Stilla veckan; inget bloggande

Stilla veckan börjar i morgon och och jag ska inte ägna mig åt bloggning. Tar en paus alltså. I stället ska jag ägna mig åt passionen. Passionshistorien, alltså. Vad som hände med Jesus den sista veckan, från palmsöndagen till påsk.

Jag är inte så öppen med min tro på den här bloggen, eftersom den handlar om skrivande. Dessutom tror jag inte att personlig kristen tro gagnar chansen till utgivning speciellt mycket, eftersom Sverige är så antireligiöst. Tyvärr.
Jag är lite som JK Rowling, som vägrade tala om sin gudstro i intervjuer innan sista Harry Potter gavs ut, eftersom många då kanske skulle gissa vad som skulle hända på slutet med Harry.

Sedan är jag inte så "missionär". Tycker personligen att folk som försöker "pracka på" sina medmänniskor sin tro är pinsamma och jobbiga. Den enda effekten är att man får "Jehovas vittnen-stämpel". Samtidigt är det synd, eftersom många har fördomar om vad det handlar om att följa Jesus, de flesta associerar tro med halvgalna kristna pastorer i USA som säger att homosexuella inte har plats i Guds rike (eller värre...). Eller så tror man att man måste tro på allt som står i Bibeln.Jag tror inte på Bibeln, brukar jag säga, jag tror på Jesus. Samtidigt är jag såpass konservativ att jag hävdar att vi firar jul för att fira att Jesus föddes (inte midvinterblot, eller julklapparnas ankomst) och påsk för att minnas hur Jesus dog och fira att han uppstod (inte att det är vår och det är gott att äta  vackert målade ägg, både riktiga och de av choklad).

Men det är klart att ens tro påverkar skrivandet. Har man en livsmoral i botten påverkar det ens skrivande. Ofta blir den ett tema i boken, om än inte alltid så tydlig.

Jag har också ett manus, När allt jag vill,  som jag har hållit på med sedan 2005, som handlar om en nyprästvigd kille, Henrik. Det är mitt hjärtemanus, som jag tar fram emellanåt och skriver på (kanske borde jag ta fram det under stilla veckan, det är som att återse en kär vän varje gång jag gör det). Men när det är färdigt, gud vet när, kommer jag antagligen inte ens att bry mig om att skicka det till vanliga förlag. Det får nog bli Verbum, Libris eller Marcus förlag direkt. Fast jag är rädd att de tycker manuset är för "världsligt" (de både ligger med varandra och syndar på olika sätt i berättelsen...).

Nåja, vi ses efter påsk. Lite stilla veckan-reflektioner kan ni hitta på bloggen All I Want. Samt lite vegetariska fasterecept.

Michael Connelly: "Jag har haft tur"

I en intervju i senaste Books & Dreams säger en av mina favoritförfattare, Michael Connelly;

"Jag har haft tur."

Apropå det jag skrev om häromsistens.

Egentligen menar han att han har haft tur i jämförelse med andra författare "som är betydligt bättre än mig". Han fick tag i en agent och en utgivare som trodde på honom. Bör tillägga att första boken redan var utgiven och hade fått goda recensioner och fina priser; men den sålde dåligt. (Innan internets tid, skyllde Connelly på. Ryktet spred sig långsamt). Det hade kunnat sluta där, om han inte haft någon som trodde på honom.

Sedan dess har det gått tjugo år och han har klämt fram 25 böcker, 18 av dem med polisen Harry Bosch.

Oerhört produktivt, alltså. Efter det att han hade tur.

Själv har jag klämt ur mig två fullbordade manus på åtta år. Det är extremt dåligt och det blir inte bättre. Jag får inte "tummen ur". Jag sneglar avundsjuk på andra skrivarbloggar och ser hur alla är så oerhört produktiva, även om de inte blir utgivna. Jag har säkert åtta fullfjädrade romanidéer (romanidéer som jag verkligen tror skulle kunna "bli något").

Men det är som med mitt skrivande som med mitt stickande. Rensade skåpet häromdagen och hittade ungefär åtta ofullbordade stickningar där också. Så fort jag ser ett snyggt garn och mönster bara jag måste köpa det (förr var det varje gång jag var hemma i Sverige, jag köpte för att ha något att göra under den långa sommarvistelsen i vår stuga, men stickade aldrig färdigt när jag väl kom hem igen till vardagen).
Har lovat mig själv att inte köpa ett enda nystan innan jag gjort färdigt det jag har liggande. Även om det skulle betyda att jag räfflar upp allt och börjar om med en nytt mönster (men samma garn).

Nej, vad gör jag? Detta är ingen handarbetsblogg.

Men ni fattar allegorin. Jag borde avsluta det manus jag håller på med innan jag tar tag i ett annat (även om det skulle innebära att jag räfflar upp och börjar om från början). För med icke avslutade manus och inga inskick till förlag kommer jag givetvis inte att ha tur.

Ps. Jag håller fortfarande diet och är just nu extremt sugen och hungrig. Och grinig. Det är därför jag skriver sådana här griniga inlägg.

Novell ivägskickad

Sådärja! Science Fiction-novellen är ivägskickad till Mix förlags novelltävling.
Det blev mer av en sciencefictiondystopi och eftersom den kan ses som prolog till min dystopiromanidé så har jag nu gått omkring och funderat mycket på den idéen. Jag har ett synopsis som jag rör runt i ibland. Det är så omfattande att jag tror det blir två böcker.
Men först vill jag avsluta min veckotidningsnovellkurs och skriva om slutet på Djungelblomma, så att jag kan skicka in det till de förlag jag inte har skickat till än.

Ny vecka, nya tag

Vintern har slått till här i Holland, men jag antar att det är samma sak i Sverige. I förra veckan hade vi +16, nu är det -3 och bitande nordostvind. I Frankrike har det tydligen fallit flera decimeter snö i natt, men vi har klarat oss, bara södra Nederländerna har fått snö.
Snacka om att längta efter våren. Jag vårdar mina små tomatplantor och undrar om jag någonsin kommer att kunna plantera dem ute.
I lördags storstädade jag och det är alltid en härlig känsla eftersom jag vet att det skapar tid för att skriva veckan efter. Måndagar är alltid ganska fullbokad med akrylmålningskurs och barnens aktiviteter, men tisdag brukar vara en riktig skrivardag (jo, förresten jag skrev faktiskt lite igår).
Vad gör jag då? Jo, börjar baka givetvis. Och planerar koka blodapelsinmarmelad. Och gå till tisdagsmarknaden och köpa fisk.
Ja ja, sådan är jag. Såg förresten Elisabeth George på Babel, hon säger att författare måste ha talang, passion och disciplin. Det sista är min stötesten, har alltid varit.
Så nu slutar jag blogga för idag.

Bara en sak till. Elisabeth George talade också om att hennes kreativitet hjälper att hålla hennes depressioner i schack. Det tyckte jag var intressant och ska lägga på minnet. Jag blir väldigt low ibland (vill inte kalla det riktiga depressioner) och det är alltid kopplat till PMS-veckan, och jag har länge varit medveten om att det blir värre under perioder som jag inte är kreativ. George verkar vara hyperaktiv (det är inte jag...), och satte igång att lära sig italienska för att hålla sig aktiv mellan bokprojekten, inte riktigt min grej, men jag tycker ändå jag känner igen mig. Min målning varje måndag har till exempel varit väldigt viktig de senaste åren. Nu den senaste tiden, när jag inte kommit ur min skrivarsvacka, har jag stickat mycket. Det är också kreativitet (kanske speciellt när man ger sig till att ändra lite på mönstren...). Bakning är något annat (jag hävdar bestämt att bakning är kreativt, och jag har läst om andra författare som gärna bakar, kommer bara inte ihåg vem).

Tomaterna vill också ha SOL!

Filmjölkslimpa, men gjord med
yoghurt, filmjölk går inte
att få tag på här

Jo, visst måste man har tur!

Annamaria Jansson skriver i Debutantbloggen om det inte handlar om tur, när det gäller att få en bok utgiven, utan framför allt hårt arbete. Det är en väldigt kort sammanfattning, det går att läsa allt här.

Jag skriver under på nästan allt, ja, allt som hon säger. Men ändå inte.
Jo, jag vänder mig också mot uttrycket tur, som förminskar arbetsinsatsen bakom. Att snacka om tur är att jämställa en lång hård skrivarprocessen med den enkla handlingen införskaffandet av en lott innebär.
De som talar om tur i samband med att någon blivit antagen på förlag är bara de som inte har en aning om hur mycket arbete som ligger bakom att skriva en bok.

Däremot tror jag att tillfälligheter och slump är en viktig del av processen, speciellt om man är totalt okänd skribent från vischan, utan minsta lilla fot i det etablerade kulturetablissemangen (där alla känner alla, inbillar jag mig... inte sant, men ni fattar). Undantaget om du har skrivit det där magiska manuset, nederstiget från himmelen, alltså en mycket bra, utöverdetvanliga, manus. De blir alltid utgivna.
Men när jag tittar på vad som blir utgivet idag, och samtidigt tittar på det jag skriver och det mina skrivarpolare skriver, då måste tillfälligheter och den gamla kära slumpen har ett spel med, det går inte att förklara på annat sätt.
Och min senaste runda med manusinskick, som hade väldigt skiftande resultat, bekräftar det.

Manuset MÅSTE hamna i rätt händer på förlaget. Och de rätta händerna måste ha en bra dag. Hamnar manuset hos grannen vid manusgenomgången, som dessutom har en dålig dag, blir det kanske inte ens läst.
Och hamnar manuset rätt så är det inte alls en garanti för utgivningen, men har man kommit så långt faller man inte på grund av slumpen, utan därför att ens manus inte nådde ända fram, eller att det trots allt inte fanns plats i utgivningen på förlaget (och då menar jag inte den där standardrefuseringen "finns inte plats i vår utgivning", utan ordagrant; förlaget vågar inte satsa av en eller flera anledningar).

Hårt arbete och uthållningsförmåga, kombinerat med skrivartalang, är ingen garanti för att bli utgiven. Om man jobbar hårt och är uthållig, och har talang, så kanske man blir läst och får mer än en standardrefusering. Och kanske, kanske, kanske, blir man utgiven.
Det är inte som att söka jobb; har jag ett tillräckligt bra CV och personkemin stämmer så blir jag anställd. Det är inte ens som att söka till scenskolan. Där får man åtminstone en chans till audition. I många fall inom förlagsbranschen kommer man inte ens så långt, man blir inte ens läst.

Det är den krassa verkligheten. Och det svider. Men det är ingen idé att lura sig själv. Då blir man bara ännu mer besviken när refuseringarna kommer.

Det finns dock en sak att ta fasta på. Om man inte arbetar på och sliter, och bråkar med sin inre kritiker som säger "du kommer ändå aldrig att bli utgiven", och får färdigt sitt manus, då kommer man aldrig fram. Det säger sig själv. Föga tröst när refuseringarna trillar in i inboxen, men det är sant.
Och när manuset har gått hela rundan runt, kanske till och med två gånger, då måste man lägga det åt sidan, hur mycket man än älskar det (eller hatar det...). Det kan kännas som att göra slut med, till och med ha ihjäl, en kär vän eller älskare. Men det går över. Känslorna svalnar och man tar itu med nästa projekt. Som självklart kommer att bli ännu bättre!

Jag kämpar vidare. Jag har min dröm. Jag är full medveten om att den kanske aldrig blir uppfylld, men jag kämpar vidare ändå, för jag kan inte sluta skriva. Jag har långsamt lärt mig att vila i det faktum att jag kanske aldrig kommer att bli utgiven och till min förvåning har denna visshet långsamt gjort att jag kan skriva igen. Jag har mindre krav på mig. Jag är inte säker på att denna strategi fungerar på alla, men för mig fungerar det, eftersom jag har uselt självförtroende och att ställa krav på mig själv (ofta likställt med att ha mål för skrivandet som är ouppnåeliga, jag lägger ribban för högt) får mig att må dåligt.
Det är en helt annan sak att försöka jobba professionellt med ambitionen att nästa manus ska bli bättre än det förra. Det är mitt motto.

Existerar...

Jag blir lite förskräckt när jag ser att jag inte har bloggat på över en månad. Jag har haft en extrem low månad, inte bara skrivarmässigt. En resa har bidragit till att jag rent tidsmässigt inte hunnit.
Men nu är jag på gång igen. All negativ energi försöker jag liksom kanalisera in i skrivandet. Om inte annat kan man ju överföra det på the bad guy. Och jag inser för miljonte gången att jag behöver skriva, måste skriva, bör inte låta bli att skriva... för då mår jag... skit, rent ut sagt.
Jag håller på med en novell till Science Fiction-tävlingen. Ni missar väl inte den?
Känner mig lite som Gud, får skapa min egen värld. Häftigt. Hoppas jag hinner färdigt i tid, jag har lite mer än 6 dagar på mig...

Läste i senaste Skriva att man måste försöka bli vän med sin skrivkramp. Åtminstone "artig bekant". Den är en del av skrivprocessen.

Ps. Glömde säga att jag bantar också. Sånt kanske man inte ska skriva om. Det är kanske därför jag är så low och lynnig. Tänker på mat hela tiden. Och på vilka kläder jag ska köpa när jag har gått ned alla kilona.
Svårt att sova på nätterna. Då sätter jag på ljudböcker med Harry Potter, lästa av Stephen Fry (älskar honom!). Det hjälper. Kanske inte mot sömnlösheten, men man får lite perspektiv när man lyssnar på Harry Potter. Det kunde varit värre, liksom... Hahaha...