har faktiskt bara varit på en enda anställningsintervju i hela mitt liv (men det jobbet fick jag!) och tror att jag gör ett ganska bra intryck IRL. Men det här är annorlunda. Att presentera sitt manus på fem minuter så att förlagsmänniskorna blir intresserade. Spännande, men svårt.

Hoppas det ordnas en del bloggträffar, så att man kan se sina bloggvänner IRL. Hur gick det till förra året? Bokbloggar och skrivarbloggträffar, blev det några sådana?

Nästa projekt

2011-06-29T11:57:00.003+02:00

Det är segt som sjutton på den här sidan, men jag funderar lite på nytt skrivarprojekt.
Det blir alltid segt när jag precis har "avslutat" ett manus, men sedan börjar det krypa i mig igen.

Jag har så många idéer.

En är att ge mig på mitt hjärtebarn, När allt jag vill, berättelsen om nyprästvigde Henrik, den unge kvinnoprästmotståndaren, och hans Ellinor, som själv brottas med en kallelse till att bli just präst.
Denna berättelse deltog jag en gång med i BokSM. Jag har tagit bort den från Kapitel 1, men några av kommentarerna jag fick lät så här:

"Välskriven, vill veta hur det går. Så enkelt är det."

"Det kyrkliga och det erotiska är för många en spännande blandning. Du har skrivit en bra relationsroman och din stil är perfekt för just det ändamålet."

"Jag kollar varje dag efter nya kapitel!"

"Mera mera mera...."

"Efter att ha läst dom första sidorna--- kan jag konstatera att du har en historia som ingen annan har skrivit om. Mycket fyndigt att dessutom placera honom i en problemförort med alla intressanta scener som kan utspela sig där."

"Om detta är ett råmanus, så ser jag verkligen fram emot vad du presterar i färdig form."

Berättelsen är min personliga favorit och därför vågar jag inte riktigt ta tag i den, trots responsen ovan. Jag känner att jag fortfarande har mycket att lära och jag lär genom att skriva. Annat.
För en refusering för detta manus tror jag inte jag skulle klara av att tackla. Men det är klart, när jag har kommit så långt, att alla refuserar, då är det nog dags att tänka på att publicera själv.

En annan tanke är att göra ett experiment. Jag funderar på att ta tag i min NaNoWriMo-text, ett smakprov finns på Kapitel 1, men att jobba snabbt och utan att tänka efter för mycket. Lite förlängning av NaNo-konceptet. Men först en bra kapitelplanering. Sedan flödesskriva. Lite som jag nyss har gjort när jag skrev om inledningen till Djungelblomma (den var överbearbetad). Lita på att mina kunskaper om bland annat gestaltning fungerar och att storyn håller. Sedan göra en noggrann efterkoll och skicka in till förlag. Bara som ett test. Vad händer om man inte lägger ned för mycket tid på ett manus? Arbetar med magkänslan?
Någon som har gjort något liknande någon gång?

--------
Ibland inspireras man på egendomliga sätt. Manuset När allt man vill har fått sitt namn av en U2-låt, All I Want is You (den har också gett min "vanliga" blogg sitt namn). Just denna låt finns inte med på denna Jukeboxlista med U2-låtar, som jag fick/hittade borta hos Birger i morse, men när jag lyssnade på den fick det mig att börja tänka på När allt jag vill igen.
--------

En liten refusering så där i sommarhettan...

2011-06-27T13:18:00.002+02:00

Efter ett år dök den upp (i ärlighetens namn hade jag glömt att jag skickat till dem...), en liten refusering.

Och eftersom jag har distanserat mig så mycket från Kvarnsten om Halsen (kan inte ens komma på så där på rak arm vad det är som är för mycket) känns det just nu inte så illa. Jag är mest glad för att de överhuvudtaget läste. Två gånger till och med, verkar det som. Och så fick jag några rader där som jag kan klippa ut och gotta mig i.

Lite sur...

2011-06-20T15:09:00.001+02:00

Är lite sur just nu...
Det är inte lätt att vara utlandssvensk och aspirerande förförfattare. Förutom att de flesta förlag vill ha pappersmanus (kostar skjortan att skicka alla dessa pappersmanus till Sverige) så dyker nu ett nytt fenomen upp.
Manuspresentation. I sig en bra idé, eftersom man kan träffa en förläggare personligen.
Men inte för en utlandssvensk.

Ett förlag som jag gillar och som jag gärna skulle vilja skicka mitt nya manus till, har slutat ta emot "spontanmanus" (vilket ord, som om man skickar det helt spontant och oplanerat... när man i själva verket har jobbat och slitit i kanske två-tre år med det och försöker välja förlag med omsorg). I stället ska de ha en manuspresentation på bokmässan i höst.
Jag kommer antagligen inte att ha råd att resa till Göteborg och bokmässan i år. Jag har lagt ut så mycket pengar på skrivandet det senaste ett och halvt året (författarcoaching plus skrivarkurs i London) och måste dra ett streck någonstans.

Så därför är jag lite sur just nu...

Men lite glad också. Manuset är "färdigt" och jag håller på att skicka ut det till mina försökskaniner.

Fääärdig!!

2011-06-17T12:43:00.001+02:00

Vet inte vad det är som får mig att tänka på Beppes godnattstund just nu.

Manuset är färdigt.
I den mån ett manus någonsin blir färdigt.
Nu ska jag skicka ut det till några läsare och se vad de tycker. Kanske fångar de upp något som ingen annan har sett.

Om det inte fungerar för en "normal" läsare, så kommer det antagligen inte att fungera för förlagen heller.

Som alltid i just det här stadiet av skrivarprocessen får jag otroligt kalla fötter. Iskalla. Tänk om det inte alls fungerar. Tänk om det inte alls är läsbart/spännande/medryckande.

Nåja, jag har indikationer från tillförlitligt håll att det faktiskt är bra. Men tillräckligt bra?

Lite mer om mitt manus Djungelblomma

2011-06-07T09:12:00.007+02:00

Djungelblomma
Bläck och akryl
Kanske ett framtida bokomslag?

Nu har jag börjat vänja mig vid manusets nya arbetsnamn, Djungelblomma i stället för Fyndet. Jag har haft detta i huvudet ett bra tag och till och med målat en hel målning på min kurs med typiska tropiska blommor, djungelblommor, som jag minns dem.

Och så har jag funderat mycket på varför jag har skrivit den här romanen.
En sorts exorcism, visst. Romanskrivande är alltid det. Lite.
Man bearbetar sina upplevelser lite. Eller mycket.
Mitt första slutförda manus, Kvarnsten om Halsen, var också det.
Djungelblomma är inget undantag.

Jag har bott totalt fyra år i Afrika, i två olika länder, Uganda och Gabon. Dessutom har jag en gång varit i Zimbabwe (där på ett hotell vid Viktoriafallen råkade jag träffa en ung holländare som nu nästan tjugo år senare fortfarande är min man...).
Till Uganda kom jag som stipendiat som tjugotvååring. Mycket ung och väldigt naiv. Det var en omtumlande och mycket givande tid.

En del av detta kommer tillbaka i Djungelblomma. Huvudpersonen Nina är visserligen inte tjugotvå, utan trettiofem, men mycket av det hon går igenom bottnar i vad jag upplevde.

Namirembe guesthouse, Kampala, Uganda

Jag bodde på ett liknande gästhem som det Nina bor på i början av berättelsen. Nina är malariasjuk när berättelsen börjar, något som jag slapp, men jag minns hur en amerikansk gäst var sjuk och hur personalen på ett föredömligt sätt tog hand om henne. Mitt första kapitel är inspirerat av detta. (Finns att läsa på 1av3).

Sedan ger sig Nina av på resa tillsammans med sin vän och lokala handledare, läkaren Florence. (Personer som Florence, modiga, uthålliga och positiva, har jag mött i Uganda, och hennes karaktär har egenskaper som är en blandning av några av de kvinnor jag mötte i Uganda). De ska besöka ett flyktingläger uppe i bergen, på gränsen till grannlandet. Nina tycker inte om att resa, eftersom busschaufförerna ofta kör vårdslöst i sina matutus.

Typisk matutu

Jag hade några sådana ångestskapande resor. Bland upp till denna vackra plats, Kibale, som har fått stå som förebild för romanens Ibanda (som egentligen också är en plats i Uganda, men på ett annat ställe).
I Ibanda möter Nina den mystiske bananfarmaren Jack, som hon kallar "övervintrad brittisk kolonialherre", även om Jack är för ung för att ha upplevt kolonialtiden.

Kibale, sydvästra Uganda, på gränsen till Rwanda

Centralt i berättelsen är fyndet (därav förra arbetsnamnet) och jag ska inte avslöja vad Nina och Jack hittar.
Men det bygger på en helt sann historia, som jag hörde berättas av en kvinna som hade bott många år i Nairobi. Djungelblomma föddes nog i samma sekund som jag hörde den historien, för mer än sex år sedan.

Landet Nina reser till är fiktivt. Jag har att valt att berätta om ett land som inte finns, därför att det har egenskaper som är en blandning av det jag har upplevt i Afrika. Presidenten är en blandning av Zimbabwes Mugabe och Gabons Bongo (regerade när vi bodde där, han lever inte längre).
Naturen har mycket av Uganda, men också Gabon och Zimbabwe.

Hoppas att ni ska få möjlighet att läsa hela berättelsen så småningom! Ett försök till en "baksidestext" kan ni läsa här.

Väntan i vaccinationskö

Blogg Award- tack!

2011-06-06T09:50:00.001+02:00

Fick denna utmärkelse från Ann, min författarcoach, som nu har lotsat mig fram till ett manus som man nästan kan kalla "färdigt". Tack! Det värmer extra i sommarvärmen.

Nu tror jag att det flesta skrivarbloggar jag följer redan har fått denna utmärkelse men jag skickar vidare ändå.
Amanda är en av de få publicerade författare som tar aktiv del i sin blogg. Dessutom ger hon många bra tips till blivande författare.
En annan som jag gärna läser är Kim, som alltid är så positiv och uppmuntrande. Jag har inte läst några böcker av henne, ska försöka ta mig till biblioteket i sommar i Sverige och låna något.
Och så skrivande månskensbonden Desiree. Ska köpa hennes bok Refuserad också. Bloggen gillar jag skarpt!

Skrivande karlar som också bloggar

2011-06-05T21:22:00.000+02:00

Finns de?

Det är en liten spinoff från förra inlägget om att skapa sig en bloggplattform som (blivande) författare.

När jag gick igenom min blogglista, och andras, tex Ann Ljungbergs skrivarbloggsamling, så insåg jag att de flesta som bloggar är kvinnor. Det finns några få karlar mellan alla kvinnor, men de är få.
Någon annan som har tänkt på detta? Varför så få karlar med skrivarfingrar som bloggar om sitt skrivande? När de är aktiva i bloggvärlden på andra håll.

Eller har jag missat dem?

Bygga en bloggplattform

2011-06-02T13:19:00.000+02:00

Ann Ljungberg skriver idag om hur viktigt det är att författarwannabees (fånigt ord, det låter bättre med "blivande författare", som Ann kallar oss) bloggar. De flesta av de hon jobbar med som skrivarcoach bloggar inte.
Ändå kan man se hur många av de som har kämpat med att bli utgivna, och till slut blivit det, faktiskt bloggar. Och har gjort länge. (Åsa Hellberg nämner några exempel).
Jag har bloggat i över fyra år, på tre olika bloggar. Det har varit både en positiv och en negativ erfarenhet. På min "vanliga" blogg gick det trögt ett tag. Jag har inte mer än drygt 50 läsare per dag, om jag inte länkar till någon tidning, och kunde efter ett tag inte motivera mitt skrivande. Jag tyckte jag hade skrivit om allt och alla, flera gånger om, och jag slutade. Ganska tvärt. Höll upp i ett halvår och började sedan igen, och kände att jag hade mycket mindre press på mig själv. Jag hade lagt ned det där med att bli storbloggare, en som alla läste.

Hela tiden har denna blogg varit en ren nischblogg, bara om skrivande, och det ska den förbli. Jag har få, men trogna läsare, och får mycket feedback. Det betyder oerhört mycket, speciellt när skrivandet går trögt, eller man drunknar i refuseringar.
Skrivandet är ensamt, speciellt för mig. Jag behöver kontakten med andra som känner och tänker som jag (dvs är totalt skrivargalna...).

För den som vill börja blogga, men inte riktigt vet hur, maila gärna, jag har en del tips (börja med att öppna en blogg på Blogger, Blogspot, som jag tycker är enklast för nybörjare). Ann ger här en del tips om vad man som skribent kan blogga om.

Flyt!

2011-06-01T21:21:00.003+02:00

För inte så länge sedan gick det trögt, men nu flyter det.

Jag har hållit på med att skriva om inledningen av mitt romanmanus, och det har tagit tid. Sedan januari har jag kämpat med detta, mycket längre tid än jag trodde det skulle ta.
Förra versionen var alldeles för överbearbetad, något som min författarcoach Ann uppmärksammade. Just då var det inte så kul att ta beslutet att skriva om, med jag insåg snart att det var nödvändigt.
Och det har givit resultat. Responsen från Ann har varit väldigt positiv och det är uppmuntrande. Speciellt när jag får tillbaka manuset med sådana här anteckningar:

(jo, det är ett digitalt manus, Ann har lekt med sin nya lilla gadget).

Nu måste jag bara skriva om lite till. Och det är inte helt enkelt. Kärleksscener är aldrig enkla.

När ska man INTE skicka in manus till förlag?

2011-05-31T10:36:00.002+02:00

Alltså; under vilken tid på året ska man INTE skicka in manus till förlag?

När är risken störst att manuset försvinner i mängden?

1.Direkt efter semestern? Då har alla författarwannabees fått tid att knåpa ihop sin roman och skickar in den.
2.Direkt före semestern? Folk på förlag är så trötta och längtar så efter semester att de skummar igenom manusen bara för att hinna skicka refusen före semestern (så den stackars författarwannabeen inte behöver vänta), alternativt de hinner inte läsa och manuset hamnar på alternativ 1.

Vad tror ni? Någon som har erfarenhet?

(Återigen ser jag ut att få mitt manus klart strax efter sommaren. Inte så välplanerat, tror jag...)

Första kapitlet på 1av3

2011-05-30T09:14:00.003+02:00

Jag har lagt upp första kapitlet av Djungelblomma (Fyndet) på skrivarsajten 1a3.

Varsågoda och läs!

--

Missa inte ICA-kuriens novelltävling!

2011-05-27T16:06:00.000+02:00

Temat är "Nyckeln", och det tycker jag låter spännande.

Mer om ICA-kurirens novelltävling

Stolt ägare av en läsplatta

2011-05-21T15:16:00.002+02:00

Jag läser en hel del skrivar- och författarbloggar, med stor behållning. Det är bara en sak jag retar mig på; skribenter som envisas med att i så gott som alla inlägg ha med en bild på sig själv, oftast tagen med webkameran. Denise Rudberg rök från min RSS-läsare för länge sedan, och har inte lyckats ta sig tillbaka. Det är glädjande att man har så positiv självbild att man alltid vill lägga in en bild på sig själv jämt och ständigt, men tro mig, läsaren tröttar snart.

Därför lägger jag aldrig, nästan aldrig, in bilder på mig själv. Vill man veta hur jag ser ut går det bra att klicka på profilen.

Men idag gör jag ett undantag. Det är nämligen inte jag som är huvudpersonen. Det är den lilla grejen intill mig. En Sony Reader PRS-650.
Ganska omedelbart efter införskaffandet insåg jag att denna läsplatta är guld värd för en skribent. Den är nämligen perfekt för att korrläsa på (läsplattan accepterar Word och PDF-dokument). Jag blir ofta blind för texten på datorn, och då brukar jag printa. Men det kostar pengar (jag har säkert redan printat för motsvarande kostnad av en läsplatta de senaste åren.
Läsplattan är idealet, med ut i trädgården, på stranden, kaféet... you name it.

Oh ja , en sak till; man kan läsa böcker på den. Och det fungerar jättebra.

Jag är SÅ nöjd med min lilla gadget. Skriver lite mer om den här.

----
PS. Skrivandet har fått lite fart igen. Det puttrar på. Att författarcoachen har tid att läsa just nu peppar mig. Måste få färdigt.

Trögflytande

2011-05-14T16:26:00.000+02:00

Det är trögt nu. Jag är arg på mig själv för att jag inte orkar ta tag i mitt manus. Arg för att jag inte har disciplin. Jag har bara några få kapitel kvar att skriva om. Ett eller två är helt nya och inte helt lätta att ta tag i, på grund av svårt innehåll. Det är svåra grejer jag ska skildra och det måste bli bra. Måste.
Jag värjer mig med andra ord.

Jag skyller på att det är för mycket runtomkring. Badrummet är urblåst och vi har hantverkare i huset hela dagarna. Ingen dusch och pusslandet med att få ungarna under en dusch med inte alltför långt mellanrum är inte alldeles enkelt (de duschar inte efter gympan i det här landet, äckligt va? Säger en som hatade att duscha efter gympan i skolan...) Tur att vi har snälla grannar. Och mitt gym ligger runt hörnet, så där är jag mycket oftare än annars (en positiv sak med detta kaos, jag sportar oftare, jag kan ju inte gå in på gymmet bara för att gå under duschen, jag måste ju köra några minuter på crosstrainern, eller något...).
Jag försöker tänka på hur fint det blir när det är färdigt.

Problemet är att jag hela tiden ser framåt och säger; det blir bättre efter semestern, efter lovet, efter jag har gjort det och detta, efter badrummet är klart, efter, efter, efter... kommer jag att ha tid.
Problemet är att jag inte tar mig tid.
Jag har dåligt samvete när jag skriver. Dåligt samvete för berget tvätt som ska strykas, att huset är smutsigt, för allt jag borde göra. Ovanpå det har jag dåligt samvete för att jag har dåligt samvete. För att jag måste hitta en ursäkt för att skriva.

Jag börjar tvivla på att jag är ett författarämne. Jag har inte rätt stamina, eller vad det nu heter. Saknar uthållighet. Låter andra saker gå före. Orkar inte.
Fastän skrivandet är det bästa jag vet. När jag skriver lever jag. När jag skriver är jag.

Är skrivarkurser något att ha?

2011-05-10T10:25:00.002+02:00

Är skrivarkurser något att ha? Var och varannan verkar gå på skrivarkurs, är den allmänna meningen.

The Guardian har en intressant artikel idag. Den allmänna meningen tycks vara; om folk med andra talanger (dans, skådespeleri, målning...) går på kurser för att bli bättre; varför skulle inte skribenter kunna/behöva göra det? Varför "måste" en skribent vara "självlärd"? Och man kan lära ut skrivartekniker, men skribenten måste själv hitta sin egen "röst".
Intervju med bla Fay Weldon.
Läsvärt!

Det regnar idag...

2011-05-10T10:15:00.001+02:00

...och badrummet är ett tomt skal. Hantverkaren har just kommit. Vi är utan badrum ett par veckor och hela huset är uppochned. Vet inte riktigt varför, det är ju bara badrummet som inte funkar.
Men det ger en inte riktigt skrivarro.

Jag måste ta tag i mitt manus nu. Förresten ska det byta arbetsnamn. Jag tror att det ska få heta Djungelblomma. Lite bättre än Fyndet. Eller vad tror ni som läser? Vilken titel skulle fånga ditt intresse?

Synopsis för ny roman

2011-05-07T21:21:00.001+02:00

Det är en härlig (för)sommarkväll och jag sitter ute på min däckstol och skriver synopsis för en ny roman.
Ja, jag vet, jag borde jobba vidare med den roman jag egentligen håller på med, men jag kände att det inte riktigt kunde vänta.
Under veckan i Ardennerna (vi tältade och hade 1 grad en natt, men soligt och fint och nästan 20 grader på dagarna) sträckläste jag Ken Folletts Svärdet och Spiran (fast jag läste den på engelska The Pillars of the Earth, mycket häftigare titel) och blev väldigt inspirerad. Inte så att jag ska göra en Ken Follett/Jan Guillou och skriva en medeltidsroman, inte alls.
Men det var något med det episka, det Stora, i den här romanen, som grep mig.

Och jag beslutade mig för att skriva synopsis till min romanidé som går under arbetsnamnet Efter Armageddon. Fånigt arbetsnamn, jag måste hitta på något nytt. Den är så långt borta från en medeltidsdrama man kan tänka sig. Snarare en slags dystopi eller ett postapokalyptiskt drama.
Jag har redan skrivit uppemot 30 000 ord, men det har blivit lite rörigt; så dags för ett långt synopsis.

Tältsemester

2011-04-30T21:58:00.000+02:00

Liten kyrka strax utanför La Roche-en-Ardenne

Barnen har majlov (det har man alltid i Holland, i samband med "drottningdagen" och fredsdagen 5 maj) och vi ska iväg några dagar. Vi är så modiga att vi ska tälta i Ardennerna i Belgien. Detta lilla kuperade skogsområde besökte vi för ett och ett halvt år sedan, och jag blev väldigt förtjust i området. Branta dalgångar, skogar, mysiga byar och sist men inte minst; god mat. Belgarna är bra på det.
Nu hoppas jag att det blir bra väder, så att vi inte fryser halvt ihjäl.

Jag älskar att resa, men skrivandet får stå tillbaka just nu, tyvärr. Jag mår inte så bra av det. Skrivandet är som en drog man blir beroende av. Och så tappar jag flytet i storyn (som jag egentligen kan rabbla med ryggraden). Frustrerande.
Efter resan kommer hantverkarna. Nytt badrum ska det bli, äntligen. Men jag räknar inte med mycket skrivande då heller. Kanske blir det bättre i slutet av maj.

Patrik Sjöberg och lite annat

2011-04-28T18:49:00.000+02:00

Patrik Sjöbergs och andra elitidrottares avslöjande om att de sexuellt utnyttjats av sin topptränare slår ned som en bomb och många befarar att detta är toppen av ett isberg.

Själv har jag ett manus i byrålådan där en av huvudkaraktärerna har varit toppidrottare. Och blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare. Inte pedofili, men definitivt utnyttjad. Hon var ung, skör, ville vinna, och var i beroendeställning. Tränaren utnyttjade det.
Och plötsligt känns manuset riktigt aktuellt igen. Jag har inte övergett det, inte alls, men det har legat länge och vilat. Måste antagligen helt skriva om det. Och först måste ett annat manus skrivas klart, för det kommer först i en planerad trilogi. Manuset med den fd toppidrottaren kommer som nummer tre...

Tidsbrist

2011-04-13T15:48:00.000+02:00

När jag tänker på hur många romanidéer jag har så blir jag orolig. Jag är redan en bit över fyrtio. Jag kommer inte att hinna.
Hinna skriva allt.
Varför fortsatte jag inte att skriva då när jag höll på som bäst, i tjugoårsåldern? Varför ett uppehåll på drygt tio år?
Dumt av mig.
Får lägga in en högre växel nu...

Vårredigering

2011-04-11T11:57:00.001+02:00

Så här ser det ut över huvudet på mig just nu, ovanför min lilla skrivarplats i trädgården. Det är tjugo grader varmt ute, men värmen ska ta slut i morgon, så jag passar på att njuta nu.
Jag har bestämt mig för att äntligen ta tag i det gamla manuset och läsa igenom det en gång till. Sedan skicka in till ett sista förlag. Det kan väl inte skada? Kanske är det något som gör att de kommer ihåg mig till nästa gång, till nästa manus skickas in.

Lite om nålsögat och annat

2011-04-07T20:28:00.002+02:00

Alltmedan jag långsamt filar på mitt manus, skriver i maklig takt om kapitel efter kapitel, så sitter jag och funderar på vilket förlag som jag helst skulle vilja bli utgiven av. Tidigare har jag alltid sagt att det spelar ingen roll vilket, bara jag blir utgiven. Men jag har insett att man inte riktigt kan tänka så, och inte bör tänka så. Kommer man igenom nålsögat så blir det ännu "värre". Eller från ena fiskdammen till den andra, som någon uttryckte sig.
Men hur ska man veta vilket förlag som man tycker bäst om? Hur ska man veta vilken "andra fiskdamm" som är bättre att simma runt i? Jag har ju ingen aning om vad som utspelar sig "bakom kulisserna". Lite kan man ju läsa sig till på bloggar, men att se saker från insidan, det går nog inte om man inte känner någon på insidan.

Om jag ändå måste välja, så får det bli Piratförlaget. Varför? Inte bara för gullige Mattias Boströms skull. (Läser han det här blir jag aldrig utgiven på Pirat!). Eller kanske just för Mattias Boströms skull. Han har verkligen gjort ett hästjobb för att göra förlagsvärlden "förståelig". Nu senast Piratförlagets Pedagogiska skola. Suveränt! (Fast jag blir alltid deppad när jag hör om att skicka in manus, som i deras senaste avsnitt; endast 0,1 PROMILLE av inskickade manus blir utgivna. Dessutom blir kvaliteten på inskickade manus bättre och bättre.... Nålsögat var det.... Och jag blir skitskraj bara jag ser den där Anna Hirvi Sigurdsson, hon verkar oerhört skärpt och kunnig... och vass. Positivt menat, förstås!)
Dessutom finns det väl inget förlag som visar framfötterna inom sociala media som Piratförlaget.
De verkar inte heller vara rädda för att ge ut udda manus. Det är länge sedan förlaget bara var Jan Guillou och Liza Marklund. Kolla in bredden de senare åren. Allt från Sara Lövestam och Christoffer Carlsson till Jonas Jonasson. Jag tycker att de har en bra bredd.

Nu ska jag sluta lovprisa Piratförlaget. När jag har kommit så långt att manuset är klart att skicka till förlag kommer jag säkert inte att våga skicka det till ovan prisade förlag, eftersom jag är så rädd för att bli refuserad av just dem!

I stället bör jag fundera på vem som ska få testläsa mitt manus. Hittills har bara min författarcoach läst. Jag tycker det är svårt att "välja" läsare. Hur gör ni?

Duktig

2011-03-30T11:16:00.001+02:00

Jag har plitat ganska duktigt igår och i måndags, några rader i alla fall. Har inte tid just nu.
Maken och jag ska till Paris i övermorgon. Barnen portioneras ut hos svåger och kompisar. Egentligen skulle svärmor vara "barnvakt" (det äldsta barnet är femton...), men hon har haft axeln ur led två gånger på ett par veckor, så det gick inte.
Jag som har rest så mycket har lite resfeber. Fånigt. Men kul.

Och tänk vad olika saker kan inspirera en. Jag har en annan blogg där jag skriver om annat. Bland annat trosfrågor. Jag försöker sticka ut hakan ibland, där och på andra bloggar. Det lyckas inte alltid. Igår var jag extra arg.
Men jag vände på det och började fundera på hur man kunde använda sina erfarenheter från dumma bloggdiskussioner till något annat. Mer positivt.
Som skrivandet.
Så jag skrev om det. Och la till; akta er, annars dyker ni upp som karaktärer i mina framtida romaner.
Fick snart en reaktion från en av de "utpekade": "Skriv! Skriv Skriv!"
Sånt är kul så här en onsdagsmorgon.

Drömde II

2011-03-25T09:07:00.002+01:00

För andra morgonen i rad vaknar jag 05.30 och har drömt konstigt. Hur kommer det sig att det kan gå år utan att man drömmer (minns vad man drömmer...) och sedan drömmer man en lång period väldigt intensivt?
Mina drömmar spårar ur mer och mer. Jag drömde att jag var på Jamaica (har aldrig varit på Jamaica...), att något otrevligt hände och att jag blev räddad av Tony Curtis.

Tony Curtis till vänster. Den andre är Roger Moore

Tony Curtis?!
Ni vet han, i Snobbar som jobbar.

Min man vaknade också 05.30. Han hade inte drömt. Jag sa att jag hade drömt konstigt, men inte vad jag hade drömt hände efter det att Tony Curtis hade räddat mig. Pinsamt... Pinsamt...

Förresten har minst en av mina halvaktiva manus i digitala skrivbordslådan "kommit till" i en dröm. I alla fall fröet till den. När jag har skrivit på ett tag brukar det vara svårt att säga vad som ursprungligen är från drömmen och vad jag har hittat på i vaket tillstånd.
Någon annan som drömmer och använder det i skrivandet? (Alltså inte vad som händer när man blir räddad av Tony Curtis...)

Drömde

2011-03-24T21:30:00.001+01:00

Ytterligare tre kapitel och 5000 ord skrivna. Tjugo skjortor strukna(minst!).
Det är lite mycket runtomkring nu, men jag kämpar på.

Och så drömmer jag konstigt igen. I natt drömde jag att jag tog upp en liftare och att det var André Brink. Med ryggsäck och allt.
Fånigt egentligen. Varför skulle en världsberömd författare lifta med ryggsäck som om han vore 25 år? När han egentligen är 70+.
Varför spelar hjärnan en så konstiga spratt?

Writing Binge

2011-03-22T10:49:00.001+01:00

Inte så att jag skriver så att tangenterna glöder, men det har släppt lite. Jag har bara inte hunnit skriva.

Jag skickade iväg mina totalt omskrivna första sju kapitel till min författarcoach och fick väldigt positivt respons. Nu vågar jag fortsätta. Framför mig ligger dessutom en helt nytt kapitel, som på grund av innehållet (huvudpersonen är i ett afrikanskt flyktingläger där hon intervjuar fd. barnsoldater) kommer att bli väldigt svårt att skriva. Ämnet är brännande smärtsamt och hur skildrar man det på ett bra sätt? Det får varken bli överdrivet äckligt eller så ytligt att läsaren inte dras med i dramat.

Tiotusen sidvisningar

2011-03-16T11:54:00.000+01:00

... för jag antar att det är vad pageloads betyder. Jag vet att det beror på lite hur man räknar, men jag tror att jag har haft över sjutusen besökare sedan jag började räkna någon gång 2007.
Jag vet att det är småsaker i jämförelse med storfräsarna, men jag tycker faktiskt att det inte är dåligt för en extremt liten nischad blogg. De som hittar hit är de som är intresserade.

Tack för att ni läser!

Knådar deg

2011-03-15T10:42:00.004+01:00

Jag bakar för fullt idag. Förhoppningsvis ska jag hinna ut i trädgården lite också och fixa lite. Kommer solen fram har de lovat 14 grader. Kanske kan jag sitta ute och skriva lite. Och fika. Nybakade bullar.

Jag bakar ofta när jag har lite skrivarkramp. Det brukar lösa viss kramp och hjälper en att tänka. Dessutom känner jag mig duktig och nyttig när jag bakar.

Jag har grubblat lite över det här med överbearbetning av ett manus. Hur undviker man det?
Nu håller jag på att skriva om inledningen till min roman från scratch, med bara stolpar till hjälp. Tittar inte ens på gamla manuset.
Men så fort jag tar tag i det skrivna sätter jag igång och bearbetar. Ändrar här och där.
Nu funderar jag på att bara rätta stavfel och meningsbyggnadsfel och skicka iväg kapitlen i ett ganska rått stadium till min författarcoach. Kanske är de inte råa, kanske är de ganska färdiga, jag vet inte. Värt att testa.

Skrivarstopp

2011-03-12T11:52:00.002+01:00

Efter några dagar med skrivarflöde förra veckan har det tagit stopp. När jag kom till kapitel 6 (har tänkt skriva om ungefär 15 kapitel).

Romanprojektet och omskrivningen av början känns alltför överväldigande och dessutom har ett par utomstående faktorer spelat roll. Svärmor föll i förra veckan och axeln gick ur led. Nu sitter hon och kan inte ens tvätta sig själv. Frustrerande för en annars så aktiv kvinna. Lyckligtvis har det ordnat sig med hemhjälp och doktorn är positiv. Men det kommer att ta flera veckor om inte länge, innan hon blir återställd.

Själv har jag haft en envis hosta i två veckor och allmän trötthet, och när jag i morse vaknade med huvudvärk för femte dagen i rad gick luften ur mig ordentligt. Huvudvärk orsakad av det gamla vanliga, hormoner och fel vecka i månaden, i fall någon blev orolig, men fem dagar i rad är att ta i. Lyckligtvis släpper huvudvärken framåt förmiddagen med hjälp av Treo, men den tar ändå musten ur mig.

Energin räcker inte så långt, bara till att hålla vardagsbestyren i gång, men inte till skrivandet. Det går så långt mellan skrivartillfällena att jag glömmer vad jag har skrivit. Och jag känner mig så ensam där jag sitter och brottas med karaktärerna och hur jag ska gestalta det de är med om. Jag har ju inga kollegor som jag kan bolla tankar med på kafferasten.

Författarens dilemma, ensamheten!

Afrikas Schweiz

2011-03-04T09:41:00.003+01:00

Ungefär så här föreställer jag mig att byn ser ut där största delen av min roman utspelar sig.
Byn på fotot ligger i Uganda, men visst ser det lite vildavästernaktigt ut?

Från strykberget

2011-03-03T09:33:00.003+01:00

Jag har bytt ut berget man åker skidor på mot ett berg av tvätt. Som alltid efter en resa. Och som så ofta drabbas jag då ofta av kliande skrivarfingrar. Samtidigt. Alltid lika trevligt. Trots ostädat hus och ostruken tvätt.

Jag skriver om början av min roman. Det gick trögt till en början, tog emot så förfärligt (vet ni hur många gånger jag har "skrivit om" början av det här romanmanuset?). Men jag fick tipset att inte redigera om, eftersom manuset var överarbetat, utan skriva om; från början.
Jag började med att skriva ned stolpar för varje kapitel; stödord och i enstaka fall fyndiga repliker som jag var nöjd med. Bara så att jag inte skulle missa något. Jag har aldrig jobbat så förut, men måste säga att det fungerar. Manuset kan jag nästan utantill, men har man inte texten framför sig så formulerar man sig trots allt annorlunda när man skriver om. Och jag försöker köra lite NaNoWriMo-stil; flödesskriva och inte redigera förrän hela omskrivningen är klar.

Jag är väldigt nyfiken på resultatet.

Ps. Romanen utspelar sig till största delen i Afrika, i fall nu något har missat det.
I natt drömde jag att jag var på väg till Afrika, men att jag stoppades vid "gränsen" eftersom jag hade glömt att vaccinera mig mot gula febern. För mycket Afrika på hjärnan just nu, kanske...

Undertecknad på afrikansk atlantkust.
Både gravid och gula febern vaccinerad.

Sportlovsummering

2011-02-26T20:07:00.002+01:00

Tillbaka igen efter en snöig sportlovsvecka. Härliga pister, men tyvärr dålig sikt och ser jag inte snön kan jag inte åka så bra; det är min knän för dåliga för. Jag måste veta var jag kan svänga, för att uttrycka det enkelt.

Jag har skrivit lite , men läst mer (kommer recensioner på min bokläsardagbok. Det är faktiskt härligt med en internetfri vecka.

Däremot har jag tänkt mycket. Tänkt på mitt romanprojekt Fyndet. Om jag överhuvudtaget vill fortsätta med det. Och om jag vill fortsätta, vad måste jag då göra? Jag har funderat på vilka scener och till och med kapitel jag skulle våga stryka för att få upp tempot lite i berättelsen. Kom fram till att jag kan stryka ganska mycket. Det är lite oroande, rent känslomässigt. Handlar om att "döda älsklingar".
Jag är också lite rädd för att jag faktiskt stryker scener som jag inte borde stryka (för att de är bra). Att man sätter igång att "döda älsklingar" hej vilt, utan mål och syfte. Bara för att man "ska" göra det.

Annat behöver utvecklas. Så långt har jag inte kommit, men min kapitelplanering är klar, så det skulle kunna bli något.

Väl hemma kollade jag inboxen, men den innehöll inte det mail jag ville ha. Jag behöver lite respons för att orka driva det här romanprojektet vidare.

Sedan har ni författarkollegor och annat löst folk varit så flitiga under veckan jag har varit borta. Google Reader är FULL. Jag har massor att läsa! Kul!

Love...

2011-02-12T17:51:00.001+01:00

Jag sitter och skriver om en tungviktig kärleksscen i min roman. Bara så att ni vet.
Passar bra, så här strax innan Alla Hjärtans Dag.

Det är förbaskat svårt att gestalta det där passionerade och heta. Som alla vet. Men att lämna ute det helt, känns också fel. I alla fall i den här berättelsen.
Och att gestalta saker som är unikt för den här berättelsen. Som att älska i tropisk värme. Jag borde ju veta. Har gjort det x antal gånger. Fått till två av ungarna under tropiska kärleksnätter.

Visst, ja, de där syrsorna, eller cikador kanske det heter. Dem höll jag på att glömma.
Man ska ju tänka på att sinnena när man gestaltar. Jag har fått med hörseln i alla fall.

Jag tror att scenen blir bättre denna gång.

En liten uppmaning

2011-02-11T09:10:00.007+01:00

... eftersom jag fick en sådan fin award från Desiree. Tack!
Men jag vet inte vem jag ska skicka vidare till, alla verkar ha fått den redan.

Men här är mina svar:
Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det där?

... Hon tittade på klockan. Bara en halvtimme kvar. Sedan skulle hon få åka hem. Hem till Håkan och stugvärmen (lite mer än en rad ur Socialsvängen av Aino Trosell. Boken står fortfarande på min ännu-inte-lästa-böcker-hylla. Måste läsa den snart).

Vad var det senaste då såg på TV?

I morse BBC World. Om Egypten och kufen Mubarak (som inte vill lämna över nycklar till ett hus som egentligen inte är hans utan folkets...)

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?

Makens dator. Han har ett sound kopplat till inboxen så varje gång han får ett mail hör man John Cleeses röst säga Message for you, sir och en pil med ett fastbundet brev som träffar Eric Idles (tror jag det är) karaktär. Film: The Holy Grail

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?

Cyklade med barnen till skolan för en halvtimme sedan.

Vad har du på dig?

Svarta manchesterbyxor, vinröd tröja och vinröd yllekofta. Inte för att det är så kallt i Holland just nu (+10) men sitter man still och skriver behöver man ha varmt. Spanska fårskinnstofflor på fötterna.

Vilken var den senaste filmen du såg?
I sin helhet var det nog Avatar på en filmkanal. Inte riktigt detsamma som Avatar i en megastor fullsatt biosalong med 3D. Det var en stor filmupplevelse.

Skulle du överväga att flytta utomlands?Flyttade redan 1994. England, Gabon, Oman, Syrien och Holland sedan 2006.

Längtar inte tillbaka, inte för att bo i Sverige i alla fall. Vi har en stuga i Bohuslän som vi tillbringar en månad i varje sommar. Underbart! Men när man hör om ständiga snökaos i Sverige så är man ganska nöjd med Holland (som visserligen hade snökaos innan jul, men inte som i Sverige...)

Men det är klart, regniga dagar skulle det inte vara dumt att sitta med sin dator i Spanien, eller Italien. Eller Libanon. Bada i Medelhavet och åka skidor i bergen. På samma dag! Nåja, det kan man göra i undantagsfall.

Nej, jag klagar inte, säger jag till vänner och grannar här. Sommaren är nästan två månader längre här. Våren kommer tidigare. Det känns som den redan är här!

The Holy Hand Grenade

Döda älsklingar

2011-02-08T08:50:00.004+01:00

Kill your darlings, heter det på engelska.
När man tar bort delar ur sitt manus som man tycker mycket om, därför att de är överflödiga och ett manus utan dem får upp tempot.

Efter att ha suckat och deppat igår så fick jag nya idéer igår. Sent igår kväll, så jag hann inte skriva ned mer än ett par rader.
Jag tror att jag kommer att ta bort en viktig (?) flashback i början av boken. Den har aldrig varit en darling, jag tyckte att den inte passade in, men att de måste vara med för att ge nödvändig information om huvudpersonen. Men all annan information om huvudpersonen återfås inte genom flashbacks, utan är inbakad i tex dialoger och tankar. Så varför inte denna scen också?
Frågan är bara hur jag ska väcka läsarens sympati för huvudpersonen om de inte får den informationen?

Sedan funderar jag på att kapa några scener längre in i manuset, som verkligen är, eller var, darlings. De har (kanske) blivit överflödiga.

Nu har jag stuvat om i mitt manus så att mina utskrivna blad ligger i en enda röra. Jag måste verkligen få klart den där kapitelindelningen, så att jag får översikt. Den gamla planering, fint insatt i en pärm, kan jag slänga. I alla fall första tredjedelen.

Aningen förvirrad. Behöver nog den där timmen hos frissan nu.

Seg vända igen...

2011-02-07T15:01:00.001+01:00

Jag är inne i en seg period igen. Det är så regelbundet och följer strikt sin cykel (alltså cyyyyykel, inte cyckel...) att jag nu VET... att det knappast är någon idé att ägna sig åt skrivande under PMS-veckan.
Konstigt att både sex och skrivande funderar bäst under ägglossningen. Hmmm...
Pinsamt personligt där. Jag ber om ursäkt.

Jag funderar fortfarande på att skriva om ungefär första tredjedelen av mitt manus. Det är mycket. Känns för mycket just nu. Dessutom är det snart skollov, Alperna hägrar och tankarna är någon annanstans (som; var sjutton är alla långärmade skidtshirts, ni vet sådana där med krage med blixtlås...). Borde dessutom tappa ett kilo för att skidbrallorna ska sitta bättre.
Längtar till den där höga luften. Ska ha ett berg pocketböcker med mig. Ingen internet (om inte hotellet mot all förmodan fått för sig att installera WIFI sedan vi var där sist).

Nej, allvarligt talat. Det där med att skriva om (alltså inte redigera i manus, utan helt skriva om) är ingen lätt sak. För snart ett år sedan var jag i London och påbörjade författarcoachingen, och det känns som om jag inte kommit så mycket längre sedan dess (det är absolut inte sant, jag överdriver rejält).
Jag har faktiskt skrivit en slags kapitelindelning, med bara stolpar med det viktigaste, och kommit ganska långt. Men stolparna tenderar att bli mer än stolpar, ett långt synopsis egentligen, och det är inte riktigt meningen. Meningen var att jag skulle skriva nytt och inte modifiera ett utförligt synopsis. Nu har jag svårt att släppa tex. dialoger som jag gillar, därför skriver jag ut hela dialogen i stolparna. Fel, tror jag. Men jag vet inte. Jag kan inte alls se vad som är bra och dåligt i den del av manuset jag vill skriva om.

Borde kanske lägga hela den här sörjan åt sidan tills skollov och annat är över. Till jag är i rätt fas i cykeln igen (känns mer som en bergochdalbana än en cykel).

Liten presentation av Fyndet

2011-01-30T14:54:00.003+01:00

Att försöka knåpa ihop en "baksidestext" till sitt manus är lättare sagt än gjort. Alltså den där texten som står bak på böcker för att locka läsare. Viktigt att formulera sig rätt så att boken säljer.

Jag har filat på en baksidestext till mitt manus Fyndet och den ser ut så här;

Svenska Nina, i stort behov av förändring både i sitt inrutade privatliv och betungande socialtjänstjobb, reser till Östafrika för att få miljöombyte och för att samla material till en magisteruppsats i socialt arbete.

Där möter hon den karismatiske och inflytelserikeJack, en britt som slagit sig ned som bananfarmare i de vackra bergen, och hon förälskar sig i honom. Förhållandet utvecklar sig ganska snabbt från en passionerad fysisk relation till en djupare kärleksrelation.

Men Jack har hemligheter. Nina börjar tvivla på att han är den fridsamme och idealistiske filantrop som han först verkade vara.Hennes tvivel och en rad obehagliga händelser sätter snart förhållandet på svåra prov, och Nina bestämmer sig för att lämna Jack.

Men några dagar innan hennes planerade hemresa gör de ett ovanligt fynd i bananplantaget som ställer mer än bara hemreseplanerna på ända.

Väcker den ditt intresse som läsare? Om inte; varför inte? Vad saknas?
Själv tycker jag att det är lite... torr...
Berättelsen är en kärlekshistoria med rätt så många spännande inslag. Kanske borde baksidestexten vara "mer romantisk".

Skriva om - hur gör man?

2011-01-28T12:42:00.004+01:00

Jag sitter just nu och funderar om att skriva om hela början på mitt manus Fyndet. Det är ingen lätt beslut att ta, eftersom jag tycker att jag har skrivit om så många gånger. Och det handlar om att skriva om 60 sidor eller mer.
Men egentligen har jag hela tiden redigerat om, det vill säga förändrat råmanuset allt eftersom. Och hackat sönder språket. Antagligen. Jag vet egentligen inte vad det är som inte fungerar i början, jämfört med hur det flyter på senare (andra hälften av manuset).
Jag vet bara att det är överbearbetat på något sätt.

Nu inser jag att jag faktiskt aldrig har skrivit om på det här sättet, dvs. att jag inte redigerar gamla texten, utan börjar från början. Jag antar att författare före ordbehandlarens tid gjorde så här hela tiden. Lade gamla manuset vid sidan om för att titta i det ibland, men skrev nytt.

Någon som har tips hur man går tillväga?
Jag tänkte skriva stödord så att jag får med alla viktiga scener och händelser, och så att jag vet vad som måste gestaltas bra, vilka "planteringar" som måste göras osv. Också stolpar som pekar på vilka känslor och reaktioner som måste gestaltas.
Och så börjar jag med blank sida.
Vad tror ni?

Blanda genrer

2011-01-25T16:13:00.002+01:00

Äntligen någon som tar upp det här med genreblandning. Både Desiree och Hans-Olov tar upp detta i nya blogginlägg. Vi får här både författar- och förläggarperspektivet.
Och här hittar man ett bokhandelsperspektiv

Jag har varit inne på detta förut, men fick ingen resons då.

Jag har känslan av att genreblandning är ett typiskt debutantfel; i sin strävan "att skapa något nytt" för att sticka ut och bli sedd av förlagen, så blandar man genrerna. Skräck blandat med en kriminalhistoria, en romantisk spänningsroman och så vidare.
Men det verkar vara en stötesten för förlagen eftersom böcker utan tydlig genrestämpel är svåra att sälja. Man vet inte i vilken bokhylla de ska stå, för att förenkla det.

Själv tycker jag om att läsa romaner som är genrebreda. Men det är romaner som ofta är skrivna av författare som är etablerade och kan sitt hantverk.
Kanske är det bättre för författarwannabees att ägna sig åt en "enkel" genre, för att inte krångla till det för sig.

Eller vad tycker ni?

Lincoln Lawyer filmen

2011-01-24T19:43:00.001+01:00

En av mina Michael Connelly-favoriter; the Lincoln Lawyer (Lagens Limo) har blivit film och har premiär fram i vår.

Kan inte vänta.

Lära sig hantverket

2011-01-21T10:13:00.000+01:00

Amanda gör mig uppmärksam på en intervju med sin förläggare, som finns att läsa här, 17 jan 2011 sid 18 (man måste bläddra sig fram).

Jag kan inte låta bli att reflektera över två saker. Det ena gör mig taggad. Det är så sant, det som Karin Linge Nordh säger; man måste lära sig hantverket:

"Över huvud taget verkar det i Sverige finnas en rädsla för att se författandet som ett hantverk."

Utövar man ett hantverk så blir man bättre på det ju mer man övar, ju mer man lär sig teknikerna. Talangen måste finnas, men ingen är född till författare (eller finsnickare, eller keramiker, konstnär eller musiker).

Jag har som att strävan att bli bättre. Lära mig mer. Nästa manus ska bli bättre än det förra. Jag vill lära mig av misstagen.

Det andra gör mig mindre taggad. Rätt så besviken, till och med. I intervjun berättas det om hur Forum aktivt letar författare, tex bland kändisbloggare som de tycker "skriver bra" (jag följer nästan inga kändisbloggare, så jag vet inte om det finns några som skriver bra, men så är det säkert).

Uppenbarligen är det så att manusen som Forum får in inte håller måttet (i så fall måste vi aspirerande författare bli bättre och bättre...)
Eller så faller det på att författarna bakom manusen inte är tillräckligt kända (vissa undantag finns givetvis, det finns alltid manus som sticker ut, och de blir alltid utgivna, tror jag).
Kända namn säljer fler böcker, antar jag. Förlagen är företag som måste vara ekonomiskt framgångsrika. Det är fullkomligt logiskt att de letar bästsäljare. Och böcker skriva av kändisar.
Artikeln med Linge Nordh bekräftar bara vad jag redan misstänkte; du ska sticka ut, ha tur, eller vara känd för att bli utgiven (de två första måste hänga ihop).

Måndagmorgon

2011-01-17T08:38:00.000+01:00

Jag känner mig fortfarande lite låg vad det gäller skrivandet. Lite måndagmorgonblues,och jag tror inte att det bara är skrivandet det beror på. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tacka det där andra.
Skrivandet får mig definitivt att må bra, jag kan liksom inte riktigt vara utan det, men samtidigt tror jag att jag hänger upp för mycket på det. Så att sluta helt med skrivandet eller ta en lång paus (ett år eller så) tror jag inte skulle fungera.
I helgen stack jag på turistmässa i stan intill (i Holland finns det en stad intill överallt...) och gick sedan att satte mig på ett brusigt café för att redigera mitt gamla manus. Filade också på ett nytt följebrev. Det kändes riktigt bra. Sedan fick jag en massa tankar gällande andra manus under helgen. Jag borde ha skrivit ned dem.
Men att ta tag i det manus jag egentligen håller på med, det är näst intill omöjligt.

Nu ska jag iväg på min måndagsmorgonkurs. Målning, mest akvarell, men också lite pastell och vanlig teckning. Att börja den kursen för drygt ett år sedan är något av det bästa jag har gjort. Det är dyrt, men ytterst givande, och ett bra sätt att bli på bättre humör inför veckan. Måndag morgon är ju tufft för de flesta.

Gudar och Människor

2011-01-14T10:10:00.001+01:00

Jag såg en fantastisk film igår, på stans oberoende biograf. Des Hommes et des Dieux (Gudar och människor), som om jag inte har fel går upp på svenska biografer i dagarna.

Finstilt och känsligt, och långsamt, skildras munkarnas liv i en fattig by i Algeriet i mitten av 1990-talet. En liten skara kristna i ett muslimskt samhälle. Ett samhälle som håller på att falla sönder på grund av islamisternas växande inflytande.

Byborna, som munkarna lever i harmoni med, de till och med deltar i typiska muslimska fester, som när pojkar omskärs och liknande, är alla fromma muslimer, som hävdar att fundamentalisterna inte har läst Koranen.

Denna film är baserad på verkliga händelser, och jag visste redan innan hur det slutar. Ändå fascinerades jag hur de lyckades bygga upp en mycket subtil spänning, trots det lugna tempot. Förutom ett par våldsamma scener, där utländska gästarbetare mördas, ser man inte mycket våld i filmen.
Mest handlar det om tro och tvivel, mänskliga relationer och gemenskapen mellan människor som inte delar samma tro.
En superb story. Jag var alldeles matt efteråt. Rekommenderas av alla som tycker om en gripande berättelse, men annorlunda förpackad.

Fler recensioner:
Expressen
SvD

Egenutgivning

2011-01-12T12:19:00.003+01:00

Det skrivs en hel del om egenutgivning just nu, bland annat här och här.

En viktig diskussion.

Till att börja med; det finns ett antal författare som gett ut själv, även som första instans, och lyckats.
Men sedan; man inte tro att de inte har jobbat stenhårt för att nå dit de är.
För den som vi veta mer om egenutgivning rekommenderar jag Lyckas med bokutgivning. Mycket matnyttigt.

Det svåra är inte att skriva och trycka boken (även om att skriva och slutföra ett bokmanus innebär mycket jobb), utan sälja den.

För mig då?
Jag skulle nog aldrig ge mig på egenutgivning som första instans. Hellre gå rundan runt förlagen först. Och om jag åter bara får standardrefuseringar skulle skulle jag nog tveka att ge ut själv, det skulle kännas lite förmätet. (Kanske lägga ut som ebok på Feedbook, för de närmast sörjande, men inte mer).
Men om jag skulle få några positiva refuseringar, eller något annat bevis för att manuset håller, så kanske... Jag vet inte. Jag får ta ställning till det då, om det sker.

Jobb och självbild

2011-01-09T18:06:00.005+01:00

Hur man än vill förneka att mycket av ens självbild är beroende av det man gör, så är det ändå så. Mycket av ens identitet ligger i det man gör största tiden av ens vakna tid; dvs jobbet.

Jag har inget jobb.
Jag valde bort min "karriär" till förmån för min mans karriär. Hans karriär och jobb krävde att han jobbade på de mest udda ställen i världen. Och då följer givetvis familjen med. De enda partners som kan upprätthålla någon form av karriär på dessa platser är läkare, doktorer och lärare. De behövs världen runt. Många av mina vänner från "expattiden" har gett upp sina jobb på samma sätt som jag. Då, när vi ville bilda familj och barnen var små, kändes det som ett bra val. Det är annorlunda nu. Nu börjar barnen bli stora, den yngste är nio och de andra på väg upp i motsvarande högstadiet och gymnasiet.
Ursäkten jag vill vara hemma med barnen fungerar inte längre, de är längre tid borta än de är hemma.

Jag känner att jag måste ta tag i det här. Jag måste göra något åt min "arbetslöshet".

Men jag har inte jobbat på över femton år och innan dess hade jag bara två års arbetslivserfarenhet. Som inte precis gjorde mig övertygad om att jag var klippt och skuren för yrket (socionom). Nu bor jag i ett annat land och är tveksam till att ta upp mitt gamla yrke.
Karriärsbyte verkar ganska utsiktslöst, med en CV som är helt blank. Ingen har helt blanka CV längre.

Jag är pessimistisk och vet inte i vilken ände jag ska börja. Hur ska jag kunna hitta ett jobb?
Min man har inget förståelse för denna pessimism och heller ingen för det faktum att jag har velat se "professionellt" på mitt skrivande. Hur kan man göra det när man inte tjänar pengar på det, och chansen att lyckas dessutom är minimal, menar han. Åsikter som legat till grund för åtskilliga gräl på sistone, om jag ska var smärtsamt ärlig och personlig. Utan stöd från den närmsta omgivningen är det enormt jobbigt att satsa professionellt på skrivandet.

Var har skrivandet med detta att göra?
Skrivandet var en livboj. En som höll mig flytande. Bara det att jag har blivit för tung.

Jag funderar på att ta en paus från skrivandet. Av den enkla anledningen att jag har satsat för mycket emotionellt kapital i skrivandet. Eftersom chansen att lyckas (mitt mål är att få en roman utgiven, inte bara skriva för att det är "kul") är minimal så är kostnaden för stor, rent mentalt. Jag orkar inte göra det jag egentligen tycker allra mest om att göra.

Någonstans har det slagit fel, och jag vet inte var. Det enda jag vet är att denna fixering vid skrivandet inte är sund.
Kanske är det bättre att försöka hitta ett jobb, eller omskola mig, för att sedan se om jag fortfarande har kvar längtan att skriva.

Fy, vad det var jobbigt att skriva detta blogginlägg. Det känns som om jag har gett upp mina drömmar...

Missat något

2011-01-05T11:27:00.001+01:00

Något märkligt hände i går. Jag hade beslutat mig för att dokumentera mina tillkortakommanden (refuseringar av förra manuset), genom att skapa ett litet urklippsalbum av alla mina refusmail. Alltså klippa och klistra på gammalt vis. Som en slags terapi.

Då upptäckte jag att jag har missat att skicka mitt manus till ett ganska känt medelstort förlag. Jag hade haft mailkontakt, men aldrig skickat manuset. Konstigt, eftersom som jag gillar detta förlag, främst pga av de romaner de (vågar) ge ut.

Så nu har jag beslutat mig för att skicka in Kvarnsten om Halsen till dem. Men först en ansiktslyftning av manuset. Det är bara det att det är lite svårt att ta tag i det igen. Jag har upptäckt att vad som sägs i ett inlägg på Debutantbloggen (och som jag höll med om), inte riktigt stämmer. Jag kände mig verkligen klar med det här manuset. Jag hade ju liksom ingen mer att skicka in till. Och jag kände att jag inte orkade ta tag i manusets brister.

Ska jag nu lägga ned en massa tid på att grundligt revidera (skriva om?) ett manus, för att sedan skicka in det till ett förlag? När jag egentligen är djupt inne i ett annat manus?

Jo, jag borde nog ta tag i det. Se det som en lektion i att hitta felen (gestalta bättre tex).
Jag har faktiskt all tid i världen. Det andra manuset kan vänta. Det springer inte bort, och mår kanske bättre av att få ligga och vila.

Vid närmare eftertanke så har nog Oskar på Debutantbloggen rätt i alla fall. Man blir aldrig färdig med ett manus, man överger det.
Men att ta fram ett manus som man har övergett kan också var knepigt. Jag fick bokstavligen leta efter sista utskriften av manuset igår. Har inte hittat det än, jag misstänker att jag har använt dess baksida till att skriva ut ett annat manus. Så det blir till att printa igen. För jag måste läsa en utskrift när jag redigerar, digitalt fungerar sämre.

Först iväg för att köpa nytt papper.
Önska mig lycka till (med revidering, att köpa nytt papper ska jag nog klara av utan större problem).